Och till Magaluf
Styrde vi vår sista resa......och det var ju inte sant, varken det där med Magaluf eller det där med sista. Men lik fan satt han och drömde vid sitt kaffe om morgonen och inte fan blev det bättre efter att han fått sova ruset av sig. Han satt kort sagt och tänkte på annat medan måsarna skrattade sig hesa.
De satt i princip på stranden och åt sin frukost. Hotellets frukostbuffé stod uppdukad på en stor veranda under palmerna och gästerna frossade i färsk frukt, färsk juice, färska ägg, färskt bröd - ni vet...hundra grejor. Men han satt bara där med sitt kaffe. Han, lagkaptenen i Barnes Utd. Och orolig mitt emot satt hans hjärtevän. Hon som ville vandra genom vågorna tillsammans hand i hand. Hon som köpt en sjukt snygg klänning, tunn som en puss, en American Apparel vars axelremmar föll under en stråhatts skugga. Men han sabbade allt. Bar överkropp, jeans, barfota. Helt fel. Först hörde han inte frågan, sen skrek hon och då tittade han upp från kaffet. Arga ljud kom från henne. "Vadå sabbar allting", sa han. "Du tycker jag är fult klädd? Jaha? Jeans är det enda jag har med mig så du får stå ut". Blicken ner i kaffet igen. Hon drog med strandväskan över axeln. Arrangerade reviret runt en solsäng en bit bort. La sig. Somnade.
Hon vaknade av höga röster. Tumult uppe på hotellverandan. Hon kisade nyvaket och såg honom stå på ett bord. Runt bordet stod fyra fem vitklädda hotellanställda och ropade "Calm down, mister, calm down!" Han lät sig inte tystas. Viftandes med en tom flaska Fernet-Branca skrek han "What can I do? Have you ever tried to play indoor football without substitutes? And with Anders, our fullback from south Sweden, with limp foot?!" Vitskjortorna slog sig för huvudet, vad i all sin dar tar man sig till nu, tänkte de. "Mister, Mister..."
Först tänkte hon komma till undsättning. Men sen ändrade hon sig. Jag skiter i honom, tänkte hon. Hur kan man åka typ tolv timmar flyg till världens paradis och inte ens ha ett par shorts med sig? Och humöret...hans jävla humör. Hon gick ner till vattnet. Uppifrån tumultet hörde hon hur han agiterade vidare: "Who to blame? Me? The keeper? Kristoffer or Johan? Or maybe those who didnt come? Those bastards! Now you shall serve me påskmust!"
Hon rusade ut i havet och dök. Simmade tills hon inte orkade hålla andan längre. Trettio simtag. När hon hämtat sig hörde hon inte längre honom. Hon vände sig och såg upp mot land. Där stod han fortfarande, gestikulerandes på bordet. Fler anställda hade tillströmmat. Nyfikna gäster anslöt. Och åter skar hans röst genom vågskvalpet: "...as I tried to attack, but they were too fast for me, and suddenly we were four goals down and we gave up and they scored again and again and agian...NOW WILL SOMEONE BRING ME SOME PÅSKMUST??!!".
och hon tänkte att
det blir nog bra
när han fått sova av sig ruset
och natten blitt till dag igen
men varje morgon
var likadan
han satt och drömde vid sitt kaffe
som om barnes hade vunnit en match till slut
Trevlig resa, M & M ! Sköt om er!
