A Lack of Concentration
En vecka med Barnes Utd.
För en vecka sedan var det vårpremiär för Barnes Utd. Inget nytt. Gruskorp på Arbrahamsberg, det är något som alla kan rutinerna för, man droppar in och gaggar i en ring på gräset utanför stängslet och sen in på gruset för match, gagga i ring i halvtid, kuska runt 20 minuter till och sen gagga igen. Ingen har någonsin gaggat om varför det är massa fina gräsmattor runt planen i Abrahamsberg men grus på planen, men däremot gaggar vi gärna om oss själva. Om vad vi gör bra och så. Så gissa om vi fick brainstorma för att hitta nåt bra efter första halvlek mot Kraftwerk (som inte bestod av små tunna KTH:are, vilket vi hoppades på, utan av hårda snubbar som gillar bärs).
Alla: Fyyy faaan...
Arg Patrik: Vi måste springa mer, röra på oss!
Alla: Ja jo, och bollen måste fram...
Arg Patrik: Och det är helt tyst på plan! Snacka!
Alla: Ja jo, men vi snackar rätt bra väl..
Arg Patrik: DÅ LYSSNAR VI FÖR DÅLIGT!
Alla: Ja jo, men...
Ja jo, men... Under andra halvlek trillade boll efter boll in och efter match enades vi om att sämre än såhär blir det i alla fall inte. 0 - 5 blev det. Inte ett skott på mål. Ja jo, men...
Dagen efter var det bankett! Torsken mot Kraftwerk nämndes knappt. I Barnes vänder vi blicken framåt! Banketterna är enligt strikt schema. Johan är värd. Rundpingisturnering, bastu, mat (jodå, externa läsare, med gaffel och kniv), avec till toner av popfrågesport och därefter ut på lokal. Tyvärr var rundpingisarenan invaderad av fönster (fönsterrenovering i Johans brf), varför tidsschemat försenades och vi tvingades stryka bastu från dagordning eftersom alla skulle avyttra åtta skämt var om det absurda att ha rundpingisturnering i en lokal kantad av glas och fönster. Det drog ut nåt otroligt på tiden, men det var roliga skämt. "Var försiktiga bara, killar", bad Johan och fortsatte förnumstigt: "Fönster går alltid att ersätta, men inte Barnes-spelare". Alla värmde upp och diskuterade behov av nyförvärv.
Det är en prestigeladdad tillställning som utspelar sig i Johans källare. Vi har ett noga uträknat poängsystem och ledartröja (som i år dock var försvunnen, varför vi fick ta ett par hörselskydd istället). Det visade sig tidigt att Christian hade bestämt sig för att prenumerera på hörselskydden. Under final efter final kunde man hitta honom vid ena kortsidan av bordet. Mot slutet av turneringen tröttnade han dock och såväl självutnämnde favoriten Örtis och Magnus knappade dramatiskt in, men i näst sista partiet kunde Christian avgöra och stod till slut som värdig Barnes-champ i rundpingis. Av den regerande "mästaren" Patriks superform såg vi inget. Han var en stor besvikelse tävlingen igenom och fick skamset lomma ut bakvägen medaljlös. Noterbart i övrigt var att när Johan till sist nådde en final, efter ett pärlband av jumbonoteringar, grusade han sina egna chanser till en tvåpoängare genom att efter serv kuta över till en förvånad finalmotståndares sida. Tabell nedan, direkt från matchprotokoll:
(Och här märker jag att Johan har samma poäng som segrande Christian...hmm...som tur är har jag tillgång till Kosses smygfilm av turneringen och kan därför konstatera att Johans poäng inte stämmer)
1. Christian 14 p
2. Örtis 10 p
Magnus 10 p
Fiffan 10 p
5. Kungen 5 p
6. Patrik 3 p
Martin 3 p
8. Johan 2 p
Bildsvit från turnering:
Regerande mästaren segerviss inför turnering
Magnus med sina ohyggligt snabba backhandsmashar
Favoriten som inte höll för trycket
Glada miner i sekretariatet!
Mästaren Christian!
En snopen Johan efter att han börjat springa runt bordet i en omgångsfinal. Finalmotstånd och publik i bakgrunden.
Det Barnes inte har på fotbollsplanen har vi i våra hjärtan. En storhet och en värme, som en ändlös veteåker i en solstänkt vindpust. På väg till tunnelbanan efter bankett hjälpte samtliga till att få liv i en sjukt avsupen brud, som hade somnat på en bänk i väntan på tåg.
Hjälpinsatsen förstärktes då en ytterligare medpassagerare anmälde sig som frivillig. Minns inte hennes namn, men hon hade blommiga långkalsonger, parkas och en jordgubbsmössa. Hon pratade mer än någon annan jag någonsin hört. Det går inte att prata mer, inte ens om man heter Kalle och fått ett domslut mot sig. Under färden in mot stan underhöll hon oss med sin livs historia, sin utbildning, sina hobbies och sin sjukdomsdiagnos (ADHD gånger en miljon). Därefter bjöd hon på en trudelutt på sin blockflöjt, varpå övriga passagerare skrek "SLUTA!" och "HJÄLP!" - i uppriktig mening - och sen skildes vi åt.
På lokal kom vi inte in. Vi hade valt Strand som mål. Det var massa bajs på golvet för ett rör sprungit läck, sa vakten och pekade bakåt mot en tom lokal. Inte ens Johan kunde med sin streetsmarta list fixa in oss. Hoppades för en sekund att jag skulle se den mediokre Markus Krunegård komma vadandes med små nätta indieskor genom ett golv dränkt av kiss där massa indiebrudars bajskorvar guppade omkring som små barkbåtar. Men nej. Ej heller kom vi in när Johan provade snacka in oss en andra gång fem minuter efter första försöket.
Och sen, i detta evighetsmalande till match- och bankettrapporterande, match idag igen. Vi var åter sämre än någonsin. Skillnaden denna match var att vi försökte spela bra. Passa på ett tillslag, bredda och så. Är det någonting Barnes Utd är dåliga på så är det att spela bra. Vi borde vara rutinerade nog att inte ens försöka. 0 - 5 igen. Inte ett skott på mål. Inför nästa match måste vi ha ett snack. Hur ska vi spela, vi som med all önskvärd tydlighet inte är ett spelande lag? Damn...
För en vecka sedan var det vårpremiär för Barnes Utd. Inget nytt. Gruskorp på Arbrahamsberg, det är något som alla kan rutinerna för, man droppar in och gaggar i en ring på gräset utanför stängslet och sen in på gruset för match, gagga i ring i halvtid, kuska runt 20 minuter till och sen gagga igen. Ingen har någonsin gaggat om varför det är massa fina gräsmattor runt planen i Abrahamsberg men grus på planen, men däremot gaggar vi gärna om oss själva. Om vad vi gör bra och så. Så gissa om vi fick brainstorma för att hitta nåt bra efter första halvlek mot Kraftwerk (som inte bestod av små tunna KTH:are, vilket vi hoppades på, utan av hårda snubbar som gillar bärs).
Alla: Fyyy faaan...
Arg Patrik: Vi måste springa mer, röra på oss!
Alla: Ja jo, och bollen måste fram...
Arg Patrik: Och det är helt tyst på plan! Snacka!
Alla: Ja jo, men vi snackar rätt bra väl..
Arg Patrik: DÅ LYSSNAR VI FÖR DÅLIGT!
Alla: Ja jo, men...
Ja jo, men... Under andra halvlek trillade boll efter boll in och efter match enades vi om att sämre än såhär blir det i alla fall inte. 0 - 5 blev det. Inte ett skott på mål. Ja jo, men...
Dagen efter var det bankett! Torsken mot Kraftwerk nämndes knappt. I Barnes vänder vi blicken framåt! Banketterna är enligt strikt schema. Johan är värd. Rundpingisturnering, bastu, mat (jodå, externa läsare, med gaffel och kniv), avec till toner av popfrågesport och därefter ut på lokal. Tyvärr var rundpingisarenan invaderad av fönster (fönsterrenovering i Johans brf), varför tidsschemat försenades och vi tvingades stryka bastu från dagordning eftersom alla skulle avyttra åtta skämt var om det absurda att ha rundpingisturnering i en lokal kantad av glas och fönster. Det drog ut nåt otroligt på tiden, men det var roliga skämt. "Var försiktiga bara, killar", bad Johan och fortsatte förnumstigt: "Fönster går alltid att ersätta, men inte Barnes-spelare". Alla värmde upp och diskuterade behov av nyförvärv.
Det är en prestigeladdad tillställning som utspelar sig i Johans källare. Vi har ett noga uträknat poängsystem och ledartröja (som i år dock var försvunnen, varför vi fick ta ett par hörselskydd istället). Det visade sig tidigt att Christian hade bestämt sig för att prenumerera på hörselskydden. Under final efter final kunde man hitta honom vid ena kortsidan av bordet. Mot slutet av turneringen tröttnade han dock och såväl självutnämnde favoriten Örtis och Magnus knappade dramatiskt in, men i näst sista partiet kunde Christian avgöra och stod till slut som värdig Barnes-champ i rundpingis. Av den regerande "mästaren" Patriks superform såg vi inget. Han var en stor besvikelse tävlingen igenom och fick skamset lomma ut bakvägen medaljlös. Noterbart i övrigt var att när Johan till sist nådde en final, efter ett pärlband av jumbonoteringar, grusade han sina egna chanser till en tvåpoängare genom att efter serv kuta över till en förvånad finalmotståndares sida. Tabell nedan, direkt från matchprotokoll:
(Och här märker jag att Johan har samma poäng som segrande Christian...hmm...som tur är har jag tillgång till Kosses smygfilm av turneringen och kan därför konstatera att Johans poäng inte stämmer)
1. Christian 14 p
2. Örtis 10 p
Magnus 10 p
Fiffan 10 p
5. Kungen 5 p
6. Patrik 3 p
Martin 3 p
8. Johan 2 p
Bildsvit från turnering:
Regerande mästaren segerviss inför turnering
Magnus med sina ohyggligt snabba backhandsmashar
Favoriten som inte höll för trycket
Glada miner i sekretariatet!
Mästaren Christian!
En snopen Johan efter att han börjat springa runt bordet i en omgångsfinal. Finalmotstånd och publik i bakgrunden.
Det Barnes inte har på fotbollsplanen har vi i våra hjärtan. En storhet och en värme, som en ändlös veteåker i en solstänkt vindpust. På väg till tunnelbanan efter bankett hjälpte samtliga till att få liv i en sjukt avsupen brud, som hade somnat på en bänk i väntan på tåg.
Hjälpinsatsen förstärktes då en ytterligare medpassagerare anmälde sig som frivillig. Minns inte hennes namn, men hon hade blommiga långkalsonger, parkas och en jordgubbsmössa. Hon pratade mer än någon annan jag någonsin hört. Det går inte att prata mer, inte ens om man heter Kalle och fått ett domslut mot sig. Under färden in mot stan underhöll hon oss med sin livs historia, sin utbildning, sina hobbies och sin sjukdomsdiagnos (ADHD gånger en miljon). Därefter bjöd hon på en trudelutt på sin blockflöjt, varpå övriga passagerare skrek "SLUTA!" och "HJÄLP!" - i uppriktig mening - och sen skildes vi åt.
På lokal kom vi inte in. Vi hade valt Strand som mål. Det var massa bajs på golvet för ett rör sprungit läck, sa vakten och pekade bakåt mot en tom lokal. Inte ens Johan kunde med sin streetsmarta list fixa in oss. Hoppades för en sekund att jag skulle se den mediokre Markus Krunegård komma vadandes med små nätta indieskor genom ett golv dränkt av kiss där massa indiebrudars bajskorvar guppade omkring som små barkbåtar. Men nej. Ej heller kom vi in när Johan provade snacka in oss en andra gång fem minuter efter första försöket.
Och sen, i detta evighetsmalande till match- och bankettrapporterande, match idag igen. Vi var åter sämre än någonsin. Skillnaden denna match var att vi försökte spela bra. Passa på ett tillslag, bredda och så. Är det någonting Barnes Utd är dåliga på så är det att spela bra. Vi borde vara rutinerade nog att inte ens försöka. 0 - 5 igen. Inte ett skott på mål. Inför nästa match måste vi ha ett snack. Hur ska vi spela, vi som med all önskvärd tydlighet inte är ett spelande lag? Damn...
posted by Barnes United at 4/29/2010 10:05:00 em
0 comments
