Ibland inträffar saker vid helt fel tillfällen. Matchen mot Cimoi var tveklöst ett exempel på detta. Det är laget vi alla längtat efter att äntligen få tvåla till. Men var höll vårt lag hus? Fram till några få timmar innan matchstart såg det ut som att Barnes skulle tvingas till sin första WO i Korpen-historien. Men då stegade Ville fram och lyckades dra ihop inte mindre än tre reserver som satte sig i Saaben från Södertälje för att rädda Barnes. Och det skulle de komma att göra på fler än ett sätt...
Det började som vanligt. Cimoi spelade tufft på gränsen till fult, och Barnes spelade snyggt på gränsen till nonchalant. Trots att Barnes gett sig f-n på att inte vika ner sig i närkamperna mot det i runda tal tre meter längre och femhundra kilo tyngre Cimoi, var det ändå Barnes som fick vittja nätet först. Efter en rejäl Cimoi-press fick de på ett skott som Fredrik paradräddade, men returen studsade dessvärre ut till en av deras, som omarkerad kunde rulla bollen i mål. En rutten start. Det var vi alla överens om.
Överhuvudtaget var det lite rörigt positionsmässigt i första. Laget bestod av tre kompletta nykomlingar som inte riktigt hade koll på den beprövade Barnes-modellen som närmast går att beskriva som 2-1-2-1. Men vi lyckades ändå täppa till från fler baklängesmål och arbetade oss bitvis in i matchen. Efter att Tälje-David kapat en Cimoi-anfallare och denne helt tappat humöret och försökt sparka tillbaka, vilket resulterade i en utvisning, fick vi chansen att spela med en man mer under några minuter. Här lyckades vi etablera ett lätt övertag, som vi behöll fram tills halvtidsvilan, då ett nytt taktiksnack tog vid.
Med nya instruktioner i ryggen var det en stenhårt organiserat Barnes som stegade in på plan, och det dröjde inte länge innan vår fokusering gav resultat.
Efter ett snabbt anfall rensar Cimoi-försvaret ut bollen över kortsidan. Martin slår en utåtskruvad, hård hörna som Tälje-Rickard koncist möter med pannan. Bollen seglar in i bortre burgavlen och det är kvitterat. Efter detta är det Barnes som bibehåller pressen. Vi vinner mycket boll genom tät forechecking och har en rad bra anfalls- och kontringslägen. Den vassaste chansen kommer när Ville skarvar en boll från Tälje-Rickard i stolpen, för att i nästa våg försöka klacka förbi målvakten. Resultatlöst, men ändå en bra mycket bättre målchans än Cimoi lyckades mäkta med.
Mycket av denna trygghet bakåt stod en balanserad backlinje för, där Anders - som idag stod för Blekinges svar på Glenn Hyséns insats i den där makalösa Englandsmatchen - agerade härförare med stor pondus. Och de bollar som ändå slank förbi parerades av en Fredrik med reflexerna i bästa form. Cimois främsta styrka ligger i de fasta situationerna men gång på gång lyckades antingen Barnes utespelare förstöra lägena, eller så var Fredrik där med en blixtsnabb enhandsräddning i krysset. Istället blev det utrymme för en rad Barnes-kontringar som med lite mer skärpa skulle ha kunnat resultera i två-tre mål till.
Avslutningsvis rullar bollen över sidlinjen och Cimoi får en inspark nära hörnflaggan. Domaren meddelar att detta är det sista som händer och den rakade gaphalsen i Cimoi skriker "Så ja! Nu trycker vi fanimej in den!" varpå Tälje-David direkt svarar "Inte en chans i helvete! Kom igen svart!". Anders nickar enkelt ut inlägget över kortsidan och domaren blåser av. Vår första poäng mot Cimoi är ett faktum. Och bitterheten i de vitas ansikten går inte att beskriva i ord.
Sett till att vi spelade utan avbytare går insatsen inte att beskriva som annat än makalös. Cimoi fick kämpa till sista blodsdroppen i varje närkamp och i slutet var det nästan så att Barnes sprang sönder det elva man starka motståndarlaget. Om man tittar till tabelläget var det helt klart en vunnen poäng til Barnes och två förlorade för Cimoi. Sånt värmer. Än en gång, stort tack till Södertälje. Ni har för alltid en plats i Barnes stora, pumpande hjärta.
