Puke and Cry

Det går inte att vinna matcher utan avbytare. Så spelade det ingen roll att Kalle och Robban sprang sig spysjuka på topp. Så spelade det ingen roll att Jeppe och Martin tillsammans med Fredrik i målet försvarade sig med stora risker för den egna hälsan. Är man så trött att man inte orkar jobba hem, eller för den delen, orkar hänga med upp i anfallen, går det inte att vinna. Man måste ha friska ben på bänken. Man måste ha tillfälle att hämta andan.

Barnes gjorde en fantastiskt bra match. I himlen, där man ser saker ur perspektiv som inte har med verkligheten att göra, där ses Barnes som segrare. Där betyder inte typ femte raka torsken någonting. I himlen såg de att Barnes slet. Slet för sitt lag. Slet för varandra. Fem man mot ett monster, ett monster kallat Heder. Att stå på knä, nere i skiten, nere i helvetet och må som ett as, men ändå vägra vika ner sig...där har ni Barnes i lördags.

Okej...torsk med ett noll. Vi som var där tar det ansvaret. Vi torskade. Vi räckte inte till. Men vi står för det och vi gav aldrig upp. De hade kunnat få fortsätta dra oss i skiten tio timmar till. Vi hade ändå inte gett upp.