Tycka Sala-rakan är absurt lång: Härligt

Att kalla varenda biofilm för "långfilm": Härligt

Softa i soffan med fötterna på bordet: Härligt

Att vifta i takt till musiken med nyss nämnda fötter: Härligt

Att göra egna ljudeffekter när man brottas med brorsan: Härligt

Visa sina kodakfoton från Madame Tussauds vaxkabinett i London: Härligt

Vara oerhört fjompig när det kommer till att bada i en sjö: Härligt

Gnugga runt ett tops i örat samtidigt som man snackar med nån: Härligt

Tuta glatt på cyklande tjejer: Härligt

Vara törstig och därför köpa en Pucko: Härligt

Köpa Dr Hooks nya: Härligt

Ägna en hel fikarast åt att skälla på Tommy Engstrand: Härligt

Gå på Solvalla: Härligt

Skratta så man slår sig på knäna åt Sven Melander: Härligt

Föra egna tidsanteckningar till storslalomen på Tv: Härligt

Svara i telefon med sitt efternamn: Härligt

Fråga "är det trickfilmat?" när nåt är trickfilmat: Härligt

Skicka julkort till Eivor och Kalle från charterresan: Härligt

Utbrista i förvånat gapflabb när någon säger könsord på Tv: Härligt

....

Ja, ni hör vad mycket man kan glädja sig över här i livet. Att förlora segern efter lysande spel under sista fem var dock bittert. Men va fan.

Att få vara med i bästa matchen, alla olika korpserier inräknat i hela Sverige nästan, någonsin typ: Härligt

Få 5 - 5 mot ett lag med en sjukt sjukt sjukt bra och stor och tyst kille som gjorde mål hela jäkla tiden: Härligt.


Att vara med i Barnes Utd: Härligt

Ha en riktigt härlig och glittrande jul nu!

Sunday's gimps

Match mot SOT kl. 15.05 på söndag. Svart tröja gäller.

Anmälan via kommentar.

Ett brev kom till Katarina Janouch...

...varpå hon vidarebefodrade det till Barnes internetavdelning ety, som hon förklarade "något i brevets ton fick mig på kroken och jag blev nyfiken på en uppföljning". Vadan, utropade vi häpet, ge oss brevet så får vi ta ställning, Katarina, ge oss brevet! Hon telefaxade det tämligen omgående och här följer det:

Hej, Katarina! Vi är fyra vanliga förortsgrabbar som har ett pinsamt problem. Vi är inte homosexuella eller nåt sånt konstigt men för någon månad sedan var vi på en fest hos en brud i estetklassen som har tät farsa och nere i hennes farsas källare hittade vi några typ brännbollsträn när vi skulle leta efter farsans vinsamling. Lite på skoj spankade vi varandra och sen fortsatte vi med våra livremmar och sen med estetbrudens morsas ridspö som också låg i källarn. En av oss (inte jag!) drog ner byxorna och vi fick spanka honom på hans bara rumpa också. Vi är skitbra polare som snackar om allt och vi tyckte det här var skithäftigt, liksom att alla fyra gillade att få smisk. Vi kollade på nätet efter klubbar och så för det känns så bögigt att bara göra det här i vårt gäng, men det är 18-årsgräns överallt. Vad kan vi göra och vad kan vi vända oss?

17 år och masochist

Katarina Janouch svarar:

Hej du anonyme masochist! Vad modigt att du skriver och vad roligt att du och dina tre kompisar har roligt med er sexualitet. Så länge ni alla gör detta på lika villkor och alla har lika roligt tycker jag ni ska fortsätta. Men killar, tvång är big no-no! Okay, så vad gäller klubbar måste jag tyvärr meddela att alla ställen har 18-årsgräns. På många ställen krävs dessutom rekomendation från annan medlem. Det ni skulle kunna göra om ni nu är riktiga hard-core masochister är att uppsöka Brommas sporthallar och deltaga i Barnes Utd inomhusfotbollslag. De har bedrövligt dålig uppslutning på matcherna och där garanteras rejält med mysig pisk. Och det bästa av allt: it´s free!

Lycka till!


Redan idag på måndagen kom ett nytt mejl till Katarina Janouch, som hon glatt vidarebefodrade till oss:

Hej Katarina!

Vi testade det där i Bromma med Barnes Utd. I början var vi lite förvånade. Bara ett par stycken av deras killar var där och det verkade allmänt avslaget. Men efter ett tag droppade några till in fastän matchen börjat för länge sedan. Motståndarna lät oss göra ett mål för att sura till lite och sen jäklar. Vi åkte på så jäkla mycket härligt pisk! Och sket vi i att jobba hemåt så blev det ännu bättre. Barnes-killarna var såna sjuka typer, man märkte att de är rätt insyltade i masochistkulturen och alla verkade hållt på rätt länge med det här. Värst var en snubbe som kom när typ fem minuter var kvar av matchen. Han hade åkt bil i över en timme bara för att få fem minuters råpisk. Sen drog han hem. Fan va hårt! Vi bara gapade! Sen när vi kom hem hade vi alla fyra svårt att sova. Jag kan bara tala för mig själv med detta var en sån kick. Jag vill tillbaka igen på söndag.

Tack från Anonym och Piskad!


Barnes - Motståndarna 1 - 7

Sunday Barnesy Sunday

Atletico B. 1996 - Barnes Utd söndag 10/12 kl. 15.40 Bromma Sporthallar 5 (planen direkt till höger).

Ta med svart tröja + vit reservtröja. Motståndarna kör vinrött.

Anmälan via kommentarer.

Novemberkåsan Spawned a Monster

Jag vet inte om det beror på min uppväxt, där jag om helgerna fick kuska runt i mellansverige tillsammans med min orienteringsengagerade far, men det är något alldeles särskilt med sport om senhösten. En höjdpunkt varje år var när vi packade Opel Asconan full med liggunderlag och termosar och åkte för att titta på tiomila. Det var, och detta säger jag helt utan ironi, både spännande och mysigt att sitta mot en tall mitt i natten med händerna kring temuggen och höra hur grenar knäcktes och se hur ljuskäglan från pannlampan studsade fram mellan träden och helt plötsligt älgade det fram nån lortig stackare från OK Kåre och stämplade. Därefter: bondfräs, ny kompassriktning och snabbt vidare. De år då tiomila inte gick geografiskt gynnsamt för vår Ascona fick vi njuta av Sportspegelns långa reportage från begivenheten. Minns ni de inslagen? Det var långt innan innebandy och krönikor och Sladjan och koola klipp. Det var Jan Lorentzon och det var en stilla stund. Cirka fem minuter av eftertanke och själavård, som en höguppläsning av Rydbergs Tomten framför brasans sprakande björkklabbar, mitt i julaftonens rusiga virr. Samtidigt i de där tiomilareportagen fanns också dårskapen och paniken. Två medlemmar i samma klubb som inte hittar varandra vid växlingen, någon skriker "INGEMAR!" och Ingemar står 200 meter bort och pissar, och en annan bryter foten men kryper runt resten av banan och en tredje slåss med en björn mitt på en myr, men allt omgärdas av natten, allt tystas ner av de svarta tallarna och vad som än händer finns inga vittnen.

Samma underbara balansgång mellan naturens grymhet och människans dårskap finns i två andra idrottsgrenar också. Novemberkåsan och korpfotboll. Novemberkåsan gick ju av stapeln gångna helgen och precis som Sportspegelns reportage från tiomilaorienteringen var alltid kåsa-inslaget en poetisk höjdpunkt förut. Det brukade väl nästan alltid vara Jens Lindh som fick stå därute i natten och mjukt beskriva hur det känns att dö. Samtidigt filmades ett obeskrivligt lerigt huvud. Resten av kroppen fanns under kärrets yta och ingen visste om människan fortfarande satt på motorcykeln eller om maskinen låg någon annanstans i gyttjan. Kadavret försöker skrika, man ser hur kallt det är, en vit pust av skräck kommer ur hans mun och Jens Lindh säger "...och detta är Olof Karlssons sjuttonde kåsa...".

Som ni märker är parallellen slående till korpfotbollen. Motorcyklisterna ägnar säkert många långa timmar i garaget och säkerligen sluskar de många varv på elljusbanan, men det där med förberedelser och uppoffring vet vi i Barnes mycket vad väl det handlar om. Har man kick off kl 10.00 en söndagsmorgon krävs det många kompromisser: Någon tvingas säga "nä, faan...jag borde nog åka hem asså" istället för att tacka ja till efterfesten, någon annan förhandlar hemma redan på fredagen "okej, jag tar morgonpasset med lillen lördag så får du sovmorgon, hjärtat, och sen på söndag så har jag match och då får du ta hand om välling- och blöjmecket..." och den tredje lägger pannan i djupa veck hemma i lördagsnattens tv-fåtölj och resonerar "visst ja, match i morrn...det här får bli sista scenen jag ser...såvida inte den där brunetten...".

Så hur var då årets reportage från Novemberkåsan? Pajigt och jättedåligt. Noll poesi, noll nedstigande i själens avgrund. Tv-Sporten hade hittat nån snubbe som tvivels utan inte hade alla indianer i kanoten vid kärret. Karln hade lärt sig alla repliker från Nile City utantill, han reciterade uselt samtidigt som kåsans deltagare försökte komma förbi kärret. Han fick tvätta lyktan på en motorcykel. Kort intervju med segraren, ny usel imitation av tönten vid kärret och sen var det slut. Ovärdigt var ordet. Och där har vi även känslan efter söndagens match. Allt jobb som gjorts, allt förberedande, alla uppoffringar och alla kompromisser, allt blev raderat. Allt slit under matchen, all frustration, all bitterhet, nederlaget, sorgen, tomheten: raderat.

För Barnes målvakt fick bollen på pungen! Han skrek! Skitroligt!

Och om någon minns något annat från matchen kanske det skulle vara att vi torskade med 3 - 1. Men i en värld av Robert Gustavssons humor ska vi inte räkna med för mycket.