Novemberkåsan Spawned a Monster

Jag vet inte om det beror på min uppväxt, där jag om helgerna fick kuska runt i mellansverige tillsammans med min orienteringsengagerade far, men det är något alldeles särskilt med sport om senhösten. En höjdpunkt varje år var när vi packade Opel Asconan full med liggunderlag och termosar och åkte för att titta på tiomila. Det var, och detta säger jag helt utan ironi, både spännande och mysigt att sitta mot en tall mitt i natten med händerna kring temuggen och höra hur grenar knäcktes och se hur ljuskäglan från pannlampan studsade fram mellan träden och helt plötsligt älgade det fram nån lortig stackare från OK Kåre och stämplade. Därefter: bondfräs, ny kompassriktning och snabbt vidare. De år då tiomila inte gick geografiskt gynnsamt för vår Ascona fick vi njuta av Sportspegelns långa reportage från begivenheten. Minns ni de inslagen? Det var långt innan innebandy och krönikor och Sladjan och koola klipp. Det var Jan Lorentzon och det var en stilla stund. Cirka fem minuter av eftertanke och själavård, som en höguppläsning av Rydbergs Tomten framför brasans sprakande björkklabbar, mitt i julaftonens rusiga virr. Samtidigt i de där tiomilareportagen fanns också dårskapen och paniken. Två medlemmar i samma klubb som inte hittar varandra vid växlingen, någon skriker "INGEMAR!" och Ingemar står 200 meter bort och pissar, och en annan bryter foten men kryper runt resten av banan och en tredje slåss med en björn mitt på en myr, men allt omgärdas av natten, allt tystas ner av de svarta tallarna och vad som än händer finns inga vittnen.

Samma underbara balansgång mellan naturens grymhet och människans dårskap finns i två andra idrottsgrenar också. Novemberkåsan och korpfotboll. Novemberkåsan gick ju av stapeln gångna helgen och precis som Sportspegelns reportage från tiomilaorienteringen var alltid kåsa-inslaget en poetisk höjdpunkt förut. Det brukade väl nästan alltid vara Jens Lindh som fick stå därute i natten och mjukt beskriva hur det känns att dö. Samtidigt filmades ett obeskrivligt lerigt huvud. Resten av kroppen fanns under kärrets yta och ingen visste om människan fortfarande satt på motorcykeln eller om maskinen låg någon annanstans i gyttjan. Kadavret försöker skrika, man ser hur kallt det är, en vit pust av skräck kommer ur hans mun och Jens Lindh säger "...och detta är Olof Karlssons sjuttonde kåsa...".

Som ni märker är parallellen slående till korpfotbollen. Motorcyklisterna ägnar säkert många långa timmar i garaget och säkerligen sluskar de många varv på elljusbanan, men det där med förberedelser och uppoffring vet vi i Barnes mycket vad väl det handlar om. Har man kick off kl 10.00 en söndagsmorgon krävs det många kompromisser: Någon tvingas säga "nä, faan...jag borde nog åka hem asså" istället för att tacka ja till efterfesten, någon annan förhandlar hemma redan på fredagen "okej, jag tar morgonpasset med lillen lördag så får du sovmorgon, hjärtat, och sen på söndag så har jag match och då får du ta hand om välling- och blöjmecket..." och den tredje lägger pannan i djupa veck hemma i lördagsnattens tv-fåtölj och resonerar "visst ja, match i morrn...det här får bli sista scenen jag ser...såvida inte den där brunetten...".

Så hur var då årets reportage från Novemberkåsan? Pajigt och jättedåligt. Noll poesi, noll nedstigande i själens avgrund. Tv-Sporten hade hittat nån snubbe som tvivels utan inte hade alla indianer i kanoten vid kärret. Karln hade lärt sig alla repliker från Nile City utantill, han reciterade uselt samtidigt som kåsans deltagare försökte komma förbi kärret. Han fick tvätta lyktan på en motorcykel. Kort intervju med segraren, ny usel imitation av tönten vid kärret och sen var det slut. Ovärdigt var ordet. Och där har vi även känslan efter söndagens match. Allt jobb som gjorts, allt förberedande, alla uppoffringar och alla kompromisser, allt blev raderat. Allt slit under matchen, all frustration, all bitterhet, nederlaget, sorgen, tomheten: raderat.

För Barnes målvakt fick bollen på pungen! Han skrek! Skitroligt!

Och om någon minns något annat från matchen kanske det skulle vara att vi torskade med 3 - 1. Men i en värld av Robert Gustavssons humor ska vi inte räkna med för mycket.