Inomhus 2008

Vi som ska spela fotboll under tak anmäler detta genom kommentarer.

...suck

Barnes Utd - Sältik 1 -8

Sista gången på grus i år

Spelare som ämnar deltaga meddelar detta via kommentarer nedan. 18.45 sparkar det igång.

Barn United - Barnen

Barn, barn, barn. Senaste tiden har allt som handlat om Barnes handlat om barn. Föds de inte av våra flickvänner så står de på andra sidan mittlinjen vid avspark.

Värdighet. Det är ordet som bäst kan sammanfatta Barnes insats i matchen mot Söderberga United. Att gå under med flaggan i topp, som Ekwall skulle ha sagt. Herregud, det var ju kört redan på förhand. Att vi, som i sedvanlig ordning inte fick ihop fullt lag utan att låna in ett oprövat kort som Jonas Ö plockade upp på krogen i fredags, skulle ha en chans mot de rappa glinen var ju bara dumheter. Vi har mött dem förr och vet att deras enda svaghet egentligen är hybris. ALLA kan skjuta. ALLA skjuter. ALLA kan dribbla. ALLA dribblar. Det enda de inte gör är att passa varandra på offensiv planhalva.

”Mentacksåjävlamycketdå!” var tanken som flög genom skallen vid insikten att barnen inte bara var tekniskt och fysiskt överlägsna – de var dessutom många fler. Under hela matchen anslöt nya barn till den Umpalumpier-liknande fotbollsbalett som Söderberga United är. Och jisses vad de sköt. Och dribblade. Och sprang. Barnes Uniteds svar? Köttmur och försöka ta till vara på varje gnutta till kontringsmöjlighet. Deras övermod är vår strimma av hopp. En tanig liten jävla strimma hopp, ungefär som Jonas krokiga lillfinger – men ändå.

Föga förvånande tog det bara någon minut innan första bollen letat sig in bakom keeper-fiffan. Och detta efter en urtypiskt vansinnesrörig försvarssituation. Ingen på någon – alla på en. Då går det som det går. Här brukar gamnacken träda in. Men för en gångs skull ville anfallet annorlunda.

Bara minuter senare bryter Johan egenhändigt ett uppspel och kommer solo med barnens målis (som extraknäcker som domare, känd som "den unge överambitiöse", vilket uppenbarligen gav fördelar hos Maude-mannen. Eller rättare sagt, norrmannen var precis lika bottenlöst usel som vanligt, fast denna gång enbart till vår nackdel). En iskall bredsida senare står det 1-1. Ett närmast brunstgalet ”JAAAAAAOOOOU!” hörs över hela planen och likt skottarna bakom Mel Gibson i Braveheart sluter vi upp i ett samstämmigt vrål (eller åtminstone ett högljutt rosslande). Barnen reagerar som om de precis fått höra att tomten och pappa är samma person. Chockade. Förvirrade. Rädda. Barnes, däremot, är allt annat än rädda och minuten senare är Johan någon ynka decimeter från att upprepa sin bravad. Domarmålisen målbrottsskriker på sina försvarare. Vi känner oss odödliga. Vi är livsfarliga. Vi må vara gamla, men vi är gjorda av sten. Vi är Clint Eastwood efter en parkeringsbot. De är Jordi, han den där franske bebisen som släppte en singel där han jollrade sitt namn. Helt ofarliga. Meningslösa. Vi är marinsoldater på PCP.

Och sen kommer det en sån där jävla fast situation. En sån där som i perfekt båge når deras långe Diouf-liknande forward, som i sin tur med en enkel touch nickskarvar in bollen i bortre krysset bakom en chanslös Fiffan. Ett klassmål. PCP:n har slutat verka.

Strax därefter är det halvleksvila. Vi är ganska nöjda ändå. De har inte kommit fram så ofta som de borde. Och när de väl gör det är det enmansshow efter enmansshow. Är vi bara hårda i kroppen borde vi kunna klara detta. Fortsätta kriga. Inte visa någon nåd. Jonas krogvärvning bryter in i samtalet och tycker att det kommer för få bollar centralt i anfallet. Alla kollar på honom någon sekund innan vi fortsätter med våra egna diskussioner. Komma här och klaga på våra anfallsstrategier – när vi gjort ett mål! Herregud. Äter han beluga till sina pommes också?

Andra halvlek handlar mycket riktigt bara om att med alla tänkbara medel freda vårt stackars mål. Genom en synnerligen gedigen insats av alla inblandade – framför allt Fiffan som stundtals är helt omöjlig att komma förbi – så håller vi ändå ner siffrorna till 1-4. Ett grymt snyggt mål och en skitmål var allt det blev på ett bollinnehav på sisådär 30-70 till Barnes nackdel.
Hade vi mött ett sämre lag och bibehållit den här viljan och disciplinen hade vi garanterat plockat en av de för Barnes ack så sällsynta trepoängarna. Så bra var vi. Och – dessvärre – så mycket bättre var barnen.


Fotnot: Vi passar på att gratulera Kalle och Michael som båda fått tillökning under de senaste veckorna. Och Mattias som även han fått barn under sommaren. Vad vi vet spelar ingen av dem i Söderberga United ännu. Men det är nog bara en tidsfråga.

Gubbarna som ska spöa barn

19.30. Onsdag.

Anmälan via kommentarer.

R:s

Jag läste en krönika i Södermalmsnytt där författaren tyckte det var lite lustigt att fyra av tio läser hans spalt när de är på muggen. Han hänvisade till nån undersökning han läst. Jösses, tänkte jag, så skönt att man bara skriver texter till dataapparater. Det hade onekligen alltid varit med ett visst mått av avsmak man hade plitat ner sina texter om man hade vetat att de ska figureras som underhållning medan det bajsas. Sen fortsatte mina tankar vandra iväg (jag satt på muggen när allt detta slog mig, f.ö.). Skulle våra referat mottagas annorlunda om de lästes under den djupt tillfredsställande situation det innebär att bajsa. Anders, som alltid tycker matchreferaten här på bloggen är så obegripliga, skulle inte han tycka det var i alla fall lite roligare att läsa om våra insatser om han fick läsa om dem på tjotta? Och sen vandrade mina tankar iväg ytterligare, finns det folk som tar med sin bärbara dator när de ska sitta på muggen? Och om så, kan någon i Barnes tänkas göra det? Inte jag i alla fall. Jag vill helst ha nåt sportblad eller just Södermalmsnytt som lektyr. En vanlig Expressen funkar också. Jag vill ta det lugnt och ha det tyst. Hatar att bajsa under tidspress. Precis som mitt målvaktsspel. Inga hastiga och låga skott, då är jag borta. Inga sidledsförflyttningar tack, är för gammal. Och när jag bajsar, inga oväntade dörrklockor, inga telefonsamtal, det ska vara lugnt och stilla. Men är denna parallell densamma för övriga laget? Om vi ser till manskapet på vår senaste match, och ånyo låter tankarna vandra iväg? Martin, kaptenen: Föredrar, precis som målvakten, ett lugnt tempo. Inga hastiga rusningar, inga chansbollar mot anfallet. Han klämmer i sakta mak hemma. Torkar sig omsorgsfullt. Och Magnus då? Givetvis bajsar han med exakt samma minspel som när han spelar fotboll. Eller kör buss. Eller dricker glögg. Ett stoiskt leende. Thats it. Och backkollegan Anders? Lite annorlunda än nyss nämnda trio. Folk som ser Anders låsa in sig på muggen tänker "å nej, den där snubben kommer att ta tid på sig". Men icke! Anders bajsar överraskande effektivt. Snabba kläm, men ändå en oerhört säker torkning. Mycket beundransvärt vilket vittnar om att han är mycket rutinerad. Mittfältet då, med Michael? Han låter oehört mycket. Givetvis de vanliga ljuden man ger ifrån sig under en session på toa, men vidare, han kommenterar allting högt och tydligt också! Folk som är och hälsar på hemma hos Michael och hans tjej påpekar ofta att de har det mysigt, men jäklar vad lyhört det är in till den engelska puben bredvid. Varpå Michaels tjej generat får förklara att...ja, det är bara Michael som...ja, ni vet... Michaels motsats hittar vi i Mattias. Under djup tystnad ger denna väldiga norrlänning den stackars toastolen ett sjukt tungt lass att ta hand om. Tyvärr bajsar han inte så ofta, inte denna säsong i alla fall. Och till sist har vi Johan och Jonas. Johan är en allround-bajsare. Han kan utan ångest göra sina affärer såväl under pulserande diskodunk på en krogtoan som på utedasset i den stillsamma sydsvenska bokskogens sus. En målgörare och målvakt i samma person, ju. Jonas Ö, till sist: Ett unikum av list. Kan smyga in bakom...säg ett elskåp, och med några hastiga krystningar omedelbart framkalla en betydande fara eller obehag för sina motståndare. Några hastiga torkningsdrag med ett par löv och sen straight back to business!

Men är vi bra på att bajsa i Barnes Utd då? Tja, sådär. Om man vänder på parallellen och ser saken ur fotbollsperspektiv skulle man kunna säga att vi under de senaste två matcherna har spelat rätt hyggligt. Passat helt okej och kommit framåt och sådär. Brister finns i målskyttet och hos målvakten. Men det går i vågor, helt plötsligt nån match sätter vi kanske vår enda målchans och målis tar allt, fast lagspelet är uselt. Precis som när man ska bajsa vet man aldrig. Ibland är det perfekt. Man sätter sig efter en dag på jobbet. Telefonen är tyst och ingen ringer på dörren. Reportaget från engelska ligan som man sitter och läser är lysande och det pågår i flera sidor. Man mår som en prins. Sen minns man vad man verkligen poängterade för sig själv tidigare på morgonen. Köp toapapper på väg hem från jobbet! Finns ingenting hemma nu! Och när man kobent och äcklad står i köket med jeans och kalsingar vid fötterna och rotar i nån låda efter kräftservetterna man har för sig man sett så inser man vilken jävla korpnivå man befinner sig på.

Torsk 3 - 1.