Let´s kiss and make up

Laxens vandring uppströms genom Alaskas forsar tillhör ett av de mest anmärkningsvärda naturfenomen vi känner till. Vidare har vi valarnas enorma simfärder under oceanens yta i hopp om att finna en partner, där tusen och åter tusen sjömil av kallt vatten läggs bakom våra vänliga jättars stjärtfenor i jakt på varmare tempratur. Hanarna i pingvinkolonins orubbliga kamp mot Antarktis vinterstormar tillhör också en av de mest omtalade fenomenen. Men vad många inte känner till är att en av naturens mest anmärkningsvärda nycker sker i vårt eget Stockholm. Varje höst, besynnerligt nog alltid andra helgen i november, påbörjas en vandring av en samling svartklädda individer. De kallas Barnes Utd och de är korpspelare. Från olika håll runt huvudstaden kryper de ut ur sina hålor. Kvar i boet lämnar de honorna, vars uppgift blir att skydda ungarna eller reviret. Barnes-hanarna tvingar honorna att kissa på dörren och på sig själva när hanen lämnar dem, för att doftmarkera mot fiender och för att underlätta för hanen att hitta rätt bo när han återvänder. Medan honorna är sysselsatta med sina kissbestyr ger sig hanarna ut på en resa. Många som ser en Barnes-hane just denna novemberhelg tror han är hungrig eller brunstig. Men det är en utbredd missuppfattning. Dreglet i mungipan, de små och onda ögonen och det rödlysande ollonet markerar att de fått upp ett doftspår. De är upphetsade av Bromma Sporthalls svettdoftande tält. Det är dit alla är på väg. Som sagt, denna fantastiska scen utspelar sig endast en gång om året. Från alla håll och kanter krälar små svartklädda Barnes-hanar in i tältet och som på en given signal grupperar de sig på en fotbollsplan. De starkaste fräser och spottar illaluktande slem på de svagare och schasar bort dem från spelytan. Endast fem hanar får plats samtidigt. I sin upphetsade enfald tror de att de är listigare och snabbare än motståndet och ofta tvingas de spyfärdiga vackla av planen och låta någon ersättare ta vid. De äldsta i flocken vet dock att man bör stå still och låta unghanarna jaga. Detta leder givetvis till oro i flocken och många springer helt enkelt runt runt runt av ren instinkt, helt utan mål och mening. Givetvis är detta skrattretande scener som lätt får den trumpnaste forskare kikna. Men låt oss fortsätta hålla oss inom vetenskapens ramar. Vadan detta beteende? Allt styrs av Barnes-hanens hypofys. Just denna helg i november avsöndrar den extra mycket av ett liniment-doftande sekret, något som sätter igång denna hänsynslösa drift och hunger efter inomhusfotboll. Helgen efter är allt som vanligt igen. Då återfinns blott fem till sex stycken Barnes-hanar i sporthallen och deras hysteriska uppträdande från föregående helg är som bortblåst. Inget dregel, ögonen är klara och de missprydande erektionerna är försvunna. Spelet är lugnare och mer genomtänkt, tempot är anpassat efter förmåga. Men visst älskar man de ljuvligt charmiga krabaterna som hysteriskt irrar omkring en gång om året. När matchen var över ilade samtliga tillbaka till sina bon. Efter en natts sömn är det vardag igen. Skrubba kiss. Gå till jobbet. "Vad jag gjorde igår?...eeh...dunno."

Motståndare i olika åldrar - Barnes Utd: 2 - 1