RECENSION: DE KALLAR OSS BARNES: APELSINLUNDENS FK - BARNES UNITED
Först måste man ställa sig frågan: behöver vi ännu en sequel i den seglivade Barnes United-serien?
Som vanligt står det snarare socialrealism än feelgood på schemat och det är i ärlighetens namn inte en speciellt upphetsande story den här gången heller. Temat känns igen: Barnes kommer till Brommaplan. Aningen nervösa, men ändå laddade. De ska kämpa till sista blodsdroppen. Men när de ställs mot en övermäktig fiende tar matchen en vändning de inte ens i sina mörkaste fantasier kunde ana. Det blir var man för sig själv och det som först såg ut som ett rutinuppdrag blir en kamp på liv och död. En kamp som slutar i moll. Inget nytt under solen, men andra ord.
Precis som i de två senaste i serien ("From Russia with Love: Stockholm Internationals möter Barnes United" samt "Nu fightas vi igen: Barnes United möter Medborgarplatsens FF) har man i alla fall försökt få in lite actionsekvenser. Dock är de alldeles för få till antalet - och därtill taffligt utförda. Av den för genren ack så nödvändiga fingertoppskänslan märks inget. Antagonisterna är närmast karikatyrmässigt utmejslade (rakade huliganer, dryga ungar, en klen gummipojke i målet) och regin är allt annat än flyhänt. Dock ska den regissören (britten Michael B) inte beskyllas för allt. Visst, det dök upp några lättköpta intriger (Martins galna bjudning och missade friläge samt den slapstick-artade hörnscenen som betydde 2-0) och det snöpliga 3-1-slutet är ju närmast ett plagiat av föregångarna, men sett till det stora ligger problemet betydligt djupare än så. Ensemblen verkar helt enkelt inte kunna ta regi - eller så förstår de inte alls vad regissören velat. Närvaron lyser med sin frånvaro. Men stundtals - och då menar jag verkligen bara stundtals - börjar man i alla fall närma sig den underhållning Barnes United innebar under de tidigaste säsongerna. Något ligger och puttrar under ytan, men blir bara en vag antydan i slutresultatet. Men det är orättvist att bedöma Barnes på actiongrunder. Man måste ta Barnes för vad de är. Inte speciellt spännande eller nyskapande, men fans av Ken Loach, Lukas Moodysons senare alster och Michael Haneke lär i alla fall få några moment av underhållning. Även om de, som sagt, är försvinnande få.
Betyg: Två röda rävollon av fem möjliga.
Jan-Olov Andersson.
Som vanligt står det snarare socialrealism än feelgood på schemat och det är i ärlighetens namn inte en speciellt upphetsande story den här gången heller. Temat känns igen: Barnes kommer till Brommaplan. Aningen nervösa, men ändå laddade. De ska kämpa till sista blodsdroppen. Men när de ställs mot en övermäktig fiende tar matchen en vändning de inte ens i sina mörkaste fantasier kunde ana. Det blir var man för sig själv och det som först såg ut som ett rutinuppdrag blir en kamp på liv och död. En kamp som slutar i moll. Inget nytt under solen, men andra ord.
Precis som i de två senaste i serien ("From Russia with Love: Stockholm Internationals möter Barnes United" samt "Nu fightas vi igen: Barnes United möter Medborgarplatsens FF) har man i alla fall försökt få in lite actionsekvenser. Dock är de alldeles för få till antalet - och därtill taffligt utförda. Av den för genren ack så nödvändiga fingertoppskänslan märks inget. Antagonisterna är närmast karikatyrmässigt utmejslade (rakade huliganer, dryga ungar, en klen gummipojke i målet) och regin är allt annat än flyhänt. Dock ska den regissören (britten Michael B) inte beskyllas för allt. Visst, det dök upp några lättköpta intriger (Martins galna bjudning och missade friläge samt den slapstick-artade hörnscenen som betydde 2-0) och det snöpliga 3-1-slutet är ju närmast ett plagiat av föregångarna, men sett till det stora ligger problemet betydligt djupare än så. Ensemblen verkar helt enkelt inte kunna ta regi - eller så förstår de inte alls vad regissören velat. Närvaron lyser med sin frånvaro. Men stundtals - och då menar jag verkligen bara stundtals - börjar man i alla fall närma sig den underhållning Barnes United innebar under de tidigaste säsongerna. Något ligger och puttrar under ytan, men blir bara en vag antydan i slutresultatet. Men det är orättvist att bedöma Barnes på actiongrunder. Man måste ta Barnes för vad de är. Inte speciellt spännande eller nyskapande, men fans av Ken Loach, Lukas Moodysons senare alster och Michael Haneke lär i alla fall få några moment av underhållning. Även om de, som sagt, är försvinnande få.
Betyg: Två röda rävollon av fem möjliga.
Jan-Olov Andersson.
posted by Barnes United at 1/29/2008 05:44:00 em
1 Comments:
Fin rapport.
Frågan är hur Barnes skulle te sig i en Hollywoodproduktion egentligen. Heroiskt offrandes i slow motion ackompanjerat av musik från Coldplay. Nackhår som reser sig. Klump i halsen som växer. Tårar som blinkas bort...don´t think so, va. Vi hör hemma i den diskbänksrealistiska mylla som är betongförankrad i 2 av 5-träsket.
Skicka en kommentar
<< Home