O Come, O Come, Emmanuel

Stockholmskorpens egen lilla sommarkatt Barnes Utd fortsätter sin tysta och stilla tillvaro i bottenskiktet på tabellen. Eller inte skiktet kanske. Bara botten.

Efter förra veckans match blev Kapten Martin på nåt sätt mentalt kokongerad och blev sittandes tomt zappandes framför tv:n hela veckan. Inte en rad på bloggen om nederlaget. Inte en kommentar på msn:n. Bara ett alldelens eget litet ont lågtryck, som låg stilla över Kronobergsparken. Så när söndagen kom drog han filten över huvudet och stannade hemma. Och andra advent som brukar vara en sån fin dag. Stackars lilla vän.

Söndagen den sjunde december, andra advent, två ljus tända på köksbordet och en himmel utanför som är så grå att det inte är klokt. Sommarkatten, som var så härligt stolt och lycklig hela utomhussäsongen, är hungrig, kall och blöt nu och efter tre raka förluster är hela pälsen nedlusad med skam. Efter väggen, oroligt och nervöst, smög den in på planen och aldrig har väl ordet "krake" passat så bra på något väsen i Brommas tält. Men Patrik var tillbaka i truppen och det första han gjorde var att stänka in ett ledningsmål. Inte för att det fick någon sommarsol att stråla över Barnes, men ändå. Vi var en kall och hungrig kattstackare som lyckas lura till sig en liten korvsnutt och sen fly utan att få stryk och det är viktigt för små krakar som oss. Dagens anfall personifierades av Örtis, Kosse, Tobbe och Patrik. Vårt försvar bestod av Kristofer, Christian och den evige Anders och det var ett försvar som gärna sprang framåt. Och vi kom verkligen fram denna match, ända fram till målet faktiskt och efter första halvlek borde vi...eller kunde vi...haft en ledning på ett par mål. Istället fick vi en örfil. Ett motlägg eller en brytning eller vad man ska kalla det som retsamt smög sig genom Fredriks ben. Otur. Men vad kan en krake av bara skinn och ben räkna med? Att vi ska ha tur och motstånd otur? Tjenare.

Patrik igen. Början på andra. Vänster stortå. Ett ledningsmål som kanske var det sämsta som kunde hända oss. Inte för att stockholmskorpens lilla sommarkatt råkade bli mallig utan för att motståndet tvingades gå till anfall. Och ett Barnes som klivit upp i anfall och plötsligt tvingas vända hem för en motståndarkontring, det är inge vidare. Det är som sur grädde. Inge vidare. Så för motståndet kom tvåan, trean, fyran och femman som ett litet pärlband av upphulkade hårbollar och vårt lilla mod, vår lilla strimma karskhet, ersattes av nåt tomt i blicken, nåt som tyngde på axlarna och fick svansarna att sloka. Patrik avslutade denna sena eftermiddag med vänstertån igen, 3 - 5 fick vi torsk med. Men ändå. Vi fick tre små korvsnuttar. Hoppas det kan få lågtrycket på Kungsholmen att lätta lite i alla fall.