Lördag kväll, ganska sent. En Barnesspelare står och vinglar på ett nöjesetablissemang i Stockholm. Han har tillsammans med en annan vän haft en helkväll som började i vännens relativt nyköpta hus ute i Nackaområdet. De har ätit, druckit, lyssnat på musik, druckit och druckit lite till. De är båda småbarnsföräldrar, så den typ av umgänge som en gång i tiden var vardagsmat har nu omvandlats till ett väldigt speciellt ögonblick. När Barnesspelaren väl hamnat inne i city snurrar det mesta. Balansen sviker. Närminnet är inte riktigt att lite på. Munnen har slutat lyda. Han är, kort och gott, pappafull. Och hans sorti sker som sig bör - han har erbjudits vatten av andra vänner, men konsekvent tackat nej. Han sitter på en barstol med kroppsform som en rumsmjuk ostbåge. Ögonen är i det närmaste slutna. Det pågår något utanför hans huvud, så mycket förstår han. Frågan är bara vad. Han försöker kommunicera, men det resulterar bara i tung andning, enstaka grymtningar och märkliga kroppsrörelser i slow motion. Plötsligt reser han sig upp och försvinner på vingliga ben ut till en snötäckt huvudstad. Han vill bara hem. Till sängen. Till flickvännen och de två barnen. Till sitt riktiga liv.
Just den här Barnesspelaren dök inte upp till söndagens match. Det gjorde inte så många andra heller. Men det räckte till fullt lag, samt en avbytare. Vår ordinarie målvakt satt emellertid i en bil på väg från masriket, så det blev delat målvårdnad för två utespelare. Eller - så var det i alla fall tänkt. För det tog bara någon minut innan första halvlekens målvakt efter ett rådigt ingripande mot sopren motståndarspelare lyckas bryta ett finger. Och någonstans här började Barnes söndagseftermiddag likna den enskilde Barnesspelarens lördagskväll. Medan tf målvakt 1 lämnar arenan med ett finger som ser ut som en av Uri Gellers skedar, får ft målvakt 2 dra på sig mjukisbrallorna och ta plats i buren. Det håller i två minuter. Sedan är det pappafylla för hela slanten. Baklängesmålen rasar in i samma takt som de två papporna hävde sprit dagen innan. Balansen sviker. Motoriken likaså. Barnesspelarna står spridda med hållning som en påse rumsmjuka ostbågar. Det pågår något i hallen, så mycket förstår de. Frågan är bara vad. De försöker kommunicera, men det resulterar bara i tung andning, enstaka grymtningar och märkliga kroppsrörelser i slow motion. De vill bara hem. Till sängen. Till flickvännen och de två barnen - eller tv:n, eller vad fan som helst. Till sina riktiga liv.
Några bollskickliga drängar som trots gigantiskt övertag, såväl spelmässigt som numerärt, inte drar sig för att tackla bakifrån, veva med armbågar och rent allmänt bete sig som grisar - Barnes United 13-0. Typ.
