Heaven's on Fire

Bild: Pajas-Barnes 2009

Många prenumeranter undrar säkert varthän bloggarna farit, har något hänt inom Barnes månne, eller är det bara förlusttristess som gett skrivkramp? När får vi läsa vidare om det närmast lyteskomiska stryklaget som match efter match tvingas ner på alla fyra för att bli besudlade bakifrån? Svaret är ja och jo och visst och sorry. Sedan Martin och Fiffan, på det mest usla sättet, blev petade inför 2009 års sista match har helt enkelt ingen bloggrapportör funnits närvarande. Under tiden har Barnes harvat vidare, inför, i dubbel bemärkelse, tomma läktare. Med droppande och läckande tak, under en malbiten filt, har sedan petningen Martin och Fiffan legat. Oljudet från olydiga barn på innergården, det monotona droppandet från taket ner i hinken och de eviga hostattackerna, de oroliga nätterna, slagen i elementen och grannars röster från alkoholilska eller alkoholglädje har vävt samman dagar och nätter, veckodagar och helger och inte minst januari med februari. Martin och Fiffan har ömsom slumrat vakna eller slumrat sovande. Några skedar soppa ibland och litet bröd. Frukten har möglat och mjölken surnat och magarna formligen skriker av ångest för de är så nedlusade av bakterier. Och ute frodas kräksjukan. Från allt och alla sprider det sig, ur munnar, ur näsor, från fingrar till fingrar. Kräkbakterier. Från den hålögda kassörskan på apoteket ner till den albanska dragspelaren i tunnelbanan, som för hundrade gången samma dag formligen fistfuckar Money Money Money med sina knotiga fingrar: De sprider kräkbakterier. Stockholm ligger och guppar i sina egna spyor. Vadandes, åter i truppen på nåder, genom denna stinkande stad, knotade sig Fiffan fram mot match (den nye målvakten, den skrävlande och förnumstigt mallige Johan, hade låtit meddela att han föredrog att vila denna kväll). Skägget luktade illa och var smutsigt på Fiffan, men illaluktande och smutsiga var skäggen på Kosse och Magnus också. Robin och Anders var där också, båda rakade och rena, som om de kom från ett annat land. De försvarande sin personliga sfär tydligt och lät ingen kliva för nära inpå. Någon boll fanns givetvis inte att värma upp med, men vad gjorde det, värma upp, herregud, låt oss få sitta en stund bara. Robin skötte snacket innan match och han sträckte på halsen, som om han fortfarande hade slips och krage och han sa det enda rimliga: "Vi har ingen avbytare idag. Taktiken är att låta motstånd ha boll, vi väntar på vår planhalva. Framåt får slumpen avgöra, det viktiga är att fyrbackslinjen är intakt". Och försvarsspelet från Barnes denna kväll var sannerligen tappert. Motstånd hade förtvivlat svårt att komma fram, så fort ett läge uppdagades täckte någon eller några av de fyra Barneskämparna och tvingade motstånd till allt mer komplicerade manövrar för att nå avslut. Fiffan mellan stolparna kunde frapperande ofta mota bort bollen innan den hamnade i nät och mitt i försvarsstretandet öppnades en lucka framåt och Magnus såg ljuset. Med bollen i tryggt förvar och med spänstiga kliv snitslade han sig fram längs vänsterkanten och snärtade in ett ledningsmål. En ytterst märklig vändning i romanen om Barnes. Men vändningen blev blott en parantes, ty några minuter senare fick till slut en snaggad och rödlätt man med rak näsa i motstånd bollen och kunde pricksäkert placera in bollen i nät bakom Barnes försvar. Just innan paus tvingades vi vittja nätet ånyo efter slumpartad matchsituation. Storstryket från förra matchen började här klia längs ryggraden i pausvilan, men Robin, fortfarande med klar blick, förklarade att vi faktiskt spelar precis så bra som vi någonsin kan göra, låt oss fortsätta utan taktiska förändringar. Så under inledningen av andra halvlek fortsatte den långsamma och omständliga tillställningen: Motstånd passade runt, Barnes avvaktade. Helt plötsligt stöter så Barnes till! En kontring! Robin med boll, Kosse vilt framkuskandes i mitten, som en dräktig märg och Magnus tvärsöver planen med en andra strut i sikte. Men det är så lätt att tappa bollen eller passa lite fel och motstånd var bollskickligt och på ett andetag blev vi attackerade tre mot en. Fiffan koncentrerade sig på bollhållaren och Anders täckte två passningsalternativ, men lik sjutton kom bollen i båge mot öppet mål och Anders gjorde det enda en enkel man från Sydsverige har lärt sig. Han knep bollen mellan labbarna. Och kastade den till domaren. "Haaaands!!!", skrek den flintskallige anfallaren som just blivit berövad på målet. Han brusade upp och skrek igen och svor, så arg var han. Salivsträngar blänkte mellan över- och underläppen på honom och ådrorna i tinningarna skrek fram pulserande blod, han var vansinnigt besviken! Såklart fick de straff (3 - 1) och just innan slutsignal bjöds Fiffan på en riktig uppsnurrning (4 -1), men Barnes klarade ändå att under hela matchen hålla huvudet högt och inte tappa modet. Uppsnurraren från 4 - 1-målet kom fram efter match och gav beröm, Barnes spelade väldigt bra, det är hopplöst utan avbytare och att klara att freda sig hyggligt genom hela matchen är inte dåligt. Och Robin underströk det, "Det är ju så här vi ska spela egentligen, försvara istället för att anfalla. För kontringschanser fick vi, de kommer alltid". Klokt sagt ju.



Bild: Nya allvarligare Barnes 2010