Veckans Barnes av sin tid

17.35. Bromma Sporthallar.

Kommentera!

Hell's kitchen

"Let's play it safe", sa Fredrik, "ingen idé att krångla till det, vi satsar på enkelhet och igenkänning". Ingen hade något att invända och det fastslogs att vi skulle dra ihop en enkel variant av Spaghetti Bolognese. The pure basics, bara. Det kan ju inte gå fel, var tanken. Redan när vi samlades i Bromma Sporthallar stod det emellertid klart att vi skulle få improvisera lite. Christian dök nämligen inte upp och därmed stod vi utan lök till kvällens anrättning. Motståndarlaget var hur som helst färre än vi och satsade på den närmast löjligt busenkla rätten korv och pulvermos med svartpeppar och persilja. Vi skrattade lite till mans och insåg att vi låg sjukt bra till om vi så bara fick till det hjälpligt. Spaghetti Bolognese sopar ju banan med pulvermos och Lidl-korv alla dagar i veckan. Det skulle väl vara det där med löken då, men vafan, det här löser vi!

Grytorna börjar småputtra och Barnes får snabbt fart på pastavattnet. En klick smör i pannan och vi är igång, Men det visar sig snabbt att motståndarnas korv inte alls är någon lågprisvariant med fem procent kött och resten ströbröd, utan istället kommer från finkorvsfabrikörerna Taylor and Jones. Fredrik, lagets kanske främste korvkännare, noterar detta först av alla och ber att vi ska vara extra vaksamma på hotet denna lite ädlare charkvara kan utgöra. Samtidigt börjar det lukta obehagligt fränt från Barnes stekpanna. Det där smöret, var det så färskt egentligen? Motståndarna börjar röra ned mospulvret i samma sekund som nästa obehagliga insikt dyker upp. Vårt kött är ren fläskfärs. Härsket smör, fläskfärs och ingen lök - ajaj, det börjar kännas lite olustigt. Och precis när vi upptäcker att tomaterna färgmässigt snarare ser ut som limefrukter hörs jubel från andra sidan. Moset är klart. Perfekt vispat och i det närmaste klumpfritt. Ajdå. Vårt bleka kött fräser vidare i det unkna smöret och det stinker soprum från vår planhalva. Vi kommer på att vi glömt lägga i pastan och alla blir så fokuserade på denna uppgift att vi helt glömmer våra andra uppgifter och motståndarna kan ostört sleva upp några matskedar gurkmix och därmed dra ifrån ytterligare. "Fan!" skriker någon (troligen Patrik), "hur i helvete kan vi vara på väg att torska mot korv och pulvermos? Det är en sak att vi inte har mycket att sätta upp mot en välkryddad Gumbo eller en skaldjursplatå, men det här, det är fanimej bara pinsamt!". Vi andra tittar i skam på våra fötter och bommar helt att pastan nu är sorgligt överkokt, att vi glömt lägga i de gröna tomaterna och att den vidriga fettorgien till färs nu luktar veckogammal självdöd räv. Motståndarna plockar i samma stund upp sina väldoftande lyxkorvar från grillen och strör svartpeppar och persilja över det rykande moset. Det är kört. Vi skäms, diskar, åker hem och kräks lite.

Barnes - Beer Bois 0-3

Barnes trupp mot birakillarna

Barnes Utd - Bira Bois, söndag 17.35.

Kommentera!

The Münchhausen In Me

Det skulle bli en sån underbar helg. Några unga par, ut till Donnas föräldrars lantställe (hon hette såklart inte Donna, men ända sedan Beverly Hills gick på TV och hon var åtta år hade hon, på egen begäran, kallats för Donna och nu satt namnet mest kvar av gammal vana), vinter, skidor, apelsiner, Belle & Sebastian, indieestetik på hög nivå. Donna och hennes bästis hade kollat på föräldrarnas polaroidfoton, de var gulnade och grymt snygga. Kläderna, frisyrerna, husen, korvgrillningen,bäbisarna, allt! De älskade allt det där och de klädde sig själva i samma typ av mode som deras föräldrar gillade typ 1973, rutiga smala ullbrallor, midjekorta täckjackor med kragar stora som bildäck, gigantiska pälsmössor. De kunde inte begripa hur deras föräldrar kunde vara så coola! Att sedan nyss nämnda föräldrar redan här var fullfjädrade radhusrasister, som dessutom slängde glasflaskor, plåtburkar och T-röd i sopnedkastpåsen och hånflabbade åt samtliga homosexuella, är en annan historia. Så länge de såg sådär indiepoppigt coola ut var allt frid och fröjd. Så med 70-talspolaroideskapismen som mall och Belle & Sebastians vänlighet som ledstjärna skulle nu vintern firas genom en retroweekend med indiepojkvännerna. Skidor, lovikavantar, apelsiner, pussar i motljus, braskväll och mys. Tänkte indietjejerna alltså.

Sexorgie, tänkte killarna. För de hade snöat in på Serge Gainsbourg och han var ju grymt indiekinky och nåt mer indie än en maffig sexorgie kunde de inte tänka sig. Att sedan nyss nämnde Serge Gainsbourg stank armhåla, sagg, rödvin och fransman i största allmänhet, var en helt annan historia. Å andra sidan var han i alla fall ingen radhusrasist, han var nog glad åt de flesta egentligen så länge de hade vin med sig och ville ligga.

Men det började med skidor. Lördag. Mulet och töväder. Tjejerna hade klätt upp sig och spänt på sig skidorna. Inga killar ville hänga på, trots den höga indiefaktorn, men till slut tvingade Donna och Pia med Pias kille. Den tredje tjejen, Nellie, vägrade sport. Hon var mer rocker än indie egentligen och hade inte ens kortklippt hår. Pias kille masade sig ut i redskapsboden och hämtade ett par gamla Karu med rembindningar och sen satte de fart över tomten mot spåret. Problem efter 12 meter dock. Man måste över ett litet dike för att ta sig upp på åkern där skidspåren fanns. Pia tog sats och just när spetsarna nådde andra sidan av diket gick skidorna av på mitten. "Du kan ju för fan inte åka tvärs över diket, du måste ju kliva över med sidan först, ditt spån!", gnällde Pias kille med sin gälla indieröst. Han hängde missnöjt över stavarna med sin näppeligen imponerande kroppshydda (ca 56 kg). Pia började gråta, det var ju inte meningen att det skulle bli så här. Hon var dessutom för varmt klädd och svetten började rinna längs ryggen. De enades att äta apelsinerna och gå in. När Donna skalade sved apelsinsaften i fingrarna. En tung våg av ångest sköljde över henne när hon tänkte på de andras skadeglada miner. "Klarar ni inte av att åka skidor ens?", skulle de fråga.

Kvällen kom, de tre paren åt vegetariskt och killarna fyllde ivrigt på rött vin för att få samtliga i rätt stämning. Serge Gainsbourg-stämningen, som killarna tänkte. "Sätt på Belle & Sebastian istället", bad Donna. Ingen av killarna reste sig. Volmar, rock-Nellies kille, bleknade och kände att detta inte skulle bli en bra natt. Inte pga tjejernas ovilja att spela gamle Serge, nej snarare...magen. Det tumlade om i den. Rödvin, vitlök och tomat. På toan sprutbajsade han och använde massor med papper och sen var det stopp. "Neeeiijj", sa tyst, "fyy faaan". Han ägnade närmsta timmen åt att peta med toaborsten tills bajs och papper luckrats upp så pass att han vågade spola igen. Ämnet sex var ett av många ämnen han inte ägnade en tanke åt, däremot malde han mellanspolandets ädla konst, som han nyligen i sitt rödvinsomtöcknade tillstånd tillfälligt helt glömde av.

Samtidigt runt köksbordet. De började fyllna till. Volymen på stereon var högre, men ingen hånglade eller så. Donnas kille, Philip, föreslog klädpoker och skämtade omedelbart bort förslaget, pinsamt medveten om usel timing. Efter ett tag behövde Nellie kissa, men tjottan var ju, som känt, både upptagen och stoppskiten, varför hon tog på sig skor. "Kan inte du hänga med, Steffe?", bad hon, "det är så läskigt ute i mörkret". Han hängde på och de gick in bakom redskapsboden. Helt plötsligt slängde hon sig över honom och slickade honom över munnen och tog grepp över könet. Steffe blev helt chockad. "Fort! Ta mig hårt! Ta mig fort!", grötviskade hon. Han kände vinet i hennes andedräkt. Hon knäppte upp sina svarta jeans och fortsatte sitt infantila väsande. "Ta mig...säg att du hatar mig, slå mig, ta mig". Nellie försökte knöla av sig sina jeans. Han kände hur hans knän började skaka. Sen flydde han i panik. Runt hörnet på boden och över gården och mot trappen. Isfläcken han halkade på syntes inte, men jacket och bulan i panna såg förjävligt ut. Dagen efter åkte han till sjukhuset, till och med.

Ett par minuter senare kom Nellie in i huset igen. Hon såg hur Pia plåstrade om Steffe. De grät båda två. Nån hade satt på Belle & Sebastian igen. Om det var usel sexstämning innan, var det ändå inget mot nuvarande stämning. Philip blev kraftigt berörd av alla emotioner och ville också deltaga. Först kramade han de gråtande Pia och Steffe. Sedan föll han på knä hos Nellie. "Vad i hela friden har du gjort med dina skor?", utbrast han. De var skitiga. Han reste sig och spring in till sin väska där han rotade fram sin mockaborste (han hade Clarks i alla väder). När han stod på knä och borstade Nellies skor en minut senare upplevde han en stor själafrid.

Barnes - Serieledarna, 1 - 3. Vi försökte verkligen.

Vårpremiär!

Söndag 18.10. Svart tröja.
Kommentera!