Bankett!

Den 8 april - hur låter det?

Säsongens crescendo

Hoppet är det sista som överger Barnes. Match 18.10. Svart tröja. Anmälan genom kommentar. Forza!

Belong

När jag var liten pojk fick jag ofta lov att följa med min farsa när han skulle orientera. Han var en vältränad dalmas och varje helg packades väskan och sen bar det iväg på olika tävlingar runtom i länet. Roligast var när hans kompis Bosse åkte med. Bosse var superbusig och alla barn älskade honom. Att ha honom för sig själv i bilen ända till Gagnef eller Dala-Järna eller vart nu än vi skulle var en ynnest. Han hade alltid tokiga grejor på gång.

När det inte busades i bilen spelades det band. Farsan och Bosse var stora fans av amerikanska countrymjukrocksbandet Dr Hook och de hade lyssnat till den milda grad att de kunde repliksjunga, precis som de två sångarna i Dr Hook gjorde. Så här kunde en typisk resa till en orienteringstävling låta från framsätet 1978:

Now it took seven months of urging just to get that local virgin
With the sweet face up to my place to fool around a bit
Next day she woke up rosy and she snuggled up so cosy
When she asked me how I liked it Lord it hurt me to admit

I was stoned and I missed it
I was stoned and I missed it
I was stoned and it rolled right by
I was stoned and I missed it
I was stoned and I missed it
I was stoned oh me oh my

Såhär i efterhand minns jag detta med glädje. Man stod på den där mittbluppen mellan sätena och hängde (behövde farsan tvärnita fällde han helt enkelt ut armen så att man inte åkte ut genom framrutan) och lyssnade på glad sång framförd av två orienterande dalmasar.

Men frågan är, visste farsan och Bosse vad de sjöng om? Fanns ord och fraser som "stoned" eller "roll it" i deras Hedemorabaserade engelskakunskaper? Eller sjöng de bara med i texten för att det var kul ord? Jag är tämligen säker på att min farsa inte hade den blekaste aning om Dr Hooks drogliberala textteman. Jag känner honom, knark finns inte i hans värld. Fruntimmer, absolut, men...näe...att vara för hög för att minnas att man just satt kvarterets sista virgin...nä, han kan inte haft den blekaste aning om texten.

Om typ 35 år, då Henry är i min ålder...undrar om inte ungefär samma tankar kommer att fara genom hans huvud då. Inte om Dr Hook, såklart, utan snarare om hur hans farsa och hans kompisar var med och spelade inomhusfotboll utan att ha den blekaste aning om hur man gjorde eller varför. De var med mest för att de nästan kunde. Och för att de var glada. Henry kommer att tänka på hur vi tröskade runt i maklig takt och försökte träffa mål, helt utan en blekaste dust av taktik eller samspel. Men, kommer han att leendes ruska på huvudet åt, hög trivselfaktor!

Barnes - Gul-svart 0-3

Just ja, en anledning till att träffas dessa söndagar är, om inte annat, att snacka lite jobb. Martin och Patrik passar på att skvallra lite om nyheter på bioduken de ser fram mot:

Söndagens pigga Barnesben

Söndag, kl. 17.35.

Anmäl via kommentar.

Kenta vs Stoffe

Snabbrapport Bira Bois - Barnes Utd:

Vi kan inte riktigt förstå hur vi blev utspelade av det här gänget förra gången. Visst, de började som de flesta lag vi mött - med hög press och ettrig forechecking. Men Barnes bet emot och radade upp rappa tremanskontringar. 1-0 blev 1-1. Spridda klagorop hördes från motståndarsidan. Golvet började bli halkigt av svett efter bara fem minuter spelade. Någonstans här kom insikten: "herregud, de är ju egentligen precis lika trötta, gamla och sega som vi. Nu kör vi!" Och när tempot hålls på denna tämligen makliga nivå, då kan till och med Barnes hänga med. Vi var nätt och jämnt fullt lag - motståndarna likaså. Inga avbytare, inget tjafs. Bara att hushålla med resurserna och inte bli övermodiga.

Det måste ha varit lite som att se två gamla a-lagare på Broder Tuck, Dovas eller något annat hak av tveksam klass råka i luven på varandra. Det blir liksom aldrig riktigt farligt, båda de trätande är på tok för trötta och sliriga för att kunna utgöra något verkligt hot. Och i slutet sitter de och kramas, dunkar rygg, ber varandra om ursäkt och skramlar ihop till en sista gemensam Mariestads.

När slutsignalen ljöd hade Barnes tappat 1-2 till 2-2. Men det var nog ganska fair. De var tekniskt vassare, vi var - tro't eller ej - aningen piggare. Faktiskt.

Barnes Utomhus 2011

Anmäl genom kommentar!

Laget söndag 13 mars

17.35. Svart tröja.

Kommentera!

Princessa

Trots månader kvar av vintern och inomhussäsongen, se här! Ett pärlband av vårtecken!

- Barnes Utd droppade in till match med två minuter till godo. Precis som i Abrahamsberg.

- De flesta kom inte. Lakoniskt kunde tillf. lagkapten konstatera att vi var en man kort en timme innan kick-off, men orkade inte bry sig.

- Martin sätter Barnes före WIC! Han är ju säker som en flyttfågel gällande var han har hjärtat. På vintern brinner han för WIC, men när solen börjar värma Abrahamsbergsgruset och det börjar lukta vår så flyttar hans hjärta hem till Stockholm igen. Denna helg slogs han 13 ronder med sin pumpande muskel, innan han mölade in fruntimmer och ungar i bilen och satte full sprätt från Varberg mot Bromma. Sorry, WIC, han kommer tillbaka till hösten igen.

- Huvva, det var så kallt!

- Anders gnällde på vädret innan match.

- Anders gnällde inte på vädret under match. För så fort det blir match gnäller inte Anders.

- Fiffan gnällde på att det var kallt.

- Hallen var inte bara lika kall som en aprilkväll i Abrahamsberg, golvet var också lika grusigt som Abrahamsbergs plan. Målis kom hem med skrubbsår på sina knän!

- Robin anlände i sin sommarbil.

- Robin sprang 2,8 mil under matchen.

- Vi förlorade med 2-1. Vilket vi ju alltid gör utomhus.

- Anders gjorde mål. Vilket normalt endast sker utomhus. Inomhus är det oftast Magnus. Noterbart gällande detta är också den diametrala skillnaden i målgester mellan Anders och Magnus. Anders är den typen som efter inkrutat mål direkt lubbar sammanbitet hem till backlinjen igen. Hela hans uppenbarelse andas "det var väl inget märkvärdigt med det där, det tycker inte jag och det ska ingen annan tycka heller", medan Magnus målfirande är av karaktären "knutna-nävar-yeeeaah", varpå han skitsnabbt springer och byter. Och det där fattar jag inte! Varför springer ni alltid och byter när ni gjort mål? Patrik gjorde likadant efter sin volley för två veckor sedan. Smällde in en stänkare och sen full fart mot bänken. Som handbollsspelare. Va fan, stanna kvar på planen när det går bra!

- Eftersnacket. "Vi kunde ha satt fler lägen, det borde ha blivit 2-2". Hallå, liksom...motstånd brände hur många lägen som helst.



"Nu håller du munnen med ditt gnäll!". Martin sätter ner foten i styrelserummet och bestämmer att Fiffan har skrivit sin sista rapport.

Söndagens ensemble

Match kl. 18.10. Forza!

Anmäl genom kommentar!

And the nominees are...

I söndags var det Oscargala. Påkostat, kändistätt och glamoröst ut i fingerspetsarna. Gräddan av gräddan samlade i de finaste salongernas absolut finaste salonger. Ändå kunde jag bara tänka på Barnes. För trots att miljön och omständigheterna är diametralt motsatta är det ju egentligen det där vi går igenom varje jävla söndag där ute i de rivningshotade Sporthallarna. Vi står där som ett av de skakiga vrak som nominerats till Bästa Manliga Huvudroll. Sällan som en av de favorittippade, men likväl som en av dem med teoretisk chans att vinna. Nerverna utanpå kroppen. "Ska det här äntligen bli min kväll? Min stund i rampljuset på riktigt?". Det blir ju sällan så, dock. Det slutar så gott som alltid med att vi står och applåderar en helt annan vinnare, försöker hålla god min men känner den där tomheten gnaga inifrån. Och ibland blir det rentav pinsamt.

Det är så klart en sak att torska mot Christian Bale, Josh Brolin eller Colin Firth. Stora, solida stjärnor. Vi kunde helt enkelt inte mäta oss mot dem. Vi gjorde vårt bästa, det räckte inte på lång väg - fair enough. Sånt är livet. Men när man står och applåderar Pauly Shore, Rob Schneider eller Linus Wahlgren kokar det i blodet. Och det händer ju - dessvärre- också ibland. Inte så ofta i Oscarsammanhang, men emellanåt i Bromma Sporthallar. Vi åker på däng av något pajasgäng och skammen är total.

Då frågar ju vän av ordning; men käre rapportförfattare, i alla dessa vaga och osmidiga jämförelser mellan skådespelare och korpfotbollslag, vem är då Barnes? Jo, käre vän av ordning, det ska jag strax svara på. Men först vill jag poängtera att söndagens match förlorades mot Robert Duvall. En rutinerad, balanserad och lugn motståndare av hög klass. Vi ska vara glada att vi ens fick vara med på plan och ska inte älta resultatet nämnvärt. Nu till Barnes:

Barnes United är Adam Sandler. Oftast sämre än sämst. Men någon gång emellanåt gör vi en Punch-Drunk Love och är med i matchen. Dock på tok för sällan. Det blir Grown Ups, Click och Chuck & Larry nästan varje söndag.

Adam Sandler - Robert Duvall 0-8