De hänsynslösa

Jonas. Jonas med valfiskens k-k.

Han var överallt. Precis överallt. Han tunnlade framåt samtidigt som han bröt bakåt. Man vände sig om, där stod han i sin stolta Barneströja och sina svettiga småbyxor. Hela tiden. När slutsignalen ljöd hade Jonas gått in som en dåre i varje närkamp, piskat ut varenda gnutta ork ur sin skälvande kropp och insåg att han inte längre kunde röra höger ben. Kanske var den sista uppoffrande brytningen i gruset, kanske kom skadan redan i första halvlek? Med allt det adrenalin som pumpade i hans knotiga kropp hade han knappast känt något ändå. En djävulsk insats av den gamle pingiskungen var det hur som helst. Helt överjävlig.

Och, det ska verkligen sägas, utöver Jonas var även resten av laget helt oklanderligt. Det var hundra procent Barneshjärta som gällde. Vi inleder matchen utan avbytare och bestämmer direkt att det är ekonomiskt spel som gäller. Efter att ha rett ut en ganska sanslös inledande motståndarpress fick vi till ett tidigt mål - och vilket mål sedan! En mönsterkontring, Janne med vänstern, över målis och in i bortre krysset. Euforisk lycka. Tung, tung motståndarpress, men vråltaggat femmannaförsvar från Barnes. En perfekt slagen hörna, en snygg nick och 1-1. Andra halvlek ligger motståndarna på ännu mer, men Barnes är ännu kompaktare. Vi ger dem inte en meter. Vi får en avbytare i form av Christian som denna kväll delat sin tid mellan oss och Bryggan Boys, som har match samtidigt på planen bredvid. Vi hinner hämta andan lite och håller tätt. Faktum är att vi var minst lika nära ett vinstmål efter att deras målis närapå tokslarvat in en boll bakom sig och en försvarare rensat i egen stolpe och ut - men det hade varit lite för bra för att vara sant.

Motståndarna var fler, de var långt mer vältränade och det kändes inte helt ologiskt att de vunnit samtliga matcher hittills. Men då hade de inte mött Barnes. Och, framför allt, inte mött Jonas. Jonas med valfiskens k-k.

Jonas märker att benet inte lyder. Christian rusar iväg för att hitta en fältskär. Johan gillar Beastie Boys. Janne sitter fortfarande ned, skakar på huvudet och skrattar åt sitt makalöst vackra mål.

Jonas konstaterar med ett stoiskt lugn, vanligen reserverat för Magnus, att hans redan knotiga knä nu ändrat form.

Jonas är tveksam till Christians fältskärsplan och minns hur det var i Köping på 1970-talet då var och vartannat ben kapades så fort någon nös.

Barnes-ambulansen anländer. Bakom ratten sitter Patrik, van vid underlaget från uppväxten i Finspång. Visste ni förresten att man under stort pompa och ståt invigde Finspångs första asfaltsplätt 1997? Då fick Patrik nog, tog sin gitarr och sina folkrockplattor under armen och sökte lyckan i stora Stockholm. Resan dit tog två veckor och tre mulor gick åt.

Bara för att benet råkar vara helt jävla kaputt får man inte hoppa över att stretcha, menar Jonas. Johan försöker förstå vad Christian berättar: "vaddau, bidde de itt-itt? gjaourde vei maoul?". Den ganske färske körkortsinnehavaren Patrik går kontrollrunda runt bilen, kollar blinkers, helljus och sparkar lite lätt på däcken innan han gör tummen upp.

"AKTAAKTAAKTA!". Fredrik ser till att allt går rätt när Jonas ska fraktas in i bilen. Johan fattar fortfarande inte: "Itt-itt? Itt-itt, alltså?". Henry psykar Jonas "ka-an inte gå ens, åh horan kan inte gå ens, ka-an inte gåååå ens, ja, horan kan inte gååå eeens."

Fredrik visar hur man gör i Dalarna: "ett litet ryck, härså, ska nog göra suuusen, det du".

Jonas förklarar att det är snällt av Fredrik att försöka och så, och att han inte vill vara respektlös men att det kanske är bäst att en läkare tittar på det. Johan säger inget, men tänker: "...sillamjölke...jag har fan spelat så att jag nästan blev blind och då åkte jag fan inte till nån doktor, utan söp direkt efter istället." (ja, johan tänker på rikssvenska - det är bara när orden ska ut som stämbanden inte riktigt vill samarbeta. Detta gäller för alla skåningar.)

I bästa Reservoir Dogs-stil ligger nu Jonas på plats i baksätet, blodig, blek och jävlig. Vi andra försöker hetsa Patrik att köra landsorts-burnouts över hela grusplanen, men han kämpar emot sina Finspång-instinkter och gör det värdiga istället - kör lugnt och behärskat med destination Södersjukhuset.

Det sista Jonas såg innan han somnade den kvällen, med kryckorna lutade mot sängkarmen och en monster-Citodon smältandes på tungan, courtesy of SöS.

Bonusbild: Är det Harry Potters arm? År det en emo-arm? Nej, det är beviset på att det faktiskt var hands där i första. Close call.

Nu grönskar det i Barnes famn

Match torsdag, 18.15.
Kommentera!



Svarta t-tröjor gäller.

Towers upon towers

Jag gillar inte cyklister nåt vidare. Ok, jag vet att flera i Barnes är cyklister och jag vet att ni är sköna typer normalt, men allvar killar...ni måste fan skärpa er med cyklandet. Vad håller ni på med? Varför ingå bland Stockholms värsta svin, ni också? Jag är kollektivtrafikant ofta. Eller så går jag. På senaste tiden har jag åkt mycket bil. Sak samma, hela tiden därute i trafiken omgärdas man av cyklist-idioterna. De kommer på sina cyklar och de sprätter fram med halvöppen mun som om de ständigt är beredda på att gasta åt nån gångtrafikant som vill utnyttja övergångsstället och cyklisterna vet att de måste stanna och de hatar att stanna och istället gastar de Ap-Ap-Ap och plingar och jag bli mer och mer övertygad att de verkligen tror de har rätt att uppföra sig så där. Och sen deras förnumstiga uppsyn. Motionerar till jobbet. Bra för miljön. De har till och med investerat i miljön. Köpt en cykel. Ett medvetet val. Wow, liksom. Då måste man ju få företräde i trafiken, då måste man ju få trampa in framför andra lite hur man vill. Gäller att ta för sig.

Idioter. Hela högen.

Det mest idiotiska med cyklister...nä, förlåt, en av många idiotiska saker med cyklister är deras cykelglasögon. Böjda och svarta. Ögonkontakt omöjlig. I bilen kollar man alltid gångtrafikanterna, kroppsspråk, gester, ögon. Ser man nån snubbe vrida kroppen och se sig över gatan vet man att han lurar på att gå över och då saktar man ner så han kan ränna över och nästan alltid får man ögonkontakt, en bekräftelse, ett tack, ett coolers och sen är det inget mer med det, han fortsätter i sina cons och jag fortsätter i min v40. Cyklister, med sina böjda och svarta glasögon, kommer en sån dåre och blandar sig i denna enkla situation kan man sätta högerfoten på att det går åt helvete. Jag saktar ju lite, snubbet börjar glida över i sina converse...och då kommer cyklist-dåren på min insida och är typ en millimeter från att klippa snubben och sen får sig gångkillen ett fuck-you från cyklisten, gångkillen, som bara ville glida över ju, och redan 40 meter bort trampar det självgoda svinet på cykeln vidare och är förmodligen redan inblandad i nästa dårskapssituation. Jävla cyklister, kom igen! Fattar ni hur otroligt o-softa ni är? Fattar ni hur mycket ni sabbar för samtliga andra? Ni uppträder med samma idiotiska logik som fotbollsfirmorna. Ni cyklister tror det är ni som är trafiken. Alla andra är i vägen för er. Firmorna tror de är klubbarna. Eller att de är större än klubben. Det är så dumt att jag får ont i magen.

Nå. Förlåt mig. Ni märker att hur emotionell jag blir av detta ämne. Jag skulle skriva matchrapport. Men faktum är att Barnes Utd spelade just som cyklister i torsdags. Tänker man efter är liknelsen rejält träffande. Ett klargörande bara. Vi spelade som kvinnliga cyklister.

Kvinnliga cyklister är nästan på pricken lika hjärndöda som manliga. Bara att de är taffligare. Låter jag unken? Jag föredrar kvinnliga cyklister hundra dagar i veckan framför manliga. Istället för männens idiotiska här-kommer-jag-döh-döh-döh finns en liten sekunds tvekan i tjejernas uppförande. De bromsar lite oftare och de kollar oss andra (som av olyckliga anledningar också tvingas delta i trafiken) lite mer granskande än männen. Men givetvis, ibland blir det virrigt för tjejerna, de ska vänster och tvekar, vilket är livsfarligt. Männen bara svänger vänster om de ska vänster. Tjejerna tänker mjae...jo, nä, jo, nä...och sen är det för sent att vara kaxig, men måste stanna mitt i vägen och hoppas bli framsläppt av en mötande bil. Och bakom suckas det.

Och lite så var det i torsdags med Barnes också. Vi skulle vara kaxiga och offensiva. För så är man ju som cyklist. Böjda och mörka glasögon. Pling-pling, Ap-ap-ap! Ett-noll, Mackan! Och sen upp på sadeln igen och trampa vidare: Pling-pling, Ap-ap-ap! Men nånstans mellan Liljeholmsbron och Västerbron rann modet av. Nånstans där insåg vi kanske vilka idioter vi var, vem försöker vi lura, vad är det för charad vi spelar? Det kändes som vi hade gett finger till en sjuåring och sen blivit utstirrade av 40 vuxna som bara tyst ruskade på huvudena och undrade vad det är för fel på en. Och plötsligt spelade vi som fruntimmer cyklar. Krångligt, ogenomtänkt, huvudlöst och bitvis naivt. Och när motstånd kvitterade i mitten på andra fann vi oss själva med kort kjol också. På cykel. Mitt i stan.

För vad är det där med cykeltjejer och kort kjol? Angenämt att se, absolut, men vad tänker de på? De vet väl, får man anta, att de ska till jobbet? Det är torsdag och måndag tisdag onsdag torsdag och fredag är man på jobbet. Till jobbet cyklar man alltid när vädret är ok. Men vad ska man ha på sig till cykelfärden? Ja! En kort kjol! Så men kan visa skrevet för varenda bil eftersom de sitter i perfekt upskirt-vinkel. Ja! Bra idé! Och kjolen blir ju bra på jobbet också. Jobbet jag har som kullerbytteinstruktör. Det är ju lika självklart att ha kjol då som att ha den på en cykel.

Jahapp. Där stod vi alltså. Och visste inte riktigt vart vi skulle. Full rulle framåt eller en smula eftertänksamt letande? Matchens sista tio blev en rysare. Vi kopplade bort bromsen och körde full fart fram, sket i rött ljus på St Eriksgatan och fräste fram mot korsningen Flemminggatan. Bilar tutade. Gångtrafikanterna svor. Skit samma. Och med en minut kvar får Kosse läget! Mitt i straffområdet, rullande boll, målis lite snett ute...och Kosse slöt ögonen, särade på benen och tjöt "TJO-HOOO!!!" och formligen flög ut mellan bilar, bussar och människor i Stockholms jävligaste korsning, han var Thelma & Louise, slutscenen, fast på cykel i kort kjol. Han drämde till bollen så hårt han någonsin kunde och....

Jaja. 1-1. En pinne. Och jag fick skriva av mig om cyklister. Men visa inte denna rapport för några tjejer.

Veckans Barnesben

Match torsdag kl. 20.30. Svart tröja.
Anmäl genom kommentar.



ELO-tröja att beställa om ni inte hittar Barnes-tröjan.