De hänsynslösa

Jonas. Jonas med valfiskens k-k.

Han var överallt. Precis överallt. Han tunnlade framåt samtidigt som han bröt bakåt. Man vände sig om, där stod han i sin stolta Barneströja och sina svettiga småbyxor. Hela tiden. När slutsignalen ljöd hade Jonas gått in som en dåre i varje närkamp, piskat ut varenda gnutta ork ur sin skälvande kropp och insåg att han inte längre kunde röra höger ben. Kanske var den sista uppoffrande brytningen i gruset, kanske kom skadan redan i första halvlek? Med allt det adrenalin som pumpade i hans knotiga kropp hade han knappast känt något ändå. En djävulsk insats av den gamle pingiskungen var det hur som helst. Helt överjävlig.

Och, det ska verkligen sägas, utöver Jonas var även resten av laget helt oklanderligt. Det var hundra procent Barneshjärta som gällde. Vi inleder matchen utan avbytare och bestämmer direkt att det är ekonomiskt spel som gäller. Efter att ha rett ut en ganska sanslös inledande motståndarpress fick vi till ett tidigt mål - och vilket mål sedan! En mönsterkontring, Janne med vänstern, över målis och in i bortre krysset. Euforisk lycka. Tung, tung motståndarpress, men vråltaggat femmannaförsvar från Barnes. En perfekt slagen hörna, en snygg nick och 1-1. Andra halvlek ligger motståndarna på ännu mer, men Barnes är ännu kompaktare. Vi ger dem inte en meter. Vi får en avbytare i form av Christian som denna kväll delat sin tid mellan oss och Bryggan Boys, som har match samtidigt på planen bredvid. Vi hinner hämta andan lite och håller tätt. Faktum är att vi var minst lika nära ett vinstmål efter att deras målis närapå tokslarvat in en boll bakom sig och en försvarare rensat i egen stolpe och ut - men det hade varit lite för bra för att vara sant.

Motståndarna var fler, de var långt mer vältränade och det kändes inte helt ologiskt att de vunnit samtliga matcher hittills. Men då hade de inte mött Barnes. Och, framför allt, inte mött Jonas. Jonas med valfiskens k-k.

Jonas märker att benet inte lyder. Christian rusar iväg för att hitta en fältskär. Johan gillar Beastie Boys. Janne sitter fortfarande ned, skakar på huvudet och skrattar åt sitt makalöst vackra mål.

Jonas konstaterar med ett stoiskt lugn, vanligen reserverat för Magnus, att hans redan knotiga knä nu ändrat form.

Jonas är tveksam till Christians fältskärsplan och minns hur det var i Köping på 1970-talet då var och vartannat ben kapades så fort någon nös.

Barnes-ambulansen anländer. Bakom ratten sitter Patrik, van vid underlaget från uppväxten i Finspång. Visste ni förresten att man under stort pompa och ståt invigde Finspångs första asfaltsplätt 1997? Då fick Patrik nog, tog sin gitarr och sina folkrockplattor under armen och sökte lyckan i stora Stockholm. Resan dit tog två veckor och tre mulor gick åt.

Bara för att benet råkar vara helt jävla kaputt får man inte hoppa över att stretcha, menar Jonas. Johan försöker förstå vad Christian berättar: "vaddau, bidde de itt-itt? gjaourde vei maoul?". Den ganske färske körkortsinnehavaren Patrik går kontrollrunda runt bilen, kollar blinkers, helljus och sparkar lite lätt på däcken innan han gör tummen upp.

"AKTAAKTAAKTA!". Fredrik ser till att allt går rätt när Jonas ska fraktas in i bilen. Johan fattar fortfarande inte: "Itt-itt? Itt-itt, alltså?". Henry psykar Jonas "ka-an inte gå ens, åh horan kan inte gå ens, ka-an inte gåååå ens, ja, horan kan inte gååå eeens."

Fredrik visar hur man gör i Dalarna: "ett litet ryck, härså, ska nog göra suuusen, det du".

Jonas förklarar att det är snällt av Fredrik att försöka och så, och att han inte vill vara respektlös men att det kanske är bäst att en läkare tittar på det. Johan säger inget, men tänker: "...sillamjölke...jag har fan spelat så att jag nästan blev blind och då åkte jag fan inte till nån doktor, utan söp direkt efter istället." (ja, johan tänker på rikssvenska - det är bara när orden ska ut som stämbanden inte riktigt vill samarbeta. Detta gäller för alla skåningar.)

I bästa Reservoir Dogs-stil ligger nu Jonas på plats i baksätet, blodig, blek och jävlig. Vi andra försöker hetsa Patrik att köra landsorts-burnouts över hela grusplanen, men han kämpar emot sina Finspång-instinkter och gör det värdiga istället - kör lugnt och behärskat med destination Södersjukhuset.

Det sista Jonas såg innan han somnade den kvällen, med kryckorna lutade mot sängkarmen och en monster-Citodon smältandes på tungan, courtesy of SöS.

Bonusbild: Är det Harry Potters arm? År det en emo-arm? Nej, det är beviset på att det faktiskt var hands där i första. Close call.