Screws Get Loose

1993 flyttade jag från Hedemora till Stockholm. Farsans dåvarande fru jobbade på OK så vi fick låna släp och sen lastade vi på soffan, skivorna och Tv:n och sen dess är jag s.k. exilmas. Farsans dåvarande fru hade just klippt sig. Saken var den att 1993 svepte en osynlig kraft plötsligt alla småstäder i Sverige och den fick alla fruntimmer att klippa håret i unisona frisyrer. Tämligen kortklippt var det som gällde med en fräck framåtblåsning på håret. Lite som Siv Malmqvist. För säkerhets skull böjdes små "polisong-tofsar" fram också, för att förstärka medvindsuttrycket. Jag och farsan brydde väl inte oss så mycket i hennes frisyr när vi lånade släpet, men tydligen gillade hon sin nya stil och nåt år senare skilde de sig, han en smula luggsliten, men hon fortfarande käckt kort. Tofsarna framför öronen intakta. Och åren går och jag råkas såklart med henne stundom, när man är på besök i stan och så, och jodå - hon är sig lik. Framåtschvungen sitter som gjuten.

Eftersom 1993 års frisyrvåg svepte samtliga småstadsfruntimmer med sig i sitt våld hade även hans nästa livskamrat samma frisyr. Kort och tufft. Lite framåt. Hon var inte dalkulla, hon var från Halmstad, och det var inte 1993 utan kanske 2001, men strunt i det - frissan var på pricken enligt norm. Åter fick farsan höra ord som "skönt att vara kortklippt" och "praktiskt" och rentav "småfräck" och det var ord som varenda gubbe i Sverige fått höra efter att deras fruntimmer kommit hem med sin nya look. Ungefär här på tidsaxeln bildas även Barnes Utd.

Barnes levde rövare de första åren i korpen. Martin och Anders, de enda kvar från dessa dagar, kan vittna om sanslösa matcher, ofta med tvåsiffrigt slutresultat framåt. Eller bakåt. Men framåt 2004 eller 2005 kom så Barnes hem efter en dag med ny frisyr. Kort och praktisk. Men ändå lite käck och tuff sådär. Och sedan dess är vi medlemmar i den landsomfattande klan av framåtrufsiga fruntimmer och vi är stolta över det! Det innebär att vi är dundercoola i vissa sammanhang. Som när vi berättar om hjältemodiga segermatcher inför våra barn eller arbetskamrater. Vi är mindre coola i andra sammanhang. I torsdags mötte vi ett gäng 28-åriga självsäkra grabbar som nog hade lirat en hel del fotboll i yngre dagar. De spelade snabbt och tufft och rakt och hårt. Effektivt. Då var vår småstadsfrisyr inte cool. Det där välkända krypande obehaget infann sig, det där när man känner sig så dum och mest vill rusa in på närmsta toa med en burk dax-wax och börja om.

Men en bit in i matchen surnade Barnes till. Äntligen, kändes det som. Va fan, låt oss klippa oss hur vi vill, låt oss ha den här frisyren om vi gillar den. Har väl inte ni med att göra! Och så började vi stå på oss. Satte emot i närkamper. Gnällde tillbaka eller till och med fnyste åt motståndet. De gjorde några baljor, visst. Men vi backade aldrig. Vi bad aldrig om ursäkt. Lagen avslutade matchen med lika mycket skrubbsår och kanske var det bara inbillning...men när vi tufsade fram håret efter matchen, nog såg hipstermotståndet lite avis ut? Deras frisyrer var ju verkligen helt sabb.

Barnes - Botox 0-3

Och detta tema med anledning av:

1) Oscar, vars intresse för målvakts frisyr aldrig tycks sina. Torsdagen inget undantag: "Du ser snabb ut när du kammat dig sådär. Du ser snabb ut. Wroom. Snabb."

2) Fredriks Henry, som klippte håret på sig själv på förskolan i fredags. Luggen hängde i vägen vid pysselbordet och han höll ju en sax i näven...schwipp - och sikten var fri!