Holding on ´Til the Last Bone Is Crushed

Kort matchrapport från vårt möte med serietvåorna. Som var bra ju. De hade några killar som var riktigt snabba i fötterna och de hade folk med bra tajming och de kunde dra på stänkare så det visslade och så...och vi kan ju alltid skylla på åldern. Men efter en rekordkomplicerad laguttagning ställde Barnes upp med ett lag som minsann inte tänkte ge sig så lätt. Vi tänkte inte bli behandlade som gubbar, vi tänkte inte be om ursäkt, nu var de slut på den där smygande obehagskänslan (samma känsla som man får när folk runt en diggar med i Alina Devecerskis "Flytta på dig" - om man någonsin känner sig gammal och möglig är det just när den låten spelas. Och spelas gör den var man än befinner sig, hela jävla tiden. På p3 går den non-stop, kör man bil till och från jobbet hör man FLYTTA! FLYTTA! FLYTTA! FLYTTA!  minst tre gånger, på Ica, när man pressar minnet att minnasFLYTTA! FLYTTAköttfärsFLYTTA!   FLYTTA!
FLYTTA!mjölkFLYTTA! FLYTTA!tandkrämFLYTTA! FLYTTA! FLYTTA! och man mår fysiskt risigt när man hör den, blodtrycket stiger, tinningarna ömmar och man väser ...kftn! tyst mellan tänderna. Ack ja, dessa ungdomar) av att vara en smula tandlös. Och visst, i och med nyförvärvet Markus, med fina folkbollsmeriter, såg vi riktigt vassa ut inför kick-off. Därefter utspelade sig ett ytterst ordinär korptillställning, dråpliga missar, bra brytningar, stolpar och ribbor, domartabbar och höga tillrop, ni vet hur det det brukar vara. 0-0 i halvtid och 0-0 en bra bit in i andra, men med ett Barnes som sakta drog sig tillbaka mer och mer och hoppades på kontringsmål (vilket i viss mån höll på att lyckas när matchen fortfarande var mållös). Sista tio gjorde motstånd tre mål och kunde således rättvist få vinna, men det var en seger som satt rättså hårt inne. Vi ger oss inte i första taget! Om man bara sänker diskovolymen lite, några snäpp bara, är vi fortfarande där och tuggar.

Markus debuterar i Barnes Utd!