I gotta take a little time...A little time to think things over

Vi torskade lyckligt på nåt sätt i lördags. Som när den där sjukt söta tjejen i nian hejade på rasten fast man själv bara gick i åttan. Hon som hade kille. Och han var svinbra på hockey, var närapå med i tv-pucken sa folk. Och ändå hejade hon på mig. Jag såg henne i fredags utanför diskot, med honom i täckjacksväst, och han rökte med de andra killarna och hon stod med i ringen och skrattade och jag ville inte synas då jag passerade förbi dem. Jag hade aldrig ens tänkt på henne. Jag hade aldrig varit kär i henne. Jag höll mig i min egen division. Och inte ens där hade jag något att hämta. Och sen, när jag skulle gå hem, när jag inte orkade vänta på min kompis - samma loser som jag, men han var naiv nog att tro att någon skulle bjuda upp honom till sista tryckaren - när jag kom ut i friska luften och kom runt hörnet...där stod hon. Och grät. Samtidigt hördes basgången från I Wanna Know What Love Is långt borta. "Är allt okej?" frågade jag. Eftersom det kan ha varit den mest idiotiska frågan jag kunde ha ställt brydde jag mig inte ens om att vänta på ett svar...och nåt svar fick jag inte heller. Däremot kräktes hon på mina skor. Haja! Skolans snyggaste brud, ett år äldre än jag står och kräks på mina loafers. Klart som fan man blir stolt! Hon grötade ur sig "förlååååt" och ett halft "jag ska betal..." innan nästa uppkastning presenterade sig (denna gång hann jag parera) och sen torkade hon sig med jackärmen och jag..följde henne hem! Jag såg till att hon kom hem! Jag gick med ända till hennes föräldrars villa! Fråga mig inte vad jag pladdrade om, the Cures nya tror jag, och jag tror inte hon var så intresserad. Men hon kräktes inte på mig nåt mer. Och hon gav mig en kram (!!!) och jag lovade knipa om det här och hon såg verkligen rakt in i mig och sa "Schysst". Och sen på måndagen log hon, viskade nåt coolt tack av nåt slag i korridoren, och alla killar i min klass bara...kollade på mig..."va fan har du och hon hållt på med daaaa", skrek de och hon satt hos sin kille igen och alla var på mig och jävlades igen...men det sket jag i! Jag hade vunnit ändå på nåt sätt!

Barnes Utd. Fem stycken. Inga avbytare. Möter proffs. Vi snackade taktik innnan. Höll oss till taktiken. Långa avbrott. Dra ner tempot. Slå bort bollen. Fyra backar hem, ingen får jaga boll. Kontra. Och se på fan...taktiken lyckades...vi höll stånd...vi låg under men kom tillbaka, vi till och med gjorde dem nervösa ett tag. Och de var så självsäkra. De var så malliga. De klackade, de skrattade, de lirade...och vi försvarade oss. När de ledde med två noll kunde Barnes ha tappat taget, det kunde blivit åtta nio mål till i arselet där. Men jäklar vad vi bet ifrån oss! Kontrade in två mål. Hade två - två ett tag. Och segern bestod i att vi såg deras självsäkerhet krossas. Okej okej, de vann. Men så jäkla stroppiga var de inte efter matchen. Så när man kom hem hade man lite av den känsla i kroppen som man har efter en vinst. I alla andras ögon var man samma gamla loser som vanligt. Men de vet ju ingenting. De har ju inte hemlisar med skolans sötaste tjej.