Måndagens proletärer

Match måndag första maj. Anmäl er via kommentarer. Kick off 18.00.

Järnspikar och hjullager!

Härom veckan skulle jag och en lagkamrat, vi kan kalla honom ”Jeppe”, äntligen få tummen ur och göra vårt traditionella gemensamma däckbyte. De dånande dubbarna skulle återigen förvisas till förrådet till förmån för fjäderlätta sommarsulor. Jämfört med att byta åt andra hållet brukar det vara en ganska upplyftande känsla - kanske rentav ett av de mest signifikativa vårtecknen.

I sedvanlig ordning hade vi skjutit upp jobbet ganska längre (vilket i år hade visat sig vara ett vinnande drag eftersom det snöade så sent som för en vecka sedan). Men nu skulle det göras. Däck kånkades de fyra våningarna ned från vindsförrådet. Senhöstens slabb hade förvandlats till rejäla högar grus i de ack så slitna däckpåsarna. Positionsmarkeringarna hade hamnat på sniskan. Men allt det där redde vi ut.

Domkraften gjorde sitt jobb med minimal kraftansträngning. Bultarna lossnade utan strid. Inte ens de franskkonstruerade navkapslarna trilskades. De första tre däcken gick på ett kick. ”De ser ju faktiskt ganska nya ut ännu”, sa jag nöjt, rentav aningen förvånat. Teoretiskt sett borde de varit mycket mer slitna. Sista hjulet lossades. Sommardäck nummer fyra rullades fram. Den sista pusselbiten i ett fulländat däckbyte skulle bara lyftas på plats. Men då dyker ormen i paradiset upp. Yttre delen av däcket är helt blankslitet på en nästan tjugo centimeter lång yta. En snabb koll visar att samma sak gäller för det andra framdäcket också. Men! Jag har ju inte tvärnitat. Vad fan har hänt? Nog för att bilen varit utlånad, men… Det här är ju löjligt. Hur funkar det nu? Vad säger lagen? Hur tryggt känns det att rulla runt på de här? Måste jag köpa nya däck nu? Vad kan de kosta? Fan! Det som kändes så skönt för bara några minuter sedan känns nu bara som en stor klump i magen.


Det var ett kärt återseende att återigen få beträda Olovslunds anrika grus. Solen sken och den lätta brisen hade en temperatur som på intet sätt hotade de kvarvarande snövallarna uppemot skogen (som gav bra insynsskydd åt premiärnödiga Barneslirare). Grabbarna samlades, uppsluppen stämning, det morsades på motståndarna som vi kände igen sedan fjolårssäsongen, domaren småpratade med oss om den nya språkliga nolltoleransen (som vi snarare uppfattade som festlig än hotfull). Allt var hoppfullt och härligt, helt enkelt.

Matchstart och lite avvaktande spel åt båda håll innan Barnes tog hand om taktpinnen och började trumma fram en rad fina anfall. Inte sällan startades dessa av dagens playmakers Ville och Leif. Jonas, Kalle och Succé-Erik jagade på kanterna och toppen medan Anders, Robban och Martin gjorde sitt för att hålla motståndarbjässarna på rätt sida mittlinjen. Pressen höll på att ge utdelning när Kalle dundrade på en tung salva som målisen med nöd och näppe lyckades tippa. På vår egen planhalva stod Fredrik mest och frös. Sedan åkte en Tidsfördrifare ut på fem minuter efter att ha sagt ”fis” och minuten därpå fick Leif lämna planen efter ett ”snopp!”. Den nya nolltoleransen visade sitt aningen snarstuckna ansikte och alla bet ihop. Målis-Fredrik undrade om ”bukkake” är att klassa som ett könsord. Det beror nog på hur beläst – eller snarare, internetvan – domaren är, enades vi om.

Strax därefter var det dags för Succé-Erik att leva upp till sitt namn genom att leverera Kalle en finfin genomskärare mitt framför mål. Kalle fejkade dålig balans men drog istället en Robiñhofint och la iskallt bollen till vänster om Tidsfördrifs chanslösa keeper. Ett klassiskt Barnesmål som förenade skönhet och kraft på ett närmast erotiskt manér. Är erotiskt ett könsord, förresten? Knappast, va.

Halvtidsvila. Det dracks vatten och skojades. Idag var det kul att spela boll, sa vi.

Andra halvlek: ganska bra kontroll från Barnes, flera fina anfall. Det ser lugnt ut. Oj så skönt att börja säsongen med en seger. Undrar vad jag ska äta ikväll? Kanske gör vi några mål till. Hmm. Fredrik har fått lite mer att göra nu. Äsch, full fart framåt!

Ajdå. Där kom den. Kvitteringsjäveln. Hur lång tid är det kvar? Tre minuter? Då ska vi ju hinna trycka in en eller två till. Borde vara lugnt.

Ameh! Det vill ju sig inte. Ribban! Attans. Bara att fortsätta mala.

Nära igen. Men inte nära nog. Ojdå, nu kontrar de. Hinner jag hem? Bara hörna. Tur det.
Vara med på hörnan nu. Fan! Vi tappade bjässen. 1-2.

Slut.

Dessutom visar det sig att man måste byta hjullager. Och det snarast.
Ok, bara att bita i det sura äpplet. Med några justeringar kommer det att fungera fint.

Barnes Utd - Tidsfördrif 1-2 (Kalle)

Måndagsklubben

KOMMER

Leif
Martin
Kalle
Anders
Fredrik
Jonas Ö
Ville
Robban

Utomhuspremiär! Tjoflöjt!

Måndag 24/4 kl. 18.45 möter vi Tidsfördrif på Olofslunds IP i Abrahamsberg. Därför rekommenderas en veckas försäsongsträning.

Utomhusnytt!

Enligt Korpens hemsida har Barnes i år äntligen turen att få sparka boll på måndagar. Hurra, säger flera av oss och hoppas att detta är en allmän åsikt.
Dessutom flyttar vi från Hjulsta till Olovslunds IP i Abrahamsberg. Även det är en positiv förbättring. Hurra, säger vi igen. Och division i år är den väl ansedda norrtvåan. Ni som är anmälda kan lägga undan 400 bagis till anmälningsavgift och domararvoden. Inbetalningsuppmaning kommer inom kort. Heja Barnes!

För- och nackdelar med Maud från Hallonbergen.

Säsongens sista match blev en seg tillställning. Motståndarna saknade avbytare och vi...vi var väl en tio stycken kanske. Men eftersom vi hade ett rejält stukat självförtroende efter hela vårsäsongen i princip och våra motståndare hade ironiska ishockeyfrisyrer och Zlatan-attityd så lade vi oss på försvar från början - som om vi liksom sade "hörni...vi tänker inte tjafsa med er, bara ni låter oss vara". Bakfulla var folk också. Hemlånade el Kjelle kräktes samma morgon och klagade över "dålig balans". Jeppe struttade runt och försökte hitta glidtacklingar. Även när vi anföll. Martin ropade "BRA!" i sinnessjukt högt tonläge varenda gång målis-Fredrik inte släppte in bollen i målet. Gick skottet hundra meter utanför skrek han hysteriskt ändå. "BRA!", lät det och hela spelet liksom stannade upp och folk undrade vad sjutton som händer... Magnus sa ingenting på hela matchen. Det var omöjligt att avgöra om han var nykter eller full eller glad eller helt galen eller helt enkelt lite morgonpömsig. Stoisk var han och log gjorde han hemlighetsfullt.

Kalle och hans brorsa, Mattias, Ville och Jonas Ö var dock pigga! Långa utkast blev till ett antal halvchanser då våra jagande forwards visade pigga ben. Plus i kanten för att de försökte nicka in bollarna. Minus i kanten för att de inte visste att det bara gjorts ett nickmål under de senaste 6487373 korpmatcherna. Som målvakt var det härligt att se att anfallarna följde med sina gubbar hem i försvar också. Ingen förivrade sig och släppte markeringen på sin gubbe och motståndarnas farligheter var lätträknade.

Domaren var kanske på Garbo i Sumpan kvällen innan. Kanske fick han sista dansen med Maud från Hallonbergen och kanske hade Amor sått små knoppar av lite hopp och nykär-känslor i vår väns hjärta. Om det var därför han blev lite kissnödig i halvtid vet ingen, men hur som helst lullade han bort mot bakdörren. Sen såg vi inte honom på ett tag eftersom dumfan låste sig ute. Men när han lufsat runt till framdörren och rödrosig tultade in i hallen igen så gjorde el Kjelle 1 -0 till oss. Såväl domaren, som vi som spelade tyckte att målet var snyggt. Lite senare kapade vår rödögde vän Jeppe nån stackare och domaren visade ut Jesper och Jesper gick ut men domaren gjorde inget utvisningstecken utan vinkade snarare så förvisso var Jesper förmodat utvisad, men istället hoppade den stötvis hojtande Martin in och vi klarade utvisningstiden med fullt manskap utan att släppa in nåt mål och utan något klagomål och utan att yppa ett knyst om att vi kanske egentligen borde vara en man kort på banan. Men som sagt, Jeppe var bakis, Martin var bakis och domaren, han tänkte nog mest på Maud från Hallonbergen som han uppvaktade på Garbo kvällen innan. Magnus visade prov på hela känslokartan i form av ett stoiskt leende.

1 -1 blev det lite senare. Lite trist var det, vi hade varit väldigt samlade i försvaret och alla hade offrat sig och så, men 1 -1 blev ändå det på ett skott. Under sista minuten spökade Maud igen, denna välsvarvade 48-taggare, som var så härligt go å gla kvällen innan. För om det inte var Maud som var i vägen har domaren ingen bortförklaring för hur han kunde missa glidtacklingshandsen i sista minuten. Vi berövades en solklar straff. Jaja, sånt är livet. Ett ett blev det. Jag hade huvudvärk efter matchen och våren hade fortfarande inte riktigt gjort något för att få beröm. Men i domarens hjärta sjöng det.