För- och nackdelar med Maud från Hallonbergen.

Säsongens sista match blev en seg tillställning. Motståndarna saknade avbytare och vi...vi var väl en tio stycken kanske. Men eftersom vi hade ett rejält stukat självförtroende efter hela vårsäsongen i princip och våra motståndare hade ironiska ishockeyfrisyrer och Zlatan-attityd så lade vi oss på försvar från början - som om vi liksom sade "hörni...vi tänker inte tjafsa med er, bara ni låter oss vara". Bakfulla var folk också. Hemlånade el Kjelle kräktes samma morgon och klagade över "dålig balans". Jeppe struttade runt och försökte hitta glidtacklingar. Även när vi anföll. Martin ropade "BRA!" i sinnessjukt högt tonläge varenda gång målis-Fredrik inte släppte in bollen i målet. Gick skottet hundra meter utanför skrek han hysteriskt ändå. "BRA!", lät det och hela spelet liksom stannade upp och folk undrade vad sjutton som händer... Magnus sa ingenting på hela matchen. Det var omöjligt att avgöra om han var nykter eller full eller glad eller helt galen eller helt enkelt lite morgonpömsig. Stoisk var han och log gjorde han hemlighetsfullt.

Kalle och hans brorsa, Mattias, Ville och Jonas Ö var dock pigga! Långa utkast blev till ett antal halvchanser då våra jagande forwards visade pigga ben. Plus i kanten för att de försökte nicka in bollarna. Minus i kanten för att de inte visste att det bara gjorts ett nickmål under de senaste 6487373 korpmatcherna. Som målvakt var det härligt att se att anfallarna följde med sina gubbar hem i försvar också. Ingen förivrade sig och släppte markeringen på sin gubbe och motståndarnas farligheter var lätträknade.

Domaren var kanske på Garbo i Sumpan kvällen innan. Kanske fick han sista dansen med Maud från Hallonbergen och kanske hade Amor sått små knoppar av lite hopp och nykär-känslor i vår väns hjärta. Om det var därför han blev lite kissnödig i halvtid vet ingen, men hur som helst lullade han bort mot bakdörren. Sen såg vi inte honom på ett tag eftersom dumfan låste sig ute. Men när han lufsat runt till framdörren och rödrosig tultade in i hallen igen så gjorde el Kjelle 1 -0 till oss. Såväl domaren, som vi som spelade tyckte att målet var snyggt. Lite senare kapade vår rödögde vän Jeppe nån stackare och domaren visade ut Jesper och Jesper gick ut men domaren gjorde inget utvisningstecken utan vinkade snarare så förvisso var Jesper förmodat utvisad, men istället hoppade den stötvis hojtande Martin in och vi klarade utvisningstiden med fullt manskap utan att släppa in nåt mål och utan något klagomål och utan att yppa ett knyst om att vi kanske egentligen borde vara en man kort på banan. Men som sagt, Jeppe var bakis, Martin var bakis och domaren, han tänkte nog mest på Maud från Hallonbergen som han uppvaktade på Garbo kvällen innan. Magnus visade prov på hela känslokartan i form av ett stoiskt leende.

1 -1 blev det lite senare. Lite trist var det, vi hade varit väldigt samlade i försvaret och alla hade offrat sig och så, men 1 -1 blev ändå det på ett skott. Under sista minuten spökade Maud igen, denna välsvarvade 48-taggare, som var så härligt go å gla kvällen innan. För om det inte var Maud som var i vägen har domaren ingen bortförklaring för hur han kunde missa glidtacklingshandsen i sista minuten. Vi berövades en solklar straff. Jaja, sånt är livet. Ett ett blev det. Jag hade huvudvärk efter matchen och våren hade fortfarande inte riktigt gjort något för att få beröm. Men i domarens hjärta sjöng det.