Järnspikar och hjullager!

Härom veckan skulle jag och en lagkamrat, vi kan kalla honom ”Jeppe”, äntligen få tummen ur och göra vårt traditionella gemensamma däckbyte. De dånande dubbarna skulle återigen förvisas till förrådet till förmån för fjäderlätta sommarsulor. Jämfört med att byta åt andra hållet brukar det vara en ganska upplyftande känsla - kanske rentav ett av de mest signifikativa vårtecknen.

I sedvanlig ordning hade vi skjutit upp jobbet ganska längre (vilket i år hade visat sig vara ett vinnande drag eftersom det snöade så sent som för en vecka sedan). Men nu skulle det göras. Däck kånkades de fyra våningarna ned från vindsförrådet. Senhöstens slabb hade förvandlats till rejäla högar grus i de ack så slitna däckpåsarna. Positionsmarkeringarna hade hamnat på sniskan. Men allt det där redde vi ut.

Domkraften gjorde sitt jobb med minimal kraftansträngning. Bultarna lossnade utan strid. Inte ens de franskkonstruerade navkapslarna trilskades. De första tre däcken gick på ett kick. ”De ser ju faktiskt ganska nya ut ännu”, sa jag nöjt, rentav aningen förvånat. Teoretiskt sett borde de varit mycket mer slitna. Sista hjulet lossades. Sommardäck nummer fyra rullades fram. Den sista pusselbiten i ett fulländat däckbyte skulle bara lyftas på plats. Men då dyker ormen i paradiset upp. Yttre delen av däcket är helt blankslitet på en nästan tjugo centimeter lång yta. En snabb koll visar att samma sak gäller för det andra framdäcket också. Men! Jag har ju inte tvärnitat. Vad fan har hänt? Nog för att bilen varit utlånad, men… Det här är ju löjligt. Hur funkar det nu? Vad säger lagen? Hur tryggt känns det att rulla runt på de här? Måste jag köpa nya däck nu? Vad kan de kosta? Fan! Det som kändes så skönt för bara några minuter sedan känns nu bara som en stor klump i magen.


Det var ett kärt återseende att återigen få beträda Olovslunds anrika grus. Solen sken och den lätta brisen hade en temperatur som på intet sätt hotade de kvarvarande snövallarna uppemot skogen (som gav bra insynsskydd åt premiärnödiga Barneslirare). Grabbarna samlades, uppsluppen stämning, det morsades på motståndarna som vi kände igen sedan fjolårssäsongen, domaren småpratade med oss om den nya språkliga nolltoleransen (som vi snarare uppfattade som festlig än hotfull). Allt var hoppfullt och härligt, helt enkelt.

Matchstart och lite avvaktande spel åt båda håll innan Barnes tog hand om taktpinnen och började trumma fram en rad fina anfall. Inte sällan startades dessa av dagens playmakers Ville och Leif. Jonas, Kalle och Succé-Erik jagade på kanterna och toppen medan Anders, Robban och Martin gjorde sitt för att hålla motståndarbjässarna på rätt sida mittlinjen. Pressen höll på att ge utdelning när Kalle dundrade på en tung salva som målisen med nöd och näppe lyckades tippa. På vår egen planhalva stod Fredrik mest och frös. Sedan åkte en Tidsfördrifare ut på fem minuter efter att ha sagt ”fis” och minuten därpå fick Leif lämna planen efter ett ”snopp!”. Den nya nolltoleransen visade sitt aningen snarstuckna ansikte och alla bet ihop. Målis-Fredrik undrade om ”bukkake” är att klassa som ett könsord. Det beror nog på hur beläst – eller snarare, internetvan – domaren är, enades vi om.

Strax därefter var det dags för Succé-Erik att leva upp till sitt namn genom att leverera Kalle en finfin genomskärare mitt framför mål. Kalle fejkade dålig balans men drog istället en Robiñhofint och la iskallt bollen till vänster om Tidsfördrifs chanslösa keeper. Ett klassiskt Barnesmål som förenade skönhet och kraft på ett närmast erotiskt manér. Är erotiskt ett könsord, förresten? Knappast, va.

Halvtidsvila. Det dracks vatten och skojades. Idag var det kul att spela boll, sa vi.

Andra halvlek: ganska bra kontroll från Barnes, flera fina anfall. Det ser lugnt ut. Oj så skönt att börja säsongen med en seger. Undrar vad jag ska äta ikväll? Kanske gör vi några mål till. Hmm. Fredrik har fått lite mer att göra nu. Äsch, full fart framåt!

Ajdå. Där kom den. Kvitteringsjäveln. Hur lång tid är det kvar? Tre minuter? Då ska vi ju hinna trycka in en eller två till. Borde vara lugnt.

Ameh! Det vill ju sig inte. Ribban! Attans. Bara att fortsätta mala.

Nära igen. Men inte nära nog. Ojdå, nu kontrar de. Hinner jag hem? Bara hörna. Tur det.
Vara med på hörnan nu. Fan! Vi tappade bjässen. 1-2.

Slut.

Dessutom visar det sig att man måste byta hjullager. Och det snarast.
Ok, bara att bita i det sura äpplet. Med några justeringar kommer det att fungera fint.

Barnes Utd - Tidsfördrif 1-2 (Kalle)