Jag minns mitt 50-tal
Har ni sett Welcome to Pleasantville? Inte? Ok, har ni sett Tillbaka till Framtiden då?
Grejen jag vill åt är den overkliga känslan av att stiga in i en annan, oskyldigare tidålder.
När Barnes United anlände till Bromma Sporthallar strax före klockan tio i söndags morse var det ganska mycket som vanligt – fast vi var för en gångs skull fullt lag. Vi hade ingen boll dock, den försvann förra matchen och ingen orkade leta upp den. Men annars var det bara bra. Vi kände att vi för en gångs skull var hyfsat välorganiserade.
Sen klev vi in i 1952.
Hallen var full av unga, friska pojkar med Stomatolleenden som körde regelrätt uppvärmning. Med flera bollar!
Fina fotbollsställ hade de också. Och en tränare med ett helt ställ vattenflaskor. Eller, vänta nu, två tränare hade de. Jisses.
Och attans vad de kunde springa fort. Sköt gjorde de också. Och fintade.
Men Barnes är ibland bra på att spela riktig tjurskallefotboll. Alltså, fotboll som bara går ut på att glädjelöst bryta anfall och hoppas att någon förlupen boll ska leta sig till den ensamme forwarden. Nja, första delen gick i alla fall hyfsat. Till en början. Sedan kom pojkbenen förbi allt oftare och till tonerna av Alice Babs och Eddie Cochran letade sig boll efter boll in i Barnesmaskorna. Det slutade vid 3-0 och då hade Barnes knappt haft ett skott på mål. Vi kände oss som övervintrade swingpjattar på en raggarträff. Chanslösa. Daterade. Överflödiga.
När vi lämnade hallen var det onekligen 2007 igen och vi återvände till tryggheten i våra vuxna medelklasshem. Något gistnare, något äldre men knappast något klokare.
Grejen jag vill åt är den overkliga känslan av att stiga in i en annan, oskyldigare tidålder.
När Barnes United anlände till Bromma Sporthallar strax före klockan tio i söndags morse var det ganska mycket som vanligt – fast vi var för en gångs skull fullt lag. Vi hade ingen boll dock, den försvann förra matchen och ingen orkade leta upp den. Men annars var det bara bra. Vi kände att vi för en gångs skull var hyfsat välorganiserade.
Sen klev vi in i 1952.
Hallen var full av unga, friska pojkar med Stomatolleenden som körde regelrätt uppvärmning. Med flera bollar!
Fina fotbollsställ hade de också. Och en tränare med ett helt ställ vattenflaskor. Eller, vänta nu, två tränare hade de. Jisses.
Och attans vad de kunde springa fort. Sköt gjorde de också. Och fintade.
Men Barnes är ibland bra på att spela riktig tjurskallefotboll. Alltså, fotboll som bara går ut på att glädjelöst bryta anfall och hoppas att någon förlupen boll ska leta sig till den ensamme forwarden. Nja, första delen gick i alla fall hyfsat. Till en början. Sedan kom pojkbenen förbi allt oftare och till tonerna av Alice Babs och Eddie Cochran letade sig boll efter boll in i Barnesmaskorna. Det slutade vid 3-0 och då hade Barnes knappt haft ett skott på mål. Vi kände oss som övervintrade swingpjattar på en raggarträff. Chanslösa. Daterade. Överflödiga.
När vi lämnade hallen var det onekligen 2007 igen och vi återvände till tryggheten i våra vuxna medelklasshem. Något gistnare, något äldre men knappast något klokare.
posted by Barnes United at 2/26/2007 02:39:00 em
3 Comments:
Hur var det coach uttryckte det när vi bollösa tittade på den organiserade uppvärmningen motståndarna bedrev (driv-väggspel-skott, kliv upp och vägga med näste spelare och ställ dig sist i ledet)? "Det här är inte två olika lag som möts, det är två fundamentalt olika koncept"?
Nåt sånt. Det kändes helt abstrakt att se dem. Som att se en främmande kultur. Azteker, tutsi eller något sådant.
mkt bra refererat, gaffer! de var verkligen ett stort gäng über-kamrater, direkt hämtade från det härligt käcka 50-talet. Som ett gäng Lasse Åberg med sina raketostar och vi...vi var väl den lagomt nersupne Banarne...
På tal om Banarne, Bjarne var ett mycket lyckat nyförvärv!
Skicka en kommentar
<< Home