Det värsta av allt

"Nä, fy satan, det är det värsta som finns", säger man ju om både det ena å det andra en vanlig dag. Det värsta som finns kan vara att internet inte funkar på jobbet eller att lingondrickan är slut i automaten på lunchrasten och visst, just då är kanske det faktumet att lingondrickan är slut det värsta som finns i hela universum - inget i hela världshistorien - varken före eller efter - bräcker eller förtjänar epitetet "det värsta som finns", så länge idioterna glömt fylla på lingondricka. Man sitter där med äppeldricka, sur och missnöjd, och tänker att "nu jävlar...nu är det kört för hela mänskligheten...". Men mina kära vänner, låt oss samla oss lite och låt oss se saker ur aningen vidare perspektiv. Utanför vårt jobb och utanför vår lunchrestaurant finns en hel värld av människor och livsöden och sorg och tragik. Barnes Utd har kontaktat UNICEF och WHO för att få en rättvis bild av vad som är det värsta som finns och svaret är lika träffsäkert som obehagligt sant:

Det värsta som finns är:

Sydsvenskt lustspel på TV, s.k. "spring-i-dörrar-fars.

Trolleri på TV.

Cirkus på TV.

Teater på TV eller, ve och fasa, på plats.

Om representanter från UNICEF och WHO hade varit på plats i Abrahamsberg under Barnes Utd:s match på onsdagskvällen hade de slagit sig för pannan och omedelbart kontaktat alla Koffis och Boutros Boutros de någonsin hittat eftersom samtliga av ovanstående punkter snittade Barnes-spelarna som piskrapp över nakna ryggar.

Arma krakar. De ställde upp med trupp bestående av fullt lag plus två avbytare och en normal matchkväll är det gott nog, men denna omgångs motstånd bestod av en samling ungdomar och jösses, pojkar i den där åldern är ju så påfrestande. Låt oss granska rapporten som blev resultatet av UNICEF:s och WHO:s samarbete.

Sydsvenskt lustspel (Spring-i-dörrar-fars): Gick på sommarstuge-TV:n under barndomen och alltid var den tämligen åderförkalkade Nils Poppe med och så var även Eva Rydberg och det var så satanskt tråkigt. Man satt där med farmor och farfar i något som väl var en idyllisk kväll, men den där skiten på TV:n, jäklar vad illa man mådde. Det var outgrundligt stressigt och det var flamsigt och man mådde mest illa. Men man tittade. Va fan, det fanns bara två kanaler och farmor och farfar verkade nöjda, men jävvlar vilken smörja det var. Poppe och dem skrek och de sparkade varandra i rumpan i flera timmar och varenda situation var konstruerad bara för att krångla till allting ytterligare.

Barnes-parallell: Martins självmål. Boll rinner under seg Fredrik i målet, men tar i stolpen och försvars-Martin jagar hem alltför energiskt för att hindra sig själv från att dunka in boll i eget mål. Faller som typexempel på Sydsvenskt-spring-i-dörrar-fars-självmål, enligt UNICEF:s representanter.

Trolleri på TV:: Något så infernaliskt tråkigt har väl aldrig funnits. Man i förtioårsåldern, gärna mustschprydd, står invid litet bord och hystade upp massa jävla hjärter ess och kaniner och skit ur en hatt. Klockan åtta! På lördagen! Man baxnade, redan som nioåring.

Barnes-parallell: Anfallstaktiken. Fantasilöst och förutsägbart mosande mot ensamma spjutspetsar. Och inte var det någons fel direkt, det var mest dåligt korpköttande, långa avstånd mellan lagdelar och dåligt med ögonkontakt. Som sagt, de var rätt bra, dem vi mötte...

Cirkus på TV: Tänk att det på fullaste allvar var ansett som underhållning! Fyra hästar som kuskade runt i en cirkel. Nån efterbliven sate som kunde jonglera. Nån dåre på permis, iförd sjukt fula byxor, ståendes på ett rep. "Ooooh" ropade publiken. "Los Zombreros!!!" skrek nån tunnhårig hallick i mikrofonen. Och man satt där i soffan. Man tittade. Man tyckte väl att det var okej, men det man väntade på var clownen. Och så kom han. Denna ikon för tjejer med konstambitioner. Denna så tvetydiga människa. Som gråter bakom masken. Som får priserna på hennafärg och kajal att skjuta i höjden. Som är motiv på tusentals tavlor målade av "intressanta" pubbetjejer, tavlor som är så jävulskt fula att The Cure ångrar allt och börjar jamma med Starship. Och aldrig aldrig någonsin skrattade man åt clownen. Man väntade. När ska han vara rolig då?, funderade man, samtidigt som idioten fick en hink vatten över huvudet. Och när han äntligen lämnade scenen och ersattes av ett par halvdöda elefanter som kunde stå på tre ben ("LOS ZOMBREROSSSSS!!!") lämnade man soffan hemma och gick in på rummet och läste senaste Buster för åttonde gången i stället.

Barnes-parallell: Domaren. Pajas?, Norrman?, Fruntimmerskarl?. Vi vet inte riktigt. Men han var så jävla dålig på matchen! Och varför hade han mössa? Det var typ 20 grader vårbalsam i luften och folk njöt! Domaren hade en röd sticka luva upprullad så den endast satt på absolut översta lilla delen av skallen. Varför? Vad ville han värma? Pajas.


Teater på TV eller, ve och fasa, på plats: Fullständigt vidrig kulturform vars enda syfte är att få totalt odugliga fjollor in i a-kassan. De får lära sig tala och uttrycka sig på ett sätt som får en att kvida av rodnad. Träffar man en teaterbekant på, låt säga, tunnelbanan och vedebörande får en syl i vädret, vet man att det här blir en jävligt pinsam resa. Det ska sägas saker med enorma gester och det ska kvidas och stönas och sen utbristas "Låt oss kliva av vid nästa station, låt oss gå på jordens fest, Moder Jord, du varma, du innerliga!".

Barnes-parallell: Fredriks slagsmål. Eller slagsmål och slagsmål. Fredrik greppar boll, fjortis i motståndarlag sparkar i Fredriks nävar, "Vafangöru?"-fråga och ett "Vafanhållkäften!"-svar, pajas-domaren tultar fram och medlar, Fredrik gastar på, helt inne i sin Torsten Flink-bubbla, segerviss och stolt, innan fjortisen levererar dräparen "Vem tror du att du är, Lehmann eller?" och Fredrik tystnar. Vad svarar man?


Barnes Utd - Motståndare 0-3