Make Me Smile

För några år sedan bestod de flesta lagen i serien av kompisgäng. Folk från typ Rissne Tryck AB fixade ett lag, någon uppmanade alla att ta blå tröjor och det gjorde de flesta och de som inte gjorde det hade en grön eller en tvärrandig gul-röd från Dressman och det funkade utmärkt och sen spelade man och hade kul. Bosse, som var den enda över 50, fick stå i mål och den lille Georgiopopolos, Poppe kallad, från packavdelningen, gjorde nästan alla mål, han hade lirat i Olympiakos Järva-Tensta (div 9) innan han fyllde 30, och nu var det skönt att komma hemifrån en kväll i veckan och vara hjälte. Mot såna gäng spelade vi och ibland vann vi och ibland blev det torsk och allt var frid och fröjd med det. Men nu, visst har motståndarlagen blivit hemskt seriösa? De består av 22-åringar och alla har matchställ och vattenflaskställ och tränare och hela klabbet. Jargongen är grabbig och högljudd och de ger varandra skäll efter individuella misstag. Alltid när man ställs inför sånt här motstånd suckar man. Oron att bli utspelade efter noter kommer krypandes redan under uppvärmningen och om matchen mot alla odds blir jämn är det alltid kass stämning på plan, de i andra laget tar allt på sånt allvar och spelar för hårt och skäller och har sig.

Denna nådens söndag, den 25:e november, ställdes så Barnes Utd åter inför ett enhetligt uppklätt lag beståendes av kortklippta 22-åringar i grön stass. Och åter kände vi oss som om vi var Chicago och av nån helt störd anledning skulle vi vara med i Lilla Melodifestivalen. Medan våra konkurrenter dansade och rappade hiphop-låtar och whalade sig genom R n´B-ballader kammade vi missmodigt våra polisonger och drack öl bakom scenen och alla kollade på oss och ruskade på huvudet, undrandes vad i hela fridens namn de där tragiska skäggrockarna hade att göra här. När det väl var vår tur att framföra vårt bidrag samlades övriga konkurrenter bakom kulissen för att njuta av hur sju vuxna karlar så totalt skämmer ut sig inför hela europas tonåringar. Men blåsintrot satt som ett smäck och rytmsektionen smekte iväg en ljuvlig djupledspassning till sologitarristen, som inte spelade sitt solo, utan bara vinklade vidare till pianot och skottet satt efter ett suveränt snyggt anfall. Och här hände något som inte hänt på länge länge. Bassisten och trummisen gav varandra menande blickar, de nickade kort till varandra i ett hänfört musikaliskt samförstånd och inga ord behövdes. I kulissen hade fnissen fastnat i halsen på pubispöbeln och på scenen stod tiden stilla. Polisongerna glänste i strålkastarna och allt satt perfekt. 2 - 0 fem minuter senare, allt framfört i stillhet, men med bergsäker hand. Det här gigget är vårt, aldrig att vi kommer tappa kontakten med varandra, tänkte vi, och även om både publik och konkurrenter gjorde allt för att stoppa vårt triumftåg denna eftermiddag hade de inget för det. Vi var väldigt bra denna gång. Vi vann med 5 - 3, fullt rättvist, och taktiken att låta anfallen börja hos suveräne Christian som kommer och möter i mittcirkeln , bara för att skarva vidare ut längs kanten där båda backarna löper funkade jättebra. Vi kom till skott och även om inte skotten satt hade vi två man som högg på returen. Lysande, kort sagt.

Chicago kommer inte att vinna Lilla Melodifestivalen. Men vi kommer inte heller att komma sist. Kan vi behålla vårt tighta sound och vårt lugn kan vi fixa ett antal konkurrenter ytterligare. Bara de inte rycker oss i polisongerna kommer det bli en bra säsong trots allt.



Vinnarlaget:
Ståendes från vänster: Robin, Anders, Magnus och Patrik.
Sittandes från vänster: Christian, Martin och Fredrik.