Barnsley United

Det ska ju sägas direkt: det har inte varit mycket bevänt med Barnes på sistone. Torskarna avlöser varandra med skrämmande regelbundenhet och det spelar ingen roll om motståndarna är vältränade ryssar, rappa busschaufförer från söder eller kreti, pleti, fan eller rentav hans moster.

Därför var det återigen ett Barnes med låga förväntningar som intog sporthallarna i söndags. Johan kom, glad i hågen, och undrade om det var "di gröne" vi skulle möta. Aaah...di gröne. Det enda gäng vi slagit i årets serie. Jo, det hade väl varit mumma, det. Men icke sa nicke. Istället stod De Blå och väntade på att piska Barnesröv så det stod härliga till. De Blå - ett av de förhatliga gängen med tränare, vattenflaskor och en trupp på minst femton pers varje vecka. Alla unga och rappa.

Behöver jag tillägga att Barnes varken är särskilt unga eller rappa? Men Fredrik - målis och tillika Evertonsupporter ända in i den mycket beniga märgen - var på strålande humör ändå. Dagen innan hade ju lilla Barnsley gett stora (och i Fredriks ögon, osannolikt onda) Liverpool respass ur FA-cupen genom en sensationell och knappast välförtjänt vändning på övertid. En liten strimma hopp föddes omedvetet i våra portermarinerade gubbhjärnor: ibland saknar ju fotbollen all logik, kanske till och med vi skulle kunna dra nytta av detta någon gång. Sen slog klockan tio över tolv och tankarna skingrades. Dags att torska igen.

Det för dagen dessutom decimerade Barnes suckade och såg framför sig ännu en match där enda målet är att mota Olle i grind innan förlusten blir tvåsiffrig. Därför bestämdes en taktik som vi skulle hålla bergfast. Tre försvarande spelare och en forward som springer arslet av sig på alla kontringsmöjligheter - som ska ske via långa utkast och snabbt väggspel. Och den här gången skulle vi fanimej hålla oss till direktiven.

Matchstart och det började precis som vanligt. Ynglingarna rullade boll och Barnes fick mest koncentrera sig på att stå i vägen för deras framfart. Men något kändes annorlunda. Inte så att allt var enkelt, men det kändes helt enkelt lugnare. Vi stoppade dem sansat (om än ganska hårdfört) och metodiskt. När vi väl vann boll var det snabba rull längs kanten som gällde. Och dra åt helvete om det inte fungerade!

I takt med att frustrationen ökade och humöret tröt hos junisarna spred sig leendena i Barneslägret. Vi hade hittat melodin, rytmen, känslan! Vi är Barnes. Ingen kan stoppa oss nu. De Blå malde på, sprang så saven yrde - men inte hjälpte det. Barnes vann boll, spelade lugnt, enkelt och var till och med nära att få in en boll eller två. De Blå var inte närmare segern. 0-0 slutade det. Mot serieledarna. Barnes. Uträknade Barnes. Vilka jävla hjältar. Vi spelade tufft och resolut utan att tappa humöret. Vi lät De Blå gnälla, komma med efterslängar och spendera tid i utvisningsbåset. Vi hade is i magen och lugn i sinnet. Det gjorde måhända inget för tabellens utseende, men desto mer för moralen. Vi vet att vi har en chans mot topplagen om vi bara fokuserar tillräckligt. Nästa gång löper vi linan ut och gör en hel Barnsley. Fast först ska vi sopa banan med di gröne.