I Worked Myself Up From Nothing

Ragla omkring avsupen och jävlig längs Hornsgatan har väl alla gjort någongång i sitt liv. Lundell sjöng ju till och med om det i klassiska Rom I Regnet. Med andra ord, det är inget konstigt med att vingla omkring på den vältrafikerade pulsådern genom Söder. Raglade avsupen och jävlig gjorde även den gamla tanten jag mötte på väg till korpbilen. Det var en halvtimme kvar till kick off och både Anders och Martin skulle hämtas upp innan resan över vidderna mot Vällingby kunde inledas på allvar. Jag väntade på grön gubbe, sportklädd och frisk. På andra sidan gatan stod bilen. Då ser jag hur en tant, 65 plus, kommer vankandes åt mitt håll. Hon var nog hel och ren på morgonen, men nu hade många timmar gått sedan dess och även om hon inte såg ut som ett vrak var det tydligt att hon inte levde ett sunt liv. Hon gick tungt framåt. Hon hade pissat ner sig. Manchesterbyxorna var betydligt mörkare runt grenen och ner efter låren. Hennes ögonlock var nästan helt slutna. Solen gav henne på käften. Rositan bankade i hennes huvud. Plötsligt kände jag mig starkt berörd av hennes vämjeliga anlete och när hon blott hade några meter kvar innan hon skulle passera mig harklade jag mig och hojtade:

- "Hallå där, tant! Gaska upp sig! Jag har besökt din porfyrgrav också, jag har levt i samma elände. Och se på mig nu! Se så stark och frisk jag är!"

Hon blängde trött. Sluddrade "Va vill du? Ja orkar inge Jehovas nu.."

- "Jehovas?", svarade jag rappt. "Å nej, jag är inget vittne, jag är en Barnes Utd-kille! Nu ska jag tala om för tant att vi i Barnes har gått igenom precis samma elände som du (här föll jag in i ett sakralt darrande tonläge). Vi vet hur år av dåliga skördar känns. Förra året och åren innan dess var mörka kapitel i vår historia. Vi föll ner genom division efter division. Men nu ska tant få höra! En morgon för sex veckor sedan talade en röst till oss och sedan den dagen ser vi ljuset! Jag ser att tant är tärd och trött. Det var vi också. Men ljuset har fått våra hjärtan att börja slå igen!"

Hon såg om möjligt än tröttare ut. Försökte passera mig. Men med list (och ett kryddmått fysik) lyckades jag tränga in henne mot ett elskåp som stod jämte fasaden på huset. Hon var fast. På ett bra sätt. Ty samtidigt som hon lyssnade på mig kunde hon vila lite mot elskåpet. "Kan du inte låta mig vara?", sa hon uppgivet.

"Tant ska veta hur miserabla vi var", fortsatte jag. "Vår kapten, Martin du vet, han gjorde många fler självmål än mål framåt. Denna säsong sprätter han in stänkare i motståndares mål från eget straffområde!"

"Nåja", sa tanten lakoniskt.

"Och Magnus", fortsatte jag, "han bara satt i sin buss och mölade i sig korv och pucko dagarna i ända. På planen var han vår värsta buse. Men denna säsong formligen flyger han fram och alla brytningar är perfekta! För att inte tala om sydsvenske Anders. Från att ha levt ett liv i marginalen på TV 4 är han nu plötsligt som tio år yngre. Han sprintar kanten fram likt en hormonstinn Gardell på sjömansskolan! Och Christian! Förut kom han så bakfull att han inte ens var sugen på cigg efter matcherna. Se på honom nu! Innan domarens pipa ljudit färdigt har han ciggen tänd! Och som han spelar! För att inte tala om Kalle! När vi var som djupast ner i dyn fick vi ha tre av hans bröder med i laget som baxade omkring på honom. Nu...tre mål så långt. Fantastiskt! Och Ville såklart! Förr fick han knappt fram bollen när han sköt. Nu kan han dunka på bollen 50 meter upp i luften".

Tanten gnuggade sig trött i ögonen. "Han sydsvensken, han känner jag igen. Parlamentet, va?", sa hon och jag nickade belåtet till svar.

Jag hade här blivit rejält uppeldad och jag kände hur energin formligen sprutade ur mig. "Se på dig själv", sa jag, "hål i skorna och trasig jacka. Men du ska veta att allt kan bli bättre. Positivt tänkande, tant! Se på Janne! Förra säsongen satt han bara vid datorn och betalade medlemsavgiften, nu kämpar han så skägget krullar sig! Och Patrik! Han gör helekopterfinten i år. Förra året fick vi hjälpa honom knyta skorna. Och ungdomarna Mattias och Succé såklart. Från att ha varit två finniga lunarmedlemmar, som på sin höjd kastade snöbollar på folk med glasögon, är de nu två friskusar som åker bil och tutar på guss och tatuerar sig och muckar med domaren! Härligt! Jag vill också att tant ska veta hur jobbigt Robin har haft det under föregående säsonger. Dyster och trött. Men sedan sex veckor tillbaka pinnar han runt som en skolreseklass på Drottninggatan längs sin kant".

Tanten ville gå vidare. Och jag var sen. Anders och Martin väntade. Jag försökte avsluta: "Jag vill att tant ska förstå att bara ni försöker lite hårdare kan allt bli bättre. Johan försöker också. Även om inte han har kommit lika långt som sina lagkamrater än. Men alla måste få skynda i sin takt. Johan gjorde ett mål förra säsongen och jag tror ljuset kommer ge honom styrka att göra ett i år också."

"Den fan", sa tanten, "han betalde inte sin runda på Gröne Jägaren förra veckan. Jag och Stickan fick dela på notan. Han bara drog, jävla Johan". Jag stack åt henne en hundring för hennes utgifter och sneglade samtidigt på elskåpet. "Örtquist", sa jag fullt logiskt. "Där har du en som verkligen vet hur man tänker positivt. Lär dig av honom. Han kommer hem från jobbet, matar och nattar två ungar, springer och köper sushi till sambon, åker på kvällsseminarium, tar en öl efteråt...och sedan, när han kommit hem, börjar han göra sig i ordning för korpmatchen. Och inser att den är slut för fem timmar sedan. Men tanken och intentionen är en gudagåva!"

"Det var ett jävla jidder om er gudagåva till korplag", sa tanten och började masa sig vidare, "snart ber väl motståndarna om ursäkt när de gör mål och ber att få målet underkänt också..."

Jag stirrade uppgivet på henne. "Är tant från vettet?", frågade jag. "Det vore ju sinnessjukt!" Hon gick vidare på Hornsgatan. Solen sken på hennes nerpissade röv.


Barnes Utd - Zoolanders 3 - 1