En kväll på jobbet
Problemet för Barnes United, eller för publiken snarare, är att ribban hamnat så väldigt högt efter matcherna som spräckte Vällingbys fundament 2008. Po Tidholm upplever en kväll på jobbet på Olovslunds IP i Stockholm.
Det är torsdagskväll i Stockholm. Vädret kan inte vara mycket sämre så här års. Det har förstås hänt att det snöat i juni, men 5 plusgrader och ihållande regn är illa nog.
Men trettio tusen konsulter skulle inte kunna räkna ut en mer - för den svenska folksjälen - insmickrande inledning: Först kommer Christian ut och spelar ”Idas sommarvisa” på dragspel med riktigt Jularbo-gung. Sedan kommer coach och hela laget. De väljer att börja med Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll stop the rain”. Och med detta har de prickat in två mycket svenska svagheter. Och showen kan börja.
Utan några större åthävor drar Barnes igång ”korpfotboll” och innan den ens klingat ut har de räknat in ”totalfotboll” från förra säsongen. Sedan följer ”offensiv kraftfotboll” och det känns… precis som vanligt. Som en kväll på jobbet.
Nils Lofgren sa i DN på torsdagen att Barnes United är ett underskattat attackfotbollslag, och som av en händelse tar Barnes själva hand om taktpinnen i rätt många av matchens skeenden. Och visst, de är påfallande skickliga och flyhänta. Deras spel är skitigt och deras ton är bluesig, men det går faktiskt ganska trögt. Snarare än att dunka in bollen gör de dragningar och finter. Men det är ju så med Barnes United. När de verkligen vill spela kan det gå ganska illa.
Ikväll håller de sig dock mitt i vägen. Varken passningsvalen eller löpvägarna överraskar inledningsvis. De gör ”det enkla väggpasset” och ”det avvaktande försvarsspelet” och de är precis så intetsägande som de senaste matcherna. Sedan leker de svart pingstpastor en stund, och det är en rutin de kan rätt bra. De gjorde exakt samma grej sist de spelade på Olovslund för två år sedan.
Problemet för Barnes United, eller för publiken snarare, är ju att ribban hamnat så väldigt högt efter matcherna som spräckte Vällingbys fundament 2008. Jag var själv inte där, men det var däremot den servitris jag arbetade med på mitt första och enda krogjobb i slutet av åttiotalet. Hon gav mig en livslektion vars truism hämtades från upplevelsen av just den korpenserien. Jag har hört Mona Sahlin prata om den på samma sätt. Det handlar förstås om kollektivets styrka och känslan av villkorslös gemenskap. Servitrisen tyckte att jag maskade. Och faktum är att kollektiva känslorus är rätt läskiga. De kan ju vara destruktiva också.
Jag tror att det här med att tappa huvudet faktiskt är något många Barnes Uniteds fans hoppas på att få göra. Det blev inte mycket av med det denna kväll. Vädret spelade nog in, men också de ganska släta anfallen. Några större överraskningar blev det inte. Barnes verkade gå in för att underhålla med ett leende i mungipan. Lättsamt.
Men andra målet var bra, med suggestiv inledning av Magnus som också spelade sig själv i trans i slutet av ett snyggt förstamål. Under den här säsongen tar Barnes United emot önskningar från publiken, och det har verkligen blivit vad som helst. En kväll spelade de ”hawaiifotboll”. Ikväll blir det uddalösningen ”kortpassningsspel” och ”nick från Christian”. De stryker publiken medhårs. I ”sambaanfallet som Calle satte i ribban” tar de till och med upp en sexårig flicka i famnen. Det är idel solsken, mitt i regnet.
Ändå kommer de varmaste applåderna efter den mindre kreativa "tjonga långa". Och därefter kommer faktiskt en viss känslovändning mot ett större allvar. Men avslutningen blir som förväntat extatisk, med ”håll tätt bakåt - för fan!” som givet slutnummer. Publiken blir bananas. Och Barnes sätter sina målchanser, för omväxlings skull. Målen är inte märkvärdiga men nu har matchen liksom jobbat sig över krönet. Laget är en självsvängande landsvägsbuss och publiken uppvärmd och glad. Sådan tur att det hela fortsätter nästa vecka.
PO TIDHOLM/DN
Tidsfördrif - Barnes United 0-2
Det är torsdagskväll i Stockholm. Vädret kan inte vara mycket sämre så här års. Det har förstås hänt att det snöat i juni, men 5 plusgrader och ihållande regn är illa nog.
Men trettio tusen konsulter skulle inte kunna räkna ut en mer - för den svenska folksjälen - insmickrande inledning: Först kommer Christian ut och spelar ”Idas sommarvisa” på dragspel med riktigt Jularbo-gung. Sedan kommer coach och hela laget. De väljer att börja med Creedence Clearwater Revivals ”Who’ll stop the rain”. Och med detta har de prickat in två mycket svenska svagheter. Och showen kan börja.
Utan några större åthävor drar Barnes igång ”korpfotboll” och innan den ens klingat ut har de räknat in ”totalfotboll” från förra säsongen. Sedan följer ”offensiv kraftfotboll” och det känns… precis som vanligt. Som en kväll på jobbet.
Nils Lofgren sa i DN på torsdagen att Barnes United är ett underskattat attackfotbollslag, och som av en händelse tar Barnes själva hand om taktpinnen i rätt många av matchens skeenden. Och visst, de är påfallande skickliga och flyhänta. Deras spel är skitigt och deras ton är bluesig, men det går faktiskt ganska trögt. Snarare än att dunka in bollen gör de dragningar och finter. Men det är ju så med Barnes United. När de verkligen vill spela kan det gå ganska illa.
Ikväll håller de sig dock mitt i vägen. Varken passningsvalen eller löpvägarna överraskar inledningsvis. De gör ”det enkla väggpasset” och ”det avvaktande försvarsspelet” och de är precis så intetsägande som de senaste matcherna. Sedan leker de svart pingstpastor en stund, och det är en rutin de kan rätt bra. De gjorde exakt samma grej sist de spelade på Olovslund för två år sedan.
Problemet för Barnes United, eller för publiken snarare, är ju att ribban hamnat så väldigt högt efter matcherna som spräckte Vällingbys fundament 2008. Jag var själv inte där, men det var däremot den servitris jag arbetade med på mitt första och enda krogjobb i slutet av åttiotalet. Hon gav mig en livslektion vars truism hämtades från upplevelsen av just den korpenserien. Jag har hört Mona Sahlin prata om den på samma sätt. Det handlar förstås om kollektivets styrka och känslan av villkorslös gemenskap. Servitrisen tyckte att jag maskade. Och faktum är att kollektiva känslorus är rätt läskiga. De kan ju vara destruktiva också.
Jag tror att det här med att tappa huvudet faktiskt är något många Barnes Uniteds fans hoppas på att få göra. Det blev inte mycket av med det denna kväll. Vädret spelade nog in, men också de ganska släta anfallen. Några större överraskningar blev det inte. Barnes verkade gå in för att underhålla med ett leende i mungipan. Lättsamt.
Men andra målet var bra, med suggestiv inledning av Magnus som också spelade sig själv i trans i slutet av ett snyggt förstamål. Under den här säsongen tar Barnes United emot önskningar från publiken, och det har verkligen blivit vad som helst. En kväll spelade de ”hawaiifotboll”. Ikväll blir det uddalösningen ”kortpassningsspel” och ”nick från Christian”. De stryker publiken medhårs. I ”sambaanfallet som Calle satte i ribban” tar de till och med upp en sexårig flicka i famnen. Det är idel solsken, mitt i regnet.
Ändå kommer de varmaste applåderna efter den mindre kreativa "tjonga långa". Och därefter kommer faktiskt en viss känslovändning mot ett större allvar. Men avslutningen blir som förväntat extatisk, med ”håll tätt bakåt - för fan!” som givet slutnummer. Publiken blir bananas. Och Barnes sätter sina målchanser, för omväxlings skull. Målen är inte märkvärdiga men nu har matchen liksom jobbat sig över krönet. Laget är en självsvängande landsvägsbuss och publiken uppvärmd och glad. Sådan tur att det hela fortsätter nästa vecka.
PO TIDHOLM/DN
Tidsfördrif - Barnes United 0-2
posted by Barnes United at 6/05/2009 06:22:00 em
2 Comments:
Bra jobbat grabbs! och fantastiskt nedskrivet som vanligt ;)
Jasså, var det Who'll Stop The Rain vi sjöng. Jag som trodde att det var Creedence Clearwater Revival:s Have You Ever Seen The Rain?
Bra kämpat gubbs!
Skicka en kommentar
<< Home