The Blood

De tre vännerna hade umgåtts i många år nu. Från början via jobb, men i takt med hur väl de kom överens blev det oftare och oftare privat. Numera sågs de nästan aldrig på jobbgrejs, däremot ofta ofta på en after work eller i gruskorpen. Filmveckan i Malmö var ett undantag dock. Jobb jobb jobb. Här tittas det på film dagarna i ända och på kvällen minglas det ytterligare ett arbetspass. Johan, Martin och Patrik var slitna när de på torsdagskvällen klev in i bions foaje för ytterligare en film. Vilken i ordningen denna vecka orkade ingen av vår trio bry sig i längre.

Som i alla grupper hade de varsin roll i detta lilla kompisgäng. Johan, spjuvern. Alltid med en vass dräpare på tungspetsen och en efterfestinbjudan i bakfickan. Martin, kontrollfreaken. Alltid lite nervös inför oförutbestämda händelser. Som Johans dräpare, eller ännu värre, hans efterfestidéer. Och avslutningsvis Patrik, drömmaren. Ofta otroligt alert i alla sammanhang, men lika plötsligt kunde han bli helt okontaktbar. Blicken långt borta och munnen aningen öppen. Några små små luftgitarrsackord. Och som alltid, när Patrik gled in i sin lilla gitarrbubbla började Martins nervösa röst bli aningen för gäll och man riktigt såg hur Johan började ladda: blicken blev plötsligt vass och mörk samtidigt som munnen och hakan började knycka. Därefter kom dräparen. Följt av ett hiskeligt skratt från Martin och sekunden senare yrvakne Partiks "Vadå...eh..vad händer?".

Malmös filmmässa, torsdag kväll. Flera parallella visningar pågick. I den största salongen visades ett besinningslöst kostymdrama, som vår kära trio direkt avböjde att se. Varken cynism eller ironi behövdes för att såga filmen i förväg. Tyst samförstånd i sin elakaste form. I de två mindre salongerna visades en gripande dokumentär om den cyniska västeuropeiska Thailandsturismen ur ett Thailändskt perspektiv samt en lång kortfilm eller kort långfilm beroende på hur man såg det, svart-vit och kornig och totalt obegriplig, men det hela var Patriks idé, han "hade hört" att regisören var ett sjukt intressant löfte och att detta skulle bli en milstolpe inom surrealistisk independentfilm och Martin var på direkt, det skulle bli skönt med 40 minuters grynig ögonvila, medan Johan var mer tveksam. Å andra sidan, tänkte Johan, man får lite rött innan filmen och om Patrik och Martin vill titta på skitnödig film, så visst - det är deras tur att välja.

Klockan var tjugo i sju och foajen fullproppad. Förvisso drog sig de flesta mot kostymdramat, men kvar stod ca 75 thailändska kvinnor och tjattrade gällt inför turistdokumentären och sen, såklart, runt bjudvinsbordet stod den svartklädda klicken. De som skulle på independentfilm. Patrik stod där, med spänningshuvudvärk. Martin också, med sms-tummen i full rulle. Givetvis också Johan, tillbakalutad mot en pelare betraktandes det thailändska fruntimmerskacklet. Blicken blev plötsligt vass, munnen började knycka och man riktigt märkte hur han tog sats, ungefär som en boxare som vevar igång högerarmen i stora cirklar inför dagsedeln. Från avstånd såg man hur Johan lutade sig mot Martin, något sades och högt elakhetsskratt ljöd. Patrik såg som vanligt frågande ut under sin lugg. Dörren öppnades så och vår trio kunde äntligen stega in i biosalongen.


"Häng på! Bredvid det där paret finns lediga platser!", hojtar Martin

I hög talkör räknade alla i salongen ner tillsammans med siffrorna på bioduken. "6...5...4...3...2...1...wöööw!" Filmen började. Mörker. Så plötsligt framträder ett ansikte. En otrolig närbild. På Anders.

"ANDERS!!", ropar Martin. "Titta det är ju Anders i Barnes!". "HYSH HYSH", hördes från olika håll i salongen. Anders-ansiktet upptog hela bioduken fortfarande och nu kom ljud ur munnen: "Så du förstod inte vad som stod i mejlet gällande svarta tröjor och valde en vit?" Klipp. Åtta svartklädda män skrattade åt en ensam vitklädd. Men i den lille vitkläddes ögon brann en eld. Martin hoppade i sin stol: "Örtis! Det är ju Jonas Örtis! Filmen är från vår korpmatch!". "TYST!!!", hojtades hotfullt från mörkret runtom i salongen. Martin visk-väste: "Han har vit t-tröja! Hi hi hi hi!"



Av ren reflex hade Johan redan här somnat. Pavlov: experimentell film - sova. Bredvid Johan satt Patrik med pannan i djupa veck: "Märklig film", tänkte han, "först komikern i Parlamentet och nu en fotbollsmatch. Nåväl, trevligt. Fotboll är kul. De svarta verkar bra. Springer och passar och springer och passar". På andra sidan den sovande Johan stod Martin nu upp: "BRA, MAGNUS!", viskskrek han. När filmen därefter bytte kameravinkel och visade hur Kungen, graciöst, men ändå kraftfullt, dunkade in ledningsmål brast det. "JA!", skrek han kort. Därefter, som om han träffats av blixten, snabbt ner i stolen. Han knöt näven stolt och duckade samtidigt skamset. På filmduken dominerade Barnes totalt när domaren avbröt magin med halvtidssignalen.



Inför andra halvlek valde regisören en ny vinkel på sin film. Från socialrealism till ett rosa Hollywood. Den fula ankungen, den ende i vit tröja bland alla svarta, gjorde två noll för Barnes. En elakt kall vinkling i mål. Plötsligt vaknade Johan: "Ooouuu, äääeeer deeiit Baaaeerrnes?", frågade han med tjock röst, samtidigt som han sträckte på sig. "Ja, de spelar skitbra", svarade Patrik, "det går på värsta rälsen". Och när Janne fick en närapå omöjlig djupledspassning ner mot hörnflaggan, men lyckades precis dunka in den på mål innan inkast bara för att se Örtis flygandes genom luften och med en språngskalle nicka in Barnes trea, ställde sig vår trio upp och applåderade och skrek. Det gjorde också de vakter som grep tag i våra vänner i Malmö, men vakterna skrek "NU JÄVLAR ÅKER NI UT!" och inte nåt uppmuntrande åt Barnes på vita duken, som Johan, Patrik och Martin gjorde. I tumultet reducerade Sältik. Martin blev hysterisk: "Ni förstår inte", skrek han, "Vi vill se slutet! Snälla, vi vill se om det slutar lyckligt!".

I foajen var det livat. Filmen om turismen i Thailand hade rört upp känslorna på besökarna, som nu stod i grupper och samtalade om den starka dokumentären. Plötsligt slogs dörrarna upp från den andra salongen och två skamsna personer sprang hukande ut. Därefter ur mörkret kom tre biffiga vakter bärandes på en hysteriskt skrikande karl. De slängde ut honom och stängde salongsdörren med en smäll. Plötsligt hade sorlet i foajen bytts ut mot total tystnad. Den utkastade mannen reste sig upp och såg ut över alla thailänska ansikten. "I'm so sorry", sa han högt och klart, "I just wanted a happy ending". I ögonvrån uppfattade han plötsligt hur det började knycka i sin kamrats ansikte.

Sältik - Barnes, 1 - 3. Avslutningsvis ett sent mms från efterfesten, sänt av Johan:


"Ok, det kanske inte ser så kul ut, men just utanför bild sitter Patrik med gitarr och sjunger och det är så jävla bra!"

Oh, shit! Vi har Sältik på torsdag.

Sältik under dramatisk matchsituation

Tillf. lagbas Fredrik manar till fotboll. Klockan 18.45 på torsdag. Står ni upp som en äkta Barnes eller fegar ni ur? Är ni Duncan Ferguson eller är ni Steven Gerrard? Har ni tarmar i arselet eller flätor i skägget? Har ni...(FREDRIK! DET RÄCKER NU! /Martin)

Edit: Gnäll gnäll gnäll, Martin. Koncentrera dig på matchreferat från senaste torsken istället... /F.

Barnes torsdag 20/8 2009

Match kl. 19.30. Vit tröja gäller.

Anmälan genom kommentar.

I'm not the only person

Så började höstsäsongen. Alldeles för plötsligt, alldeles för mitt i allt annat. I tunnelbanan är det fortfarande sommartidtabell, ska man åka blå linjen på morgonen får man vänta i ååår innan tåget kommer. Fjortisarna har sommarlov ännu, det råder kaos om kvällarna utanför stans Seven Eleven. Kidsen överfaller varenda snubbe som passerar: "Snälla, kan inte du köpa cigg åt mig, du får växeln?". Hemma i kylen är fortfarande bag-in-boxarna med kallt vitt halvfulla. Och sen var det korpen också, som bara körde igång just like that. Man var inte beredd alls. Man hade kollat i en söt tjej på krogen och till slut vågat fråga nåt, bara för att starta igång den långa långa processen med date och fika och ligga och flytta ihop: "Om jag vill ha en drink? Äh, kan vi inte gå raka spåret hem till mig och ligga", svarar hon och man blir helt ställd. "Shit", tänker man, "ska man inte dricka te och skicka massa sms först? Ha ångest över alla hennes ex-killar? Så här fort får det inte gå!".

Men sommaren är slut. Korpens höstsäsong blåses igång. Grusplanen halvt dränkt och Barnes yrvakna.

Ni som inte kunde komma, ni hör redan här vartåt detta lutar. Fight i skitväder mot serieledarna, blott en ordinarie back på plats. Men ledning tog vi. Grymt mål, en välplacerad nick av Kungen efter suveränt inlägg av (rätta mig om jag har fel) Martin. Därefter blev vi pressade och tämligen perplexa. Vi hade klämt ur oss en riktig dräpare mot skolans coolaste kille och samtidigt som man stängde käften insåg man att detta var inte bra sagt. Jävvlar vad jag kommer få på nöten nu. Kan tänka mig att exakt denna känsla drabbar Christian just efter han satt i sig sin avsparkspizza. Nåväl. Hur sjutton gör vi nu då? Och under tiden vi funderade på det gjorde motstånd två mål. Egentligen skitmål, inte snyggt som vårt, utan dåliga mål. Helt plötsligt, från ingenstans, får nån av dem bollen helt fri. Alla såg det långt innan, ingen kunde hindra det.

Underläge 2 - 1 i halvtid.

En stund in i andra får vi en straff mot oss. Straffen var illa slagen, mitt i mål, men Fiffan chansade på högerhörnet och så låg vi under med 3 - 1. Men det var inte dit jag tänkte komma, jag vill dröja mig kvar vid straffen: Den måste vara den mest obegripliga straffen Barnes någonsin fått emot sig. Christian i kamp om boll, möjligtvis aningen kroppkontakt med axel. Domaren blåser och han kände nog direkt, innerst inne, hur jävla illa han dömde just då. Superblunder, men blåst är blåst. Christan ska ha heder för att han inte sa vad domaren förtjänade höra just då. Han skämdes illa ändå, stackarn.

3 - 1 blev till 4 - 1 och kvällen sög verkligen. Allt var tungt. Kungen blev tråkigt hårt foulad flera gånger, han blev helt svart i ögonen och det är inte så ofta vi ser honom så. Han brukar ju närapå få nåt mysigt i blicken annars när motstånd specialmarkerar honom. "Försök ni bara...", liksom.



"Ge fan i! Fjärde gången detta händer, för helvete!" Kungen får nog av motståndarnas fula tricks.


Janne och Kosse jobbade fram- och tillbaka längs kanterna, Örtis och Kalle försökte vara på tå, men inget funkade riktigt. Robin var skitbra i allt elände och Martin gjorde så absurda brytningar att de är svåra att beskriva. Klockren hård glidtacklingsbrytning följd av en tunnel på den neutraliserade motståndaren. Som sista gubbe. Det är cojones. Sista fem minutrarna vände matchen. Jannes slit lönade sig plötsligt. Kosse gjorde några sjuka brytningar. Christians vilja piskade fram oss. Kalle blev bitig. Örtis stenhård. Robin sprang nån mil till. Vi fick in två mål. Räckte nästan till oavgjort. Nästan en poäng. Nästan nästan.

Kanske var det egentligen bara en sak som fällde avgörandet denna match, förutom domarens redan klassiska straffblunder, och det var attityden. Motståndarna tog på sig sin grabbigaste mask, de spelade sin inövade svenneteater för varandra så de trodde sig själva. Förutsägbart, som en smocka på Gröne Jägaren. Tröttsamt, som en böld i röven. Det här var killarna som mobbade andra på högstadiet, vi alla vet hur de är och hur sjukt skönt det är att vara äldre nu och slippa sån där skit. Kanske torskade vi för att inte var lika tuffa, men det får det vara värt. Ödmjukhet och Barnes är två fina ord som passar intill varandra.

Avslutningsvis. Fasen vad roligt det var ändå att spela fotbollsmatch.

Några fotografier från vårsäsongen

Janne kom förbi med korpavgiften varpå Robin vill visa senaste Hoobastank-tatueringen.





Försvarsklippan Magnus skrattar åt anfallarnas bortförklaringar över uteblivna mål.




- "Bra tänkt? Det var väl inte bra tänkt!"
- "...jamenvafan..."




"...med bacon...och salami...kebabkött...bea-sås...". Christian redogör saligt om sin nyss inmölade måltid just innan avspark.



Kapten Martin under dramatisk matchsituation.



Eftersnack. Observera att alla har intagit den universella posen för fotbollsspelare i lägre divisioner, dvs händerna i sidorna. Jämför eliten, har ni någonsin sett Zlatan eller Daniel Andersson stå sådär? I Barnes står alla sådär.

Höstsäsongens startelva

Match torsdag 13/8 kl. 19.30.
Medtag såväl svart som vit tröja då motståndarna spelar i blått.

Anmälan via kommentarer.

Det kom ett epostbrev...

Ibland rasslar det till i lagledningens brevlåda. Den på datan, alltså. Oftast är det från folk som vill förlänga min penis, sälja mig billig elektronik eller från Johan som vill ta en after work (vilket visat sig innebära spettekaka vid ettsnåret). Men då och då är posten av annan karaktär. Nu är det Kostas, vår grekiske lagkamrat, som vill uppmärksamma ett viktigt ämne - fantasifotboll. "Visst", tänker ni, "vilken jävla skymf". "Varför hänge sig åt fantasier när man spelar i världens bästa gäng?". Och från lagledningens håll förstår vi er. Men vi försöker också ha förståelse för Kosse. Vill Kosse att vi ska vara med och leka fantasifotboll så är vi så klart det. Det är dock upp till var och en att försöka tolka epostbrevet nedan. Men om ni lyckas blir Kosse glad.

"Hej
Hur är det med dig? Kan du skriva ett inlägg i bloggen om att alla som är med i Barnes ska in på fantasy premier league och skapa ett lag. När det är klart går man med i min liga som heter "Bosse Larsson" kod som behövs för att komma in är 272792-155947

SÅ vill du vara snäll att skriva ett inlägg om detta eller kan du maila ut det - Alla ska med. Har inte mailadresser eller inlogg till bloggen.

Ha det fint / kostas"