I'm not the only person

Så började höstsäsongen. Alldeles för plötsligt, alldeles för mitt i allt annat. I tunnelbanan är det fortfarande sommartidtabell, ska man åka blå linjen på morgonen får man vänta i ååår innan tåget kommer. Fjortisarna har sommarlov ännu, det råder kaos om kvällarna utanför stans Seven Eleven. Kidsen överfaller varenda snubbe som passerar: "Snälla, kan inte du köpa cigg åt mig, du får växeln?". Hemma i kylen är fortfarande bag-in-boxarna med kallt vitt halvfulla. Och sen var det korpen också, som bara körde igång just like that. Man var inte beredd alls. Man hade kollat i en söt tjej på krogen och till slut vågat fråga nåt, bara för att starta igång den långa långa processen med date och fika och ligga och flytta ihop: "Om jag vill ha en drink? Äh, kan vi inte gå raka spåret hem till mig och ligga", svarar hon och man blir helt ställd. "Shit", tänker man, "ska man inte dricka te och skicka massa sms först? Ha ångest över alla hennes ex-killar? Så här fort får det inte gå!".

Men sommaren är slut. Korpens höstsäsong blåses igång. Grusplanen halvt dränkt och Barnes yrvakna.

Ni som inte kunde komma, ni hör redan här vartåt detta lutar. Fight i skitväder mot serieledarna, blott en ordinarie back på plats. Men ledning tog vi. Grymt mål, en välplacerad nick av Kungen efter suveränt inlägg av (rätta mig om jag har fel) Martin. Därefter blev vi pressade och tämligen perplexa. Vi hade klämt ur oss en riktig dräpare mot skolans coolaste kille och samtidigt som man stängde käften insåg man att detta var inte bra sagt. Jävvlar vad jag kommer få på nöten nu. Kan tänka mig att exakt denna känsla drabbar Christian just efter han satt i sig sin avsparkspizza. Nåväl. Hur sjutton gör vi nu då? Och under tiden vi funderade på det gjorde motstånd två mål. Egentligen skitmål, inte snyggt som vårt, utan dåliga mål. Helt plötsligt, från ingenstans, får nån av dem bollen helt fri. Alla såg det långt innan, ingen kunde hindra det.

Underläge 2 - 1 i halvtid.

En stund in i andra får vi en straff mot oss. Straffen var illa slagen, mitt i mål, men Fiffan chansade på högerhörnet och så låg vi under med 3 - 1. Men det var inte dit jag tänkte komma, jag vill dröja mig kvar vid straffen: Den måste vara den mest obegripliga straffen Barnes någonsin fått emot sig. Christian i kamp om boll, möjligtvis aningen kroppkontakt med axel. Domaren blåser och han kände nog direkt, innerst inne, hur jävla illa han dömde just då. Superblunder, men blåst är blåst. Christan ska ha heder för att han inte sa vad domaren förtjänade höra just då. Han skämdes illa ändå, stackarn.

3 - 1 blev till 4 - 1 och kvällen sög verkligen. Allt var tungt. Kungen blev tråkigt hårt foulad flera gånger, han blev helt svart i ögonen och det är inte så ofta vi ser honom så. Han brukar ju närapå få nåt mysigt i blicken annars när motstånd specialmarkerar honom. "Försök ni bara...", liksom.



"Ge fan i! Fjärde gången detta händer, för helvete!" Kungen får nog av motståndarnas fula tricks.


Janne och Kosse jobbade fram- och tillbaka längs kanterna, Örtis och Kalle försökte vara på tå, men inget funkade riktigt. Robin var skitbra i allt elände och Martin gjorde så absurda brytningar att de är svåra att beskriva. Klockren hård glidtacklingsbrytning följd av en tunnel på den neutraliserade motståndaren. Som sista gubbe. Det är cojones. Sista fem minutrarna vände matchen. Jannes slit lönade sig plötsligt. Kosse gjorde några sjuka brytningar. Christians vilja piskade fram oss. Kalle blev bitig. Örtis stenhård. Robin sprang nån mil till. Vi fick in två mål. Räckte nästan till oavgjort. Nästan en poäng. Nästan nästan.

Kanske var det egentligen bara en sak som fällde avgörandet denna match, förutom domarens redan klassiska straffblunder, och det var attityden. Motståndarna tog på sig sin grabbigaste mask, de spelade sin inövade svenneteater för varandra så de trodde sig själva. Förutsägbart, som en smocka på Gröne Jägaren. Tröttsamt, som en böld i röven. Det här var killarna som mobbade andra på högstadiet, vi alla vet hur de är och hur sjukt skönt det är att vara äldre nu och slippa sån där skit. Kanske torskade vi för att inte var lika tuffa, men det får det vara värt. Ödmjukhet och Barnes är två fina ord som passar intill varandra.

Avslutningsvis. Fasen vad roligt det var ändå att spela fotbollsmatch.