The Blood

De tre vännerna hade umgåtts i många år nu. Från början via jobb, men i takt med hur väl de kom överens blev det oftare och oftare privat. Numera sågs de nästan aldrig på jobbgrejs, däremot ofta ofta på en after work eller i gruskorpen. Filmveckan i Malmö var ett undantag dock. Jobb jobb jobb. Här tittas det på film dagarna i ända och på kvällen minglas det ytterligare ett arbetspass. Johan, Martin och Patrik var slitna när de på torsdagskvällen klev in i bions foaje för ytterligare en film. Vilken i ordningen denna vecka orkade ingen av vår trio bry sig i längre.

Som i alla grupper hade de varsin roll i detta lilla kompisgäng. Johan, spjuvern. Alltid med en vass dräpare på tungspetsen och en efterfestinbjudan i bakfickan. Martin, kontrollfreaken. Alltid lite nervös inför oförutbestämda händelser. Som Johans dräpare, eller ännu värre, hans efterfestidéer. Och avslutningsvis Patrik, drömmaren. Ofta otroligt alert i alla sammanhang, men lika plötsligt kunde han bli helt okontaktbar. Blicken långt borta och munnen aningen öppen. Några små små luftgitarrsackord. Och som alltid, när Patrik gled in i sin lilla gitarrbubbla började Martins nervösa röst bli aningen för gäll och man riktigt såg hur Johan började ladda: blicken blev plötsligt vass och mörk samtidigt som munnen och hakan började knycka. Därefter kom dräparen. Följt av ett hiskeligt skratt från Martin och sekunden senare yrvakne Partiks "Vadå...eh..vad händer?".

Malmös filmmässa, torsdag kväll. Flera parallella visningar pågick. I den största salongen visades ett besinningslöst kostymdrama, som vår kära trio direkt avböjde att se. Varken cynism eller ironi behövdes för att såga filmen i förväg. Tyst samförstånd i sin elakaste form. I de två mindre salongerna visades en gripande dokumentär om den cyniska västeuropeiska Thailandsturismen ur ett Thailändskt perspektiv samt en lång kortfilm eller kort långfilm beroende på hur man såg det, svart-vit och kornig och totalt obegriplig, men det hela var Patriks idé, han "hade hört" att regisören var ett sjukt intressant löfte och att detta skulle bli en milstolpe inom surrealistisk independentfilm och Martin var på direkt, det skulle bli skönt med 40 minuters grynig ögonvila, medan Johan var mer tveksam. Å andra sidan, tänkte Johan, man får lite rött innan filmen och om Patrik och Martin vill titta på skitnödig film, så visst - det är deras tur att välja.

Klockan var tjugo i sju och foajen fullproppad. Förvisso drog sig de flesta mot kostymdramat, men kvar stod ca 75 thailändska kvinnor och tjattrade gällt inför turistdokumentären och sen, såklart, runt bjudvinsbordet stod den svartklädda klicken. De som skulle på independentfilm. Patrik stod där, med spänningshuvudvärk. Martin också, med sms-tummen i full rulle. Givetvis också Johan, tillbakalutad mot en pelare betraktandes det thailändska fruntimmerskacklet. Blicken blev plötsligt vass, munnen började knycka och man riktigt märkte hur han tog sats, ungefär som en boxare som vevar igång högerarmen i stora cirklar inför dagsedeln. Från avstånd såg man hur Johan lutade sig mot Martin, något sades och högt elakhetsskratt ljöd. Patrik såg som vanligt frågande ut under sin lugg. Dörren öppnades så och vår trio kunde äntligen stega in i biosalongen.


"Häng på! Bredvid det där paret finns lediga platser!", hojtar Martin

I hög talkör räknade alla i salongen ner tillsammans med siffrorna på bioduken. "6...5...4...3...2...1...wöööw!" Filmen började. Mörker. Så plötsligt framträder ett ansikte. En otrolig närbild. På Anders.

"ANDERS!!", ropar Martin. "Titta det är ju Anders i Barnes!". "HYSH HYSH", hördes från olika håll i salongen. Anders-ansiktet upptog hela bioduken fortfarande och nu kom ljud ur munnen: "Så du förstod inte vad som stod i mejlet gällande svarta tröjor och valde en vit?" Klipp. Åtta svartklädda män skrattade åt en ensam vitklädd. Men i den lille vitkläddes ögon brann en eld. Martin hoppade i sin stol: "Örtis! Det är ju Jonas Örtis! Filmen är från vår korpmatch!". "TYST!!!", hojtades hotfullt från mörkret runtom i salongen. Martin visk-väste: "Han har vit t-tröja! Hi hi hi hi!"



Av ren reflex hade Johan redan här somnat. Pavlov: experimentell film - sova. Bredvid Johan satt Patrik med pannan i djupa veck: "Märklig film", tänkte han, "först komikern i Parlamentet och nu en fotbollsmatch. Nåväl, trevligt. Fotboll är kul. De svarta verkar bra. Springer och passar och springer och passar". På andra sidan den sovande Johan stod Martin nu upp: "BRA, MAGNUS!", viskskrek han. När filmen därefter bytte kameravinkel och visade hur Kungen, graciöst, men ändå kraftfullt, dunkade in ledningsmål brast det. "JA!", skrek han kort. Därefter, som om han träffats av blixten, snabbt ner i stolen. Han knöt näven stolt och duckade samtidigt skamset. På filmduken dominerade Barnes totalt när domaren avbröt magin med halvtidssignalen.



Inför andra halvlek valde regisören en ny vinkel på sin film. Från socialrealism till ett rosa Hollywood. Den fula ankungen, den ende i vit tröja bland alla svarta, gjorde två noll för Barnes. En elakt kall vinkling i mål. Plötsligt vaknade Johan: "Ooouuu, äääeeer deeiit Baaaeerrnes?", frågade han med tjock röst, samtidigt som han sträckte på sig. "Ja, de spelar skitbra", svarade Patrik, "det går på värsta rälsen". Och när Janne fick en närapå omöjlig djupledspassning ner mot hörnflaggan, men lyckades precis dunka in den på mål innan inkast bara för att se Örtis flygandes genom luften och med en språngskalle nicka in Barnes trea, ställde sig vår trio upp och applåderade och skrek. Det gjorde också de vakter som grep tag i våra vänner i Malmö, men vakterna skrek "NU JÄVLAR ÅKER NI UT!" och inte nåt uppmuntrande åt Barnes på vita duken, som Johan, Patrik och Martin gjorde. I tumultet reducerade Sältik. Martin blev hysterisk: "Ni förstår inte", skrek han, "Vi vill se slutet! Snälla, vi vill se om det slutar lyckligt!".

I foajen var det livat. Filmen om turismen i Thailand hade rört upp känslorna på besökarna, som nu stod i grupper och samtalade om den starka dokumentären. Plötsligt slogs dörrarna upp från den andra salongen och två skamsna personer sprang hukande ut. Därefter ur mörkret kom tre biffiga vakter bärandes på en hysteriskt skrikande karl. De slängde ut honom och stängde salongsdörren med en smäll. Plötsligt hade sorlet i foajen bytts ut mot total tystnad. Den utkastade mannen reste sig upp och såg ut över alla thailänska ansikten. "I'm so sorry", sa han högt och klart, "I just wanted a happy ending". I ögonvrån uppfattade han plötsligt hur det började knycka i sin kamrats ansikte.

Sältik - Barnes, 1 - 3. Avslutningsvis ett sent mms från efterfesten, sänt av Johan:


"Ok, det kanske inte ser så kul ut, men just utanför bild sitter Patrik med gitarr och sjunger och det är så jävla bra!"