Lite om svensk Barnesomsorg

Att vara pappaledig är kanske svårt att jämföra med att spela korpfotboll, men jag tror att det kanske kan funka ändå.
Det finns en ganska vanlig bild av pappaledighet som en ren lyxtillvaro där man fikar, kollar film (eller sport) och hänger med sitt relativt okrävande/självständiga/ständigt leende lilla barn hela dagarna. Särskilt ofta får man möta attityder åt det här hållet detta när kvicksilvret börjar leta sig upp emot de tjugo och solens närvaro blir alltmer regelbunden. Till viss del stämmer det - det kan absolut vara hur skönt och berikande som helst. Men minst lika ofta är det bara sjukt jobbigt och frustrerande - tills man kommer på vad man håller på med och varför. Är det någon som inte fattar kopplingen till Barnes United redan här? I så fall - läs igen.

En annan sak med pappaledighet är att man har betydligt mindre tid till egna aktiviteter än vid heltidsjobb. Därför blir detta en försenad dubbelrapport, där tanken är att summera de senaste två Barnesäventyren på Olovslunds grus.
Vi börjar med att ta oss två veckor tillbaka i tiden. Här kommer den, matchrapport ett av två:

- "Jahapps."
- "Blir ju kul det här."

Att närma sig Olovslunds BP och veta att vi är två man kort, samtidigt som man ser tio synkroniserade motståndare värma upp är en speciell känsla. Svårdefinierad. Uppgiven, men ändå innerligt krigslysten. Som Braveheart utan häst och svärd, som Travis Bickle utan mohikan och arméjacka, som penis utan polarna pung. Ungefär. Som sagt, det är svårt att ge rättvisa i ord.

Hoppet stod hur som helst till Tobbe. Tobbe, denna korpfotbollens ideella legoknekt. Denna outtröttliga Kalles Kaviar-blonda Duracellkanin till fotbollsspelare. Barnes-profilen som under utomhussäsongen spelar i ett annat lag, som turligt nog spelar samma dag som vi, på samma plats. Och visst fanns han där på planen bredvid, kämpandes sin andra match i följd. Skulle han ställa upp på en tredje? Jamen, så jävla solklart att han skulle. Och slet med sig en riktig lagkompis gjorde han också. En Oscar. Heter man Oscar och lirar i Barneströja är man bra. Det är en regel. Även så idag, skulle det visa sig. Därtill slet de tu med sig två andra tillfälliga lagkamrater, från sitt tillfälliga lag. Bra killar, de också. Vi skönjer hopp. Ett litet, litet tårtljus längst in i gryngången.

För att vara ett lag som till 30% består av killar som aldrig spelat en Barnes-match tidigare startar det bra. Riktigt bra, till och med. Vi rullar boll fint, bytena sitter där de ska och vi lyckas till och med vaska fram lite målchanser. "Apapap!" ropar Barnesvän av ordning, "målchanser innebär ju inte alls mål!". Helt korrekt, Barnesvän av ordning. Men då och då funkar det faktiskt även för oss. Idag mycket beroende på Östgötaslättens otightaste e-sträng, hos oss mer känd som Patrik. Först jobbar han ned bollen till kortsidan för en koncist inspel till en klunga bestående av två motståndare och en Martin. Avslutet är inte snyggt - det är tre ben på bollen varav bara ett tillhör Barnes - men bollen går in. Sedan är det en av inhoppare frispelad Patrik som drar på en riktig Busterrökare rakt upp i bortre krysset. Ni vet, ett sånt där skott som nio gånger av tio går långt över. Här var det gång tio och det var så sjukt snyggt att våra nytillskott bara stod och gapade. "Vilka killar, Barnes. Vilka anfall...här skulle man vara med!" gick tankarna i Oscars huvud. Och i och med att Oscar stod för en finfin insats själv bestämdes det efter match att han såklart skulle vara med i Barnes han också. Vi passade även på att knyta tillbaka Tobbe också. Hur matchen slutade. Tja, di andre kvitterade till 2-2 på matchens sista spark. Sånt som händer. En bra och trevlig Barneskväll var det i alla fall. Vi var nöjda och glada. Det ordnade sig ju bra - igen. Snart tio korpår utan en enda wo (ok, i ärlighetens namn var det nära nån gång vid EM 2004. Men då hann motståndarna lämna wo innan vi hann ringa...). Stort.

Vi hoppar fram en vecka. Vi är ännu en gång ganska kort om folk, men vid matchstart har vi i alla fall två avbytare. Tidsfördrif har vi mött många gånger. Statistiken oss emellan är nog ganska jämn, med visst Barnes-övertag. Deras säsong har hur som helst börjat ännu svagare än vår. Innan matchen småpratas det, kroghjonen talar om hur pissigt det gått so far och jag tror att de flesta i Barnes räknar med en enkel match. Well...

För att fatta Barnes kort blev det inte så. Tidsfördrif gör mål på allt. Det är tom så illa att de får ett fullt korrekt mål bortdömt. Barnes gör inte mål. Alls. Det är inte så att lägena saknas - tvärtom! Här får Barnesvän av ordning (inte nödvändigtvis Fredrik, men ganska troligen) vatten på sin kvarn. Det är återigen bizarrovärlden som styr. Med lite flyt hade vi vunnit med 3-0. Men bollfan vill helt enkelt inte in idag. Och Fiffan tar fel på en rund sten och bollen, stukar foten som ser sjukt (tro mig, sjuuukt) äcklig ut (coach fick ett mms efter matchen - så bra koll har han inte på målis fötter annars). Vid slutsignalen har vi torskat med 2-0 och alla känner nog att det bara är sjukt jobbigt och frustrerande - tills vi kommer på vad man håller på med och varför.

Tja, så blev det. Ena dagen leker man i parken, solen skiner och det äts inte så mycket sand. Andra dagen är det mulet, gnälligt och gammal fimp i munnen. Bara att gilla läget.

Barn(es) är ingen hobby, det är en livsstil.
Kom ihåg var ni läste det först.