Red Hair

Torsdag. Kapten Martin stod utanför Statoil i Borås med en besk bismak i munnen. Klockan närmade sig 23.00 och han sms:ade pliktskyldigt Fiffan om resultatbesked. I väntan på svar gick han mot soptunnan. Han knölade demonstrativt ihop den tomma pappmuggen innan han fimpade den för gott. "Blaah", tänkte han. "Jag kan på rak arm rabbla 25 ställen bara på Kungsholmen med bättre Kaffe Latte än det här blasket". Telefonen skrek plötsligt "YALLA MANNEN, DU HAR SMS", och Martin suckade. Mer än halva laget sjuka, skadade eller på Statoil i Borås. Tredje torsken i rad var oundviklig. Han öppnade sms:et.

Många timmar tidigare. Tack vare Magnus kompis, Kalles kompis och en Erik ställde Barnes upp med fullt lag och två avbytare mot Sältik. Sältik...gamle trätobrodern. Normalt har vi samma snittålder, men vid kick off denna match kändes det som Barnes var ett par år yngre, helt tack vare panikförvärven. Sen efter fem minuter av matchen kom Fiffan helt sen och stressad, varpå all åldersmatematik ställdes på sin ända. Så även laguppställningen. Den där Erik, som inledningsvis stod i mål, fick ta en mittfältsplats och jäklar vad han var bra. Styrde upp spelet tillsammans med Robin riktig samlat. Alltså, haja, Barnes var bra! Spelade på springande spelare och skapade ett flertal målchanser. Tänk att det skulle ta fem halvlekar denna säsong för oss att ens skapa en målchans. Bortsett från en rungande stolpträff hade Sältik blott några halvchanser under första halvlek, alla var nog överens att Barnes var lite giftigare framåt. Kanske inte nåt bollövertag, men våra anfall var fasiken rätt snabba. Och farliga. Och Kalles kompis var verkligen snabb som en vessla! Han var ruskigt nära att stänka in premiärmålet strax före halvtid.

I korpmått mätt var även andra halvlek välspelad. Båda lagen stod för anfallsvilja och även givetvis den panikartade viljan att inte vilja släppa in mål. Ett par gånger gick bollarna exakt som båda lagen hoppats på. Barnes först, ett snabbt anfall, ett par tre passningar bara, men det var passningar som skar framåt och plötsligt från vänster till höger och Kalles kompis kom underbart perfekt och nollan var spräckt. Det var rättvist och det var snyggt. Lite lite senare får Kalle ett hårt inlägg mot sig och han nyper till på volley från straffområdesgränsen och får drömträff! Men Sältiks målis rör sig perfekt och gör en oförskämt snygg räddning. Matchens höjdpunkt, faktiskt. Och såklart, som lök på laxen: När det är en minut kvar seglar ett Sältikinlägg helt åt helvete för långt, över alla anfallare och försvarare och ska droppa ut över kortlinjen fem meter utanför mål då en rödtröja precis hinner upp bollen och drar till, helt utan balans eller kontroll, men va fan, han drog på ändå och bollen satt som en strut i nättaket. Målet var så absurt att Robin brast ut i skratt. Vad gör man, liksom?

1-1 vid full tid och eftersnacket handlade om Kalles volley. "Jag blev så jävla glad", sa Kalle och sken med hela ansiktet. "Synd att den inte satt", sa några andra och dunkade tröstande Kalle i ryggen. "Nä, det gjorde inget. Jag blev så jävla glad ändå!", sa Kalle. Han såg närapå kristen ut, när han stod där i skymningen.