Barnes United (bârns yoo'nItid) - nu även som ljudbok

Söndag igen. Snön ligger fortfarande som ett täcke över Stockholm med omnejd. Barnes United drar på sig GoreTex-overallerna och börjar hasa sig ut ur sina iden för att mötas upp i Bromma Sporthallar. För motståndet står laget precis ovanför Barnes i tabellen. Ett brokigt gäng med yngre medelålder. Nån är kort, nån är lång, nån har en halstatuering, nån spretigt gelehår. Några killar som är bra med boll, några som är bra på att snacka och några som måste vara duktiga på något helt annat. Oklart vad - kanske fotvård, knyppling, sätta-svansen-på-grisen, värma Gorby's eller äta jättejättemycket glass jättejättefort.

Då en av de mindre bollkunniga - som dessutom bar kaptensbindeln, om jag inte minns fel - utbrast "jag ska plocka dig efter matchen, bög" till Kosse noterade vi förvånat att detta var det andra smörjhotet på två matcher. Imponerande. Det visar också på en kaptensstrategi som både påminner om och skiljer sig starkt från Barnes. I Barnes blir man inte kapten för sitt fotbollskunnande, utan där är det den som orkar administrera skiten som får den osynliga bindeln. Hos motståndarna verkar det vara samma logik bakom valet. Fast i Barnes har kaptenen jobbet att lugna Kosse, hos motståndarna tydligen det motsatta. Och i Barnes bestämmer ingen - vi har nämligen inga val. Fotboll inomhus = tokdefensiv är vår enda chans, även kallat Barnes Lag. Modellen har blivit något som närmast går att beskriva som handbollsförvar, en sköld runt målgården där vi växlar mellan att avvakta och hugga lätt. Och kontra i ett rasande tempo när tillfälle ges. Om det funkar? Hehe.

Nåväl, tillbaka till matchen. Fredrik har slutat vabba, halsflussa och bronkita. Istället har han förvandlats till Gordon Stewart under sin hiatus. Han dirigerade sina pjäser likt en korpfotbollens Kasparov. Pjäserna - Anders, Hasse, Christian och Martin i bakre ledet och Jonas Ö, Kosse, Tobbe och Christian den andre i främre - lydde rösten som i våglika mönster lotsade dem i lika våglika mönster kring det egna straffområdet. Och slank någon boll ändå igenom var Fredrik där. Överallt. Hela tiden. We love you, man. Fanimej.

Och när Christian den andre pressar motståndarmålis till ett misstag och retfullt rullar in bollen i tomt mål vill vi alla registrera partnerskap. Med Christian den andre, med vem som helst så länge den spelar i Barnes. För så taktiskt fulländad som den ledningen var, så mycket bättre kan inte livet bli. Eller kan det? Svaret stavas än en gång Christian. Fast denna gång Christian den förste. En frispark som avgör allt. Som spikar igen kistan. Som knyter igen säcken. Som - ja, om ni så vill - sätter svansen på grisen. 2-0. Med mindre än minuten kvar.

Här hänvisar vi till den musikaliska resumé som följer. Endast toner kan illustrera denna match på ett värdigt sätt.

MATCHEN I MUSIK (Spotify krävs - om någon saknar detta, maila coach).

Taktiken var glasklar. Hålla det tight, kompakt och ha tålamod. En ängels tålamod. Inte förivra oss. Jobbajobbajobba.

Moståndarna hade en annan taktik. Ganska tufft och svängigt. Grymt drag, som de själva kallar det, typ.

Och när taktiken funkar är det j-vligt tungt att ta sig förbi Barnes. Ett rent jävla krig, skulle man kunna säga.

Vilket motståndarna fick erfara. Lite panik i det ivriga laget. Vad skulle de göra?

När Barnes dessutom fick utdelning på en kontring och tog ledningen med 1-0 blev våra redan starka psyken till ren kevlar. Försök nu, ni som kan!

När andra målet kom hade de vitkläddas aggression förvandlats till depression. Tunga axlar och tunga ben. Tunga sinnen. Inge kul längre. Alls.

Slutsignalen ljöd. I Barnes jobbar vi för varandra. Dunkarna i ryggen var extra hjärtliga den här gången. Vi ville berätta för varandra hur viktiga alla varit för segern.


Det var ett tungt uttåg ur hallarna för de vitklädda. Inte orkade de bry sig om att plocka Kosse heller.

Barnes, däremot, gick leende med mjuka steg förbi de neutraliserade motståndarna ut i snön.

Laget Barnes United - FG Boys 2-0