Söndagens sockerlag

17.00. Svart tröja.
Kommentera!

Don´t do it

Som alla andra inleder jag arbetsdagen med att ta en kaffe och kolla in nyheterna på internet (eller det där är inte riktigt sant, min arbetsdagar inleds oftast med tio minuters städande, eftersom folk inte orkar byta full soppåse i köket, inte orkar plocka ur ren diskmaskin och därför ställer sina skitiga kaffemuggar på diskbänken och massa mer såntdär som gör att man undrar om de gör likadant hemma också, vad är det för svinig jävla attityd?!). Imorse såg jag ett videoklipp filmat med en nattkamera på en död elefant. Den låg i en glänta på sidan och på det hela taget såg det tämligen värdigt ut, men ur snåren smög en hyena fram och började nosa runt kadavret. Speakerrösten berättade att elefanthud är så tjock att inga kan tugga sönder den och detta faktum kunde även hyenan konstatera. Men den fann råd. Hyenan tog helt enkelt och kröp in i skithålet på elefanten och började smaska tarm.

Precis så rövknullade blev vi också igår på matchen. Fast bara under de första tre minuterna. Krasch boom bam, sa det, och så stod det 3-0 till ynglingarna. Men sen vaknade elefanten och reste sig! Den förvånade hyenan blev hängandes med huvudet inne i godsakerna, men med baktassarna sprattlandes i luften. Vi tog ett ondsint strypgrepp med ringmuskeln och hyenan skrek desperat där inne. Detta hade den inte väntat sig!

Att skita ut en sprattlande hyena är inte lätt, man måste få perfekt rytm i krystandet. Partiks brakskit i början på andra halvlek är något av det jävligaste djungeln hört. Vi fick hörna och den slogs som en lyra över till andra sidan straffområdet där Patrik mötte på helvolley. Skithårt! Rakt in i mål - det bara small! Hyenan blev såklart otroligt vimmelkantig av detta och liggandes på marken, kippandes efter luft, släppte Barnes en riktig diarréhög över den. Hyenan försöket kräla sig ur den sippriga och stinkande massan, men halkade och plötsligt hade Barnes gjort tre mål på kort tid.

Men en död elefant är en död elefant. Vi orkade inte kämpa ikapp hela vägen. Sista 27 minuterna av matchen spelade vi 3-3 i alla fall. Väldigt bra anfall. Fiffan hade en dålig dag och försvaret hade svårt med hyenans fruktansvärt snabba kontringar, men på det hela en godkänd insats. Det var bara just i början vi blev tarmtuggade.

Barnes - Motstånd 3 - 6

Givetvis följer här klippet också:

Söndagens kanonkillar

Match söndag, kl 17.35.
Kommentera!

What's he got?

Kära Nicole Nordin. Du fick Peter, du. Kunde du inte tagit Barnes Utd istället? Det hade blivit bättre. Peter hade fortsatt med sina fotoperationer och till slut gift sig med doktorn. "Det blev enklast så", skulle han truligt säga. Och du, Nicole, du kunde fått oss. Vad har Peter som inte vi har? Gör Peter mat åt dig? Hos oss har du två kockar som ivrigt sätter fingrarna i saltkaret varje dag och gör den ena paradrätten efter den andra från Linas Matkasse. Du kommer att få lax eller älgfärsburgare eller potatis- och purjosoppa så ofta du vill. Vitkål också.

Och kära Nicole, vill du gå på bio har vi folk som kan fixa in oss på premiärer. Eller vill du ha myskväll hemma framför dvd:n? Vi är några som förstår oss på piratebay. Tänk att ligga i soffan hela söndagen, du och vi, tillsammans. Anders gräddar spättekakan i köket, Patrik spelar gitarr, Martin och Fiffan skojbrottas (hävdar en, medan den andra ser chockad och äcklad ut), Christian II och Oscar gör några svala drinkar och Magnus sitter i ditt knä och berättar om hur bussar fungerar...och du, kära Nicole, du viskar tyst tyst tyst till oss, "snälla Barnes, stanna hemma från korpen idag, stanna hos mig istället". Och sen ler du sådär vagt menande i några sekunder och sen brister vi alla ut i skratt.

Du kunde ha stoppat oss, Nicole. Nu torskade vi igen. 3-1 blev det och vi var så pressade genom hela matchen. Och målen som trillade in var så retsamma. Nicole, det hade varit så enkelt för dig att bara säga till.


Noterbart i övrigt:

1. Anders har inte skrattat så glatt sedan sin parlamentetpublikmedverkan. Anledning: Martin förde något besynnerligt och förvirrat resonemang om handikappidrott där han hävdade att döva fotbollspelare får bollar med inpetade bjällror. Detta tyckte Anders var så roligt.

2. Christian II hade helt blandat ihop hemma- och bortamatcher till ett enda virr-varr och dök osande upp i ljusbrunt.

3. Styrelsen har fortfarande inte kommit över att Patrik faktiskt trodde att Anders var en av komikerna i Parlamentet. Det är faktiskt en milstolpe i hela Barnes-historien nu. Patrik har alltså gått omkring och trott att Anders suttit och skämtat i TV4. Och sen inte reflekterat mer över det.

4. Fredrik fick skäll av domaren för att han skrek av frustration efter insläppta mål. Fredrik lovar och svär och menar dessutom allvar när han säger att skriken absolut inte var riktade till någon eller några särskilda. Mer vrålades det över alltings jävlighet. Domaren accepterade förklaringen.

5. Magnus gjorde mål igen .

Och eftersom Nicole tog Peter och inte oss återstår det inte mycket annat än att ge sig på skiten på söndag igen. Ses då.

Söndagsbarnesomsorgen

18.45. Svart tröja. Kommentera!

Paranormal inactivity

Jag önskar att jag kunde berätta. Att jag var där, att jag förstod. Men allt som finns är ett stort, ogenomträngligt mörker och små, små suddiga fragment av händelser som med enkelhet skulle kunna avfärdas som rena hallucinationer. Så var ska jag börja? Hur återberättar man ett skeende som inte nödvändigtvis ägt rum? Jag vet inte, men ska försöka.

Det började som vilken söndag som helst. Vi anlände från alla håll till Bromma Sporthallar. Välbekant mark för de flesta av oss. Här har vi kämpat, slitit, gråtit och skrattat i många år nu. Vissa i laget skulle rentav kalla den väderbitna hangaren sitt andra hem. Vi värmde upp som vi brukar, lite mjukt och lekfullt på en av de lediga planerna. Inget märkvärdigt, inget utöver det vanliga.

På vår spelplan pågår en match. Några av oss sneglar lite på slutminuterna och när pipan ljuder samlar vi ihop våra väskor och går i lugnt gemak in på planen. Motståndarna har stegat in precis före oss. De är ungefär i samma ålder som vi, kanske rentav lite äldre. De är ungefär lika många och klädda i svart, precis som vi brukar vara. Men just idag agerar vi bortalag och får således spela i vita tröjor. Inget konstigt med det heller, det brukar ske några gånger per säsong. När vi ställt upp för matchstart tycker jag mig skymta något i ögonvrån. Något litet och grönaktigt som blixtsnabbt försvinner bakom mig. Samtidigt känner jag en liten snärt på benet. Jag hinner knappt undra vad som hände innan domaren sätter pipan i munnen och jag skriker "KOM IGEN NU BA-".

Nästa sak jag minns är att jag står kvar på samma plats och skriker "-AAAARNES!". Än en gång känner jag en lätt snärt på benet och ser det grönaktiga igen. I ilfart far det över plan, mot motståndarnas målvakt och ser ut att försvinna när det träffar honom. Jag gnuggar mina ögon och sträcker ut käken. På andra sidan planen jublas det och dunkas rygg. Bredvid mig står resten av Barnes, svettiga. Jag är tydligen också svettig. Alla ser yrvakna ut. "Vi vill tacka motståndarna och domaren för en bra match!" hörs från andra sidan. På ren rutin tar jag ett steg framåt och säger "eeeh....vi vill också...tacka.". Sedan skakar vi hand med motståndarna. De med stora, luriga leenden. Vi med fågelholksmunnar och huvudvärk. Sist kommer målvakten, med det kanske största leendet av dem alla. Han sträcker fram vänsterhanden, vilket känns lite avigt eftersom han kommer från höger sida. Då ser jag att hans högerhand håller hårt i tröjans nederkant, som för att ge magen stöd. Då upptäcker jag något märkligt. Det ser förvisso ut som en gedigen gubbsvullen korpfotbollsmage på avstånd, men på nära håll är det tydligt att något inte stämmer. Magen är alldeles för kantig och ser faktiskt ut att röra sig lite, som att den vibrerar lätt. Han märker att min blick fastnat på magen och ökar hastigheten. Precis när han försvinner ur synhåll ser jag ett litet, grönt ansikte sticka ut från sidan av hans tröja och räcka ut tungan åt mig. På huvudet har det gröna ansiktet en liten hatt och när jag tittar närmare skymtar jag även en liten hand som ser ut att hålla i ett spö av något slag. Med armbågen trycker målvakten raskt in den gröna varelsen under tröjan och springer ut ur hallen.

Jag kunde inte begripa vad jag alldeles nyss sett. Det snurrade i huvudet. Håller jag på att bli galen? Runt mig hör jag ett dovt mullrande av lagkamraternas röster. Sakta blir de tydligare. "....helt sjukt, alltså. Det gick ju inte att träffa mål", "nej, helt omöjligt! det var som ett kraftfält runt stolparna.", "hur fan kunde vi få stryk av de där?", "det kändes som att springa i lera", "martin, vad fan sysslade du med?". "Va?" sa jag. "Ja, vad i helvete höll du på med? Du bara fånlog och slog smörpass till motståndarna hela tiden". "Gjorde jag?". "Ja, det var nästan som att du spelade för motståndarna. Och hela tiden nynnade du på nån jobbig jävla låt.", "Ja, du bara "sail away, sail away, sail away" hela tiden". "Sjöng jag Enya?". "Ja, sjukt störigt. det var som att det inte gick att få kontakt med dig. Sa man något mumlade du bara "Paddy...oh my Paddy" med blanka ögon". Till sist öppnade Anders munnen. "Jaja, nu skiter vi i det här. Nån som vill haka på en Kilkenny? Parlamentet har ändå flyttat dag till fredag, lads.". "Absolut!" tjoade Christian, "kan lätt tänka mig en Haggispizza också."

Vi lämnade Bromma Sporthallar bakom oss. Men jag kunde inte lämna den gnagande känslan av att den här förlusten inte gått rätt till.

Leprechaun Boys - Barnes Utd 1-0

Söndagens ba-ba-ba-bababa-Barnes!

Match 18.10 på söndag. Medtag vit tröja.

Kommentera!

Snow Angel

En ängel väckte mig på lördagsnatten. Den hade varken en kvinnas eller en mans röst, men den talade tydligt så att inget tvivel skulle råda om sak och ärende. Eftersom jag blev uppryckt ur sömnen upplevde jag att allt kom väldigt plötsligt och jag blev närapå en smula rädd först. Men tonen och tryggheten som ängeln förmedlade gjorde att jag snabbt kunde samla mig och svara på de kortafattade frågorna. Noterbart med ängeln var två saker.

1. Den ringde. Jag trodde de skulle komma inglidandes genom väggar och tak, som luftburna isdansare. Men den ringde.

2. Den talade västsvensk dialekt och hade rockbandet Ghost på i bakgrunden. Och jag som fått för mig att änglar talade utan dialekt och hade körmusik på. "Aaahhhoooaaahh", typ.

Ängel frågade först en hypotetisk fråga: "Om Barnes vinner imorgon, men timmarna senare skall du drabbas av magsmärta, diarré, frossa och kräkande, är det värt det?" Tack vare ängelns milda röst upplevde jag inte frågan som särskilt konstig utan svarade morskt "Javisst! För Barnes offrar jag allt". Ängeln blev nu förvånad och frågade vidare: "Men om du får välja mellan seger för Barnes eller seger för Warberg IC?" Jag svarade att detta ärende måste jag nog ta med lagkapten och sen bad jag att få sova vidare. Ängeln och jag sade godnatt.

Frugan vid frukostbordet: "Va fan ville Martin när han ringde inatt? Ringde han och fyllesnackade om Barnes igen?" Jag svarde inget. Det var ju en ängel.

Dags att dra till match. Med besynnerligt kort varsel sms:ade Anders och lät meddela att han ville åka med i bil. "Hinner du verkligen? Jag står i dörren redan", svarade jag. Minuter senare klev han in i min bil. Jag tittade förvånat på honom men han bara log tillbaka. Jag såg milsvida vidder i hans ögon.

Match. Christian var på plats idag och beskrev sin onda stortå under uppvärmningen. "Den är hård och frasig utmed kanterna", sa han, "och sen i mitten finns en röd massa och ovanpå...liksom flyter en gul massa som luktar apa verkligen, det är nog svamp...och sen om man lyfter upp geggan hittar man små bitar av...ja, det svårt att förklara, men skinnbitar typ". Jag lyssnade på honom och knöt skorna. Så slog det mig, herre jisses, han beskriver ju på pricken min hemgjorda pizza igår! Åter började jag känna en oförklarlig känsla av att inte vara ensam. Christans tå. Min hemgjorda pizza. Nattens telefonsamtal. Anders hemlighetsfulla leende.

Matchklockan tickade fram. Barnes spelare skimrade. Inga bollar gick fel. Mål efter mål gjordes. Jag började känna mig yr. Spelet virvlade vidare, fler mål gjordes, domaren gav oss bollen hela tiden, jag drevs med som i en okontrollerbar virveldans, allt snurrade, allt blev otydligt, allt gick fortare och fortare och fortare, Anders log, Martin skrek att vi var bättre än WIC och jag föll in i en purpurfärgad spiral...

Vi vann! Och jag sket i brallan några timmar senare! Hurra!

Barnes - Motstånd 6-3


PS. Ett extra stort och hjärtligt grattis till Oscar, som efter sju svåra år äntligen fick uppleva sin första Barnes-seger!