Paranormal inactivity

Jag önskar att jag kunde berätta. Att jag var där, att jag förstod. Men allt som finns är ett stort, ogenomträngligt mörker och små, små suddiga fragment av händelser som med enkelhet skulle kunna avfärdas som rena hallucinationer. Så var ska jag börja? Hur återberättar man ett skeende som inte nödvändigtvis ägt rum? Jag vet inte, men ska försöka.

Det började som vilken söndag som helst. Vi anlände från alla håll till Bromma Sporthallar. Välbekant mark för de flesta av oss. Här har vi kämpat, slitit, gråtit och skrattat i många år nu. Vissa i laget skulle rentav kalla den väderbitna hangaren sitt andra hem. Vi värmde upp som vi brukar, lite mjukt och lekfullt på en av de lediga planerna. Inget märkvärdigt, inget utöver det vanliga.

På vår spelplan pågår en match. Några av oss sneglar lite på slutminuterna och när pipan ljuder samlar vi ihop våra väskor och går i lugnt gemak in på planen. Motståndarna har stegat in precis före oss. De är ungefär i samma ålder som vi, kanske rentav lite äldre. De är ungefär lika många och klädda i svart, precis som vi brukar vara. Men just idag agerar vi bortalag och får således spela i vita tröjor. Inget konstigt med det heller, det brukar ske några gånger per säsong. När vi ställt upp för matchstart tycker jag mig skymta något i ögonvrån. Något litet och grönaktigt som blixtsnabbt försvinner bakom mig. Samtidigt känner jag en liten snärt på benet. Jag hinner knappt undra vad som hände innan domaren sätter pipan i munnen och jag skriker "KOM IGEN NU BA-".

Nästa sak jag minns är att jag står kvar på samma plats och skriker "-AAAARNES!". Än en gång känner jag en lätt snärt på benet och ser det grönaktiga igen. I ilfart far det över plan, mot motståndarnas målvakt och ser ut att försvinna när det träffar honom. Jag gnuggar mina ögon och sträcker ut käken. På andra sidan planen jublas det och dunkas rygg. Bredvid mig står resten av Barnes, svettiga. Jag är tydligen också svettig. Alla ser yrvakna ut. "Vi vill tacka motståndarna och domaren för en bra match!" hörs från andra sidan. På ren rutin tar jag ett steg framåt och säger "eeeh....vi vill också...tacka.". Sedan skakar vi hand med motståndarna. De med stora, luriga leenden. Vi med fågelholksmunnar och huvudvärk. Sist kommer målvakten, med det kanske största leendet av dem alla. Han sträcker fram vänsterhanden, vilket känns lite avigt eftersom han kommer från höger sida. Då ser jag att hans högerhand håller hårt i tröjans nederkant, som för att ge magen stöd. Då upptäcker jag något märkligt. Det ser förvisso ut som en gedigen gubbsvullen korpfotbollsmage på avstånd, men på nära håll är det tydligt att något inte stämmer. Magen är alldeles för kantig och ser faktiskt ut att röra sig lite, som att den vibrerar lätt. Han märker att min blick fastnat på magen och ökar hastigheten. Precis när han försvinner ur synhåll ser jag ett litet, grönt ansikte sticka ut från sidan av hans tröja och räcka ut tungan åt mig. På huvudet har det gröna ansiktet en liten hatt och när jag tittar närmare skymtar jag även en liten hand som ser ut att hålla i ett spö av något slag. Med armbågen trycker målvakten raskt in den gröna varelsen under tröjan och springer ut ur hallen.

Jag kunde inte begripa vad jag alldeles nyss sett. Det snurrade i huvudet. Håller jag på att bli galen? Runt mig hör jag ett dovt mullrande av lagkamraternas röster. Sakta blir de tydligare. "....helt sjukt, alltså. Det gick ju inte att träffa mål", "nej, helt omöjligt! det var som ett kraftfält runt stolparna.", "hur fan kunde vi få stryk av de där?", "det kändes som att springa i lera", "martin, vad fan sysslade du med?". "Va?" sa jag. "Ja, vad i helvete höll du på med? Du bara fånlog och slog smörpass till motståndarna hela tiden". "Gjorde jag?". "Ja, det var nästan som att du spelade för motståndarna. Och hela tiden nynnade du på nån jobbig jävla låt.", "Ja, du bara "sail away, sail away, sail away" hela tiden". "Sjöng jag Enya?". "Ja, sjukt störigt. det var som att det inte gick att få kontakt med dig. Sa man något mumlade du bara "Paddy...oh my Paddy" med blanka ögon". Till sist öppnade Anders munnen. "Jaja, nu skiter vi i det här. Nån som vill haka på en Kilkenny? Parlamentet har ändå flyttat dag till fredag, lads.". "Absolut!" tjoade Christian, "kan lätt tänka mig en Haggispizza också."

Vi lämnade Bromma Sporthallar bakom oss. Men jag kunde inte lämna den gnagande känslan av att den här förlusten inte gått rätt till.

Leprechaun Boys - Barnes Utd 1-0