A Love That Won't Let You Go

För en vecka sedan skrevs följande snyftavsluting på matchreferat efter torsk:

"Sedan sabbade dumstrutarna Fiffan och Oscar för hela laget sista sex minuterna genom att ta varsin helt urkukad utvisning. Det finns inget försvar för dylik dumhet, det vet två ångerfulla Barnes-spelare, men det är jäkligt skönt att Barnes är ett lag där man får göra misstag och ändå ha kompisar kvar".

Dagarna efter referatet gick utan vidare kommentarer på blogg och därefter annonserades ny match. Kommentarer:

förkylningen sitter i. lycka till ni som är där och att ni hittar lite hjälpryttare till matchen

Sorry, mina troops har fått förhinder :( Hoppas nån tar med fler...

Spelar inte med marängerna på söndag, sjuk.

ser svårt ut tyvärr.

(Jag tror både Oscar och jag började ana ett mönster här, men jag fortsätter för tydlighetens skull:

Har besök från Skåne. Lycka till

Fantastisk bild! Janne drar på träningsläger tills mitten av januari. Ämnar deltaga från och med typ 16 januari. Lycka till, god jul, gott nytt år, och KÖTTA!!!

Och på sms matchdag:

Tja! Är i N.Y. och kan därför inte. Hoppas du lyckas få ihop ett lag

Har hemsk huvudvärk. Hmm, ligger kvar i sängen idag. Ok.

Sorry att jag missat anmälan, brunchar m släkt tyvärr...

Hmm...HMMM...så det är så det ska vara i Barnes nu? Ett misstag och hela laget vänder ryggen? Ok. Bra, då vet vi. Nu var det så att både min och Oscars utvisningar var handlingar av ren desperation. Minuter återstod av matchen och vi tvingades sparka bort boll efter avblåsning samt ta med handen för att rädda laget från motstånds frilägen! Hade vi inte gjort som vi gjorde hade motstånd haft fritt fram! Vi gjorde det för laget! Fan alltså! Klart som fan att både Fiffan och Oscar insåg sina misstag i efterhand. Men där och då gjorde vi rätt. Tyckte vi.

Fiffan och Oscar vill gå vidare, tydligen vill resten av laget det motstatta. Fiffan och Oscar vill vända blad. Resten av laget vill slänga Fiffan och Oscar i pappersinsamlingen.

Ny match så. Tack Olle och tack Anders, som alltid ställer upp ändå. Visst, de var jävligt tysta och sura, men lik sjutton ställde de upp i söndags. De ställde upp för Barnes! Och tack vare två innebandykillar, hämtade från omklädningsrummet en minut innan kick-off, undvek vi det sjukt pinsamma i att inte få ihop lag till en inomhusmatch.

Kick-off! Nu jäklar!

Sedan sabbade dumstrutarna Fiffan och Oscar för hela laget första sex minuterna genom att göra varsitt helt urkukat självmål resp dundertabbe. Det finns inget försvar för dylik dumhet, det vet två ångerfulla Barnes-spelare, men det är jäkligt skönt att Barnes är ett lag där man får göra misstag och ändå ha kompisar kvar.

Och efter den starten på matchen förstod vi att sopigt motstånd till trots, blir det torsk. Innebandykillarna försökte i anfallet. Oscar, Olle och Anders rullade på försvar. Barnes pressade framåt närmast maniskt matchen igenom, men åkte på kontringsmål efter kontringsmål. Men jag tror vi tar dessa motståndare i retur. De var inget vidare, ärligt talat. Så till 2012, med fullt lag, tar vi dem! Då är vi ett år mer rutinerat. Än mer rävigare. Och som sagt, det viktigaste: Det är jäkligt skönt att Barnes är ett lag där man får göra misstag och ändå ha kompisar kvar.


Puss allihopa. God jul på er!

Söndagen i oskuldens färg

2011-12-11
14.05 Ribba 2 - Barnes United Bromma Plan 5

Tröja: Vit.



Kommentera!

Innocenza Cetra

Efter vår match i söndags visades Everton mot Stoke på tv. Jag vet inte om någon såg matchen, för er som inte gjorde det kan jag berätta att innan kick-off hyllades Gary Speed under flera minuter av publik, spelare och släktingar. Det var en eftermiddag som gjord för ett gripande tribut. Tysta män, axel mot axel, brittisk barsk stolthet raggryggat med det evigt skitiga teglet i bakgrunden. Ni vet. Trupperna stod uppställda mot varandra på varsin sida om mittlinjen. Domarna stod vinkelrätt mellan lagen. Himlen var fruktansvärt grå och allvaret höll på att strypa folk. Då tågar ett tiotal gamla lagkompisar till Speed in, bestämda, blickarna ner i gräset, kostymbyxorna fladdrandes i motvinden. De gick inte ut på led, det var ingen ordning och reda. De bara gick ut och ställde sig bland de andra runt mittcirkeln. Unsworth. Ferguson. Ball. Barret. Man såg hur ögonen skrek efter whiskey djupt inne i mörkret, eller vad som helst som bedöva smärtan fort. Regnet föll. Och då kommer Speeds pappa. Han går hand i hand med två andra nära släktingar, båda män, en med evertonhalsduk och den andra med skinnjacka. Speeds pappa, kanske 68 år, tunnhårig med glasögon, var nog en stark jävel förut, men denna dag är Roger Speeds steg över Goodisons matta uppgivna och trötta. Tårarna rinner ner under hans glasögon när speakern annonserar en minuts applåd. En minuts tystnad hade inte funkat. Det hade varit för jävla tungt. För plågsamt. Och sen klappade 35'000 personer händerna under en minut och Speeds pappa klappade också medan han grät och grät. När ceremonin var över kom många av spelarna fram till Roger Speed och kramade om honom och sa några ord. Därefter vinkade Roger och tackade alla på Goodison innan han med darrande haka lämnade mattan. Fruktansvärt tunga bilder.

Och rätt mycket så är det att vara Barnes-spelare också 2011. Samma vacklande ben, samma krämpor, samma jävla tigande. Folk tittar medlidande, men också med viss respekt på oss när vi darrar in i Bromma-tältet. Vi blir väl behandlade av samtliga. Motståndare bråkar, fan ta mig, aldrig med oss. Domarna är alltid vänliga. Till och med snorungarna som ränner runt i hallen kliver ur vägen när vi kommer. Och ofta sopar inte motstånd banan med oss, vi blir lite lagom tilltvålade bara och sen efter matchen frågan vinnarna om vi är okej och om de kan hjälpa med något. Det är såklart trist att åka på däng match efter match, men vid sidan av det är livet som Barnes-spelare rätt okej. Man kan tänka sig, på samma sätt som både Goodison-publiken och man själv reagerade när man såg att Roger Speed klev in på planen där i söndags, att många motståndare tänker "oj, jäklar, Barnes är med denna säsong igen!" och så sträcker de på ryggen och harklar sig och nästan bockar lite för att visa, glädjande för oss, respekt, och tyvärr för oss, medlidande.

I söndags var vi många som slöt upp. Dessutom två ungdomar som Kosse och Oscar tog med sig (en var Erik, kraken, som spelat flera gånger med oss och varje gång lovat sig själv att han aldrig aldrig aldrig ska utsätta sig för detta igen, men samtidigt får han så ont i hjärtat varje gång han hör att vi behöver hjälp). Och defensivt blev det rätt bra då. Okej, vi mötte inga Zlatans, men ändå, att bara släppa till ett mål inomhus, det är godkänt oavsett motstånd. Offensiven var dock tafatt i vanlig ordning. Magnus hade en rökare i stolpen och vi var nära under ett par tilltrasslade situationer, men i stort sett var vi tämligen ofarliga. Inomhusfotboll, då gäller det att anfallet inkluderar alla fyra utespelarna på planen, precis på det sätt som alla på plan verkligen spelade strålande försvar i söndags. Men vi lyckades aldrig riktigt sära och splittra motstånds box när vi anföll.

Sedan sabbade dumstrutarna Fiffan och Oscar för hela laget sista sex minuterna genom att ta varsin helt urkukad utvisning. Det finns inget försvar för dylik dumhet, det vet två ångerfulla Barnes-spelare, men det är jäkligt skönt att Barnes är ett lag där man får göra misstag och ändå ha kompisar kvar*.

Barnes - Motstånd 0-1


*Avd. "låta Martin tro att allt är frid och fröjd fast han är borta".

Barnes flöjtar vidare i serielunken

13.30 på söndag spelar Barnes Utd mot Lakritstrollen. Tacka ja eller tacka nej till spel via kommentar nedan.



Vi spelar i svarta kläder, precis som Svetlana ovan.