Innocenza Cetra

Efter vår match i söndags visades Everton mot Stoke på tv. Jag vet inte om någon såg matchen, för er som inte gjorde det kan jag berätta att innan kick-off hyllades Gary Speed under flera minuter av publik, spelare och släktingar. Det var en eftermiddag som gjord för ett gripande tribut. Tysta män, axel mot axel, brittisk barsk stolthet raggryggat med det evigt skitiga teglet i bakgrunden. Ni vet. Trupperna stod uppställda mot varandra på varsin sida om mittlinjen. Domarna stod vinkelrätt mellan lagen. Himlen var fruktansvärt grå och allvaret höll på att strypa folk. Då tågar ett tiotal gamla lagkompisar till Speed in, bestämda, blickarna ner i gräset, kostymbyxorna fladdrandes i motvinden. De gick inte ut på led, det var ingen ordning och reda. De bara gick ut och ställde sig bland de andra runt mittcirkeln. Unsworth. Ferguson. Ball. Barret. Man såg hur ögonen skrek efter whiskey djupt inne i mörkret, eller vad som helst som bedöva smärtan fort. Regnet föll. Och då kommer Speeds pappa. Han går hand i hand med två andra nära släktingar, båda män, en med evertonhalsduk och den andra med skinnjacka. Speeds pappa, kanske 68 år, tunnhårig med glasögon, var nog en stark jävel förut, men denna dag är Roger Speeds steg över Goodisons matta uppgivna och trötta. Tårarna rinner ner under hans glasögon när speakern annonserar en minuts applåd. En minuts tystnad hade inte funkat. Det hade varit för jävla tungt. För plågsamt. Och sen klappade 35'000 personer händerna under en minut och Speeds pappa klappade också medan han grät och grät. När ceremonin var över kom många av spelarna fram till Roger Speed och kramade om honom och sa några ord. Därefter vinkade Roger och tackade alla på Goodison innan han med darrande haka lämnade mattan. Fruktansvärt tunga bilder.

Och rätt mycket så är det att vara Barnes-spelare också 2011. Samma vacklande ben, samma krämpor, samma jävla tigande. Folk tittar medlidande, men också med viss respekt på oss när vi darrar in i Bromma-tältet. Vi blir väl behandlade av samtliga. Motståndare bråkar, fan ta mig, aldrig med oss. Domarna är alltid vänliga. Till och med snorungarna som ränner runt i hallen kliver ur vägen när vi kommer. Och ofta sopar inte motstånd banan med oss, vi blir lite lagom tilltvålade bara och sen efter matchen frågan vinnarna om vi är okej och om de kan hjälpa med något. Det är såklart trist att åka på däng match efter match, men vid sidan av det är livet som Barnes-spelare rätt okej. Man kan tänka sig, på samma sätt som både Goodison-publiken och man själv reagerade när man såg att Roger Speed klev in på planen där i söndags, att många motståndare tänker "oj, jäklar, Barnes är med denna säsong igen!" och så sträcker de på ryggen och harklar sig och nästan bockar lite för att visa, glädjande för oss, respekt, och tyvärr för oss, medlidande.

I söndags var vi många som slöt upp. Dessutom två ungdomar som Kosse och Oscar tog med sig (en var Erik, kraken, som spelat flera gånger med oss och varje gång lovat sig själv att han aldrig aldrig aldrig ska utsätta sig för detta igen, men samtidigt får han så ont i hjärtat varje gång han hör att vi behöver hjälp). Och defensivt blev det rätt bra då. Okej, vi mötte inga Zlatans, men ändå, att bara släppa till ett mål inomhus, det är godkänt oavsett motstånd. Offensiven var dock tafatt i vanlig ordning. Magnus hade en rökare i stolpen och vi var nära under ett par tilltrasslade situationer, men i stort sett var vi tämligen ofarliga. Inomhusfotboll, då gäller det att anfallet inkluderar alla fyra utespelarna på planen, precis på det sätt som alla på plan verkligen spelade strålande försvar i söndags. Men vi lyckades aldrig riktigt sära och splittra motstånds box när vi anföll.

Sedan sabbade dumstrutarna Fiffan och Oscar för hela laget sista sex minuterna genom att ta varsin helt urkukad utvisning. Det finns inget försvar för dylik dumhet, det vet två ångerfulla Barnes-spelare, men det är jäkligt skönt att Barnes är ett lag där man får göra misstag och ändå ha kompisar kvar*.

Barnes - Motstånd 0-1


*Avd. "låta Martin tro att allt är frid och fröjd fast han är borta".