Is it done

Ok. Som vanligt i Barnes matchrapportering blandas kruttorr fakta med rena fantasier. Vardagsbekymmer blandas med perversa böjelser och helt vanliga böjelser blandas med innebandy eller Johan Glans. Så i och med denna blogginnehållsförteckning följer härmed veckans rapport från förra veckans match. Det blir en dagsfärsk anekdot, inledningvis helt sann, men efter hand mer och mer utsvävande.

Fiffans tisdagseftermiddagar innebär snabba ryck. Det stämplas ut från jobb i Solna redan kl 15 och sen färd till förskola snabbast möjligt för uthämtning av barn. Därefter, blixtbesök hemma: Ryggsäck med fotbollskläder och boll packas och sen full fart igen till Kanalplan, Skanstull för fotbollsträning. Från utstämpling i Solna till samling på Kanalplan har Fiffan en timme och en kvart på sig. Det är vad det vissa dagar tar att få på en femåring ett par skor. Det är vad det vissa dagar tar att åka tre hållplatser om man åker fyrans buss. Just idag gick dock allt fabulöst geschwint. Ända till det ytterst korta momentet Packa Rygga, ett moment så kort att oftast barn lydigt väntar utanför porten, gaggandes med de kedjerökande ägarna på miljöutbildarföretaget, som huserar på markplan där jag bor. "Ska du iväg och spela fotboll igen, Henry?", frågar de och tänder ciggen och man springer in själv och studsar två våningar upp och en minut senare är man nere igen och miljö-Jocke och miljö-Annika har knappt blåst ut första blosset och pojken knappt svarat förrän man är iväg.

Men idag var trappen sig olik mellan första och andra våningen. Jag studsade upp med dubbelsprång och egentligen märkte jag nog knappt att fönstren i trapphuset stod på vid gavel, jag brydde mig hur som helst inte, men så ju närmre jag kom upp mot min våning, desto mer doftade det...bajs...och i sista halvtrappen upp till vår våning, där var ungefär var tredje trappsteg dekorerat med mosade bajskorvar. Mörkbruna och platta låg de på rad i trappen och "...hmm", tänkte jag.

Då öppnar min 89-åriga granne dörren. Hon heter Inger och är vid otroligt god vigör. Käck och stilig. Inger ägnar säkerligen många timmar framför spegeln inför varje dag och hon gör det med den äran. Fläckfri - där har vi ordet! Nåväl, Inger öppnar sin dörr så fort hon hör att jag kommer med nycklarna rasslandes i trappen:

- Hej hallå, det är bajs i trappen, akta dig!, hojtar Inger redigt.

- Nejmen ajaj, är det schäfern på sjuan?, frågar jag och börjar öppna min dörr.

- Nej, det kommer från en dam!

- Va?!

- Det kommer från en dam. Jag tror hon bor några trappor upp. Hon ramlade och rullade nerför trappen och måste ha bajsat samtidigt. Jag hörde något och öppnade och såg bajset. Sen tittade jag ner i trappen och där låg hon en trappa ner. Bedrövligt! Men jag tror det kom några och bar iväg med henne sen. Och jag ringde och beställde städning direkt!

(Och här växlar matchrapporten från torr och sanningsenlig fakta till fiktion)

- Jaha!, sa jag, det påminner rejält om vår senaste korpmatch.

Inger, tydligt besvärad av syn och lukt av bajs, ville stänga om sig men tvingades undra vad jag menade. Kanske av artighet.

- Jo, serru, precis som för tanten började allt bra för oss också. Vi tog befäl över matchen och såg till att själva bestämma tempo. Och vår överlägsenhet underströks av Olles njutbart eleganta vristare i bortre gaveln efter tio minuter. Vår stig mot tre poäng kantades, kort sagt, av friden liljor!

Inger ler besvärat och försöker stänga så mycket hon kan utan att stänga helt. Blott nästippen och två ögonlock syns, men för Fiffan är en nästipp och två ögonlock exakt vad som behövs för att fortsätta mala om korp:

- Men så precis i slutet av första halvlek gjorde jag en helt fantastiskt obegriplig tavla och vid vilan stod det 1-1. Men det torde väl inte vara någon fara. Vi är ju bättre i allt, vad gör väl en liten målvaktstavla? Och jag antar att tanten i trappen upplevde exakt samma känslor. Ska och handla eller åka på bridge, men råkar släppa väder i trapphuset och märker att hon helt tappat kontrollen över magen denna dag. Inget bajs i underbyxan, men det var jäkligt nära...huga! Och hon fortsätter gå nedåt...och känner hur hon sakta mår lite bättre. För just så var det med Barnes under första halvan på andra halvlek. Vi tog tag i matchen igen, förvisso på ostadiga ben, men vi var ju bättre! 2-1 till oss genom Mackan och nu så ska väl påsen gå att knyta ihop. Men vad händer, bara några trappsteg senare?! Magens muskler ger fingret åt alla reflexer och det snurrar i huvudet och hjärnan kokar och vi segnar ihop krampaktigt hållandes i trappräcket, men när bajset bara trycks ut, obarmhärtigt, genom underbyxor och under kjol och fallet framåt inte går att hindra och allt blir svart och en djup och kall och svart sjö av hjälplöshet suger ner oss på en hård trappavsats...avsvimmade och nerbajsade...och domaren blåser av och vi har släppt in tre mål sista fem...faan, Inger, fattar du hur det känns? Fattar du hur det känns att stinka så? Att göra så mot sig själv?

Inger sa "Näe..." och stängde. Bajset ligger fortfarande kvar i trappen, nu vid midnatt. Det tar tid att tvätta bort och glömma.