Stoplight Roses

Okej, jag är tom i skallen sedan torsdags. Storstyk, 7-2, och sen på fredagen kom spriten och agerade gatsop i huvudet så att...jag har inte haft något vettigt att säga. Vi var helt värdelösa i allmänhet och undertecknad i synnerhet och allt som återstår i huvudet är en överstuken poptext på ett kladdpapper.

Matchens första tio minuter kanske var kul. Johans brassespark. Och senare det fina samspelet till vårt andra mål. Men misstagen på egen planhalva överskuggar grannlåten, vi spelade bitvis med huvudet under armarna. Vi var som en Knausgård utan ord, vi var som morgonkaffe utan koppar, vi var som en karaokekväll för stumma, som en skivhylla utan Nick Lowe.

Men visst är det så att vi faller ihop såhär någon gång per säsong? Minst en match per säsong går allt åt helvete. Då allt elände gnuggas och gnos, djupare och jävligare, långt in på bara skinnet. Minns ni vattenpölen mitt framför mig i straffomradet? Jag satte mig mitt i den någon gång under första halvlek. Det kalla vattnet stack till lite och sen gick det en sekund, jag for upp, men skadan var redan skedd. Höstkallt vattenpölsvatten spred sig in i min stjärt. Mina kalsonger dröp. Små bäckar ringlade sig ner efter låren. Exakt samma obehagskänsla infann sig under andra halvlek. Misstag efter misstag, mitt eller någon annans (eller ingens misstag alls, det kanske var deras skallige bollvirtuos, men boll efter boll gick in). Det var tungt det. Men så slog tanken mig om "säsongen skitmatch". Att efter den här utskåpningen, efter den här överjävliga Abborrbacken, är allt jobbigt avklarat. Nu återstår bara roliga och härliga matcher.

Kom igen, Barnes! Hell Satan!