Handle With Care

Efter säsongens långa rad av förluster och bedrövelser samlades fem trötta och grå Barnesfilurer för söndagsmatch ånyo. Gubbigt har det varit under många år nu, men förut präglades i alla fall viss uppstudsig Ramones-aura den Barnska apparitionen, dvs absolut gubbar, men ändå med lite coola hål på jeansknäna. Men nu är det över med det. Närapå otäckt hastigt har åldern satt in sin rätt och Barnes har gått från Ramones till att bli inomhuskorpens Traveling Wilburys (sorry, Oscar, du får googla). Som rapportförfattare märker jag det inte minst hos rapporternas tema, jisses vad ofta man skriftligen har anklagat åldern för våra usla resultat senaste året.

Denna söndags Wilburys var Anders Dylan, Magnus Harrison, Olle Lynn, Robin Petty och Fredrik Orbinson. Och jag vet, gällande den sistnämnda fattar fortfarande ingen hur karln fick inbjudan från början. En jävla operasångare bland alla rävar. Men nu var han här och det var väl bara att räkna in första låten och sätta igång det makliga gunget i 2/4-takt.

Redan efter första låten på konserten började folk att få myror i brallan. Sjukt segt blues-jam. Gubbarna satt tätt intill varandra på fem pinnstolar och gnetade utan mål och mening. Låten drogs in i sin egen spiral och de hittade ingen väg till avslut. Runt runt gick det, sakta och segt och minuterna tickade iväg. Till slut insåg en ung man i kompbandet att gubbarna lyckats hypnotisera sig själva och slog några hastiga rock-riff, varpå kvintetten spratt till. Ett noll i baken. Traveling Wilburys såg här publikens besvärade blickar och de bestämde sig i all hast att spela det enda säkra kortet de hade: "Handle With Care". Allt satt perfekt plötsligt. Gitarrerna lät perfekt, rösterna spelade mot varandra och basen masserade publikens öron. Magnus Harrison ställde sig i slutet av låten upp och tog några kliv mot publiken och avslutade låten under jubel. Fantastiskt bra! Kvitterat!

Därefter bestod konserten av två faser, den ena kan man nyktert kalla bedrövlig och den andra kan man nog kalla desperat. Ty efter "Handle With Care" gled Wilburys in i blues-jam åter (med några härliga solon från Olle Lynn, förvisso fel solo till till fel låt, men ändå) och det var nog inte meningen, det skulle egentligen spela "End of The Line", men det blev blues och motstånd gjorde mål och sen när bara slutet av konserten återstod och såväl kompband som publik antingen dragit ut på krogen eller somnat vrålade plötsligt Robin Petty att nu kör vi "She's My Baby" och jäklar vilken fart det blev på alla! Orbinson sjöng en aria och Dylan tände en holk och båda hoppade jämfota av upphetsning. Lynn gjorde några slarviga flätor i skägget och anslöt. Och på andra sidan scenen rände Petty och Harrison runt med varsin elgitarr och eldade upp de få som fortfarande fanns i publiken, men "She's My Baby" är rätt kort låt och den där riktigt extatiska stämningen hann inte infinna sig. Efter konserten var Petty bitter. "Vi borde kört She's my Baby mycket tidigare", sa han. "Och vi borde kört den längre också!" Och det hade han nog rätt i. Men hur skulle man kunnat veta?

Lakritstroll - Barnes 2-1