Burn burn burn

Epilog.

Vilket antiklimax! Det var elddopet för Barnes Utd under Robins mytomspunna sats vingar och närapå alla var närvarande. Taktiksnacket genomfördes i en cirkel och alla stod och såg orädda ut, som om vi visste att himlen väntade efter genomför uppdrag, bara vi inte tvekar kommer allt bli bra. Motstånd ligger lika med oss i tabellen, slogs fast. Men med en betydande skillnad: Deras seger kom inte via walk-over, som för oss, och detta kan betyda att vi inte skall underskatta dem. Klara i ögonen och med med sträckta halsar tågade så vi in på matchplanen. Upplysta. "Är det en salafistisk procession?", viskade folk till varandra i hallen, "O, se hur många de är! O se deras sträckta halsar!"

Motstånd var vid denna stund lyckligt ovetande om det taktiskt fullbordade förarbetet vi gjort inför denna match. De skrattade och spelade varandra spratt under uppvärmning medan vi ägnade oss åt salafistisk jogg kors och tvärs. När motstånd såg detta viskade de "O skåda! Salafistisk jogg kors och tvärs! Ve ve!" Våra söner och döttar stämde så upp i en kör vid sidan av planen och under en minut tystnade bollstudsar, domarpipor, skrik och skratt och endast fyra små ljusa toner spelade kring varandra som lekande fåglar om våren. Tänk Champions Leage-hymnen, fast med barn och i Bromma. Det visade sig dock tämligen omgående att det inte var någon hymn till vår ära, utan snarare behov av att kissa, få russin, få dryck, få banan, få bekräftat att det är okej att gå på tunnelbanespåret för det har Oscar sagt att man får, få banan skalad, få prova Anders benskydd och vara med de vuxnas match.

Matchen blåstes igång och när det stod 3-0 till motstånd upplevde vi att Robins sats förvisso verkar fungera, men något annat får systemet att knacka. Är det månne domaren som sätter stopp för vår drömfotboll? Eller är det underlaget? För det kan ju inte vara organisatation vid byten:

Vi körde med flygande byten och det verkade funka smidigt. Bild ovan visar typisk situation vid ett av många Barnes-byten och så länge alla vet sin plats går det geschwint (ser på fotot att Johan visst deltog också! Jisses, vi var så många att jag glömde att hälsa).

Men så hände något i andra halvlek. Himlen öppnade sig och en hand sträcktes ned: Robins sats gav frukt! Ett lysande samspel exakt enligt instruktion och Patrik gjorde mål! Och det var inte vilket mål som helst, rent statistiskt, det var nämligen Barnes första spelmål inomhussäsongen 2011/2012! Okej, vi har förvisso gjort sammanlagt två mål tidigare matcher, men de målen gjordes av Christian på straff (ytterst elegant, förvisso) resp. en inlånad innebandykille i en torskmatch (och sen gjorde vi en massa mål i träningsmatchen också, märk väl). Detta var det första riktiga spelmålet och detta belönas Patrik för på avbytarbänken direkt. Många lagkamrater vill ta sig fram för att gratulera:

Nå. Torsk 4-1. Det sket sig, kort sagt. Vi var värdelösa. Men på söndag, då jävlar!