A Blekinges in Göteborg

Avenyn, torsdag kväll, runt sjusnåret. Vid vad som i lokaltidningen G-P benämnts som "den största räkfrossan sedan salig Cederhöks dagar" sitter en gravt berusad Barnes-back bakom ett gigantiskt berg av räkskal. Haklappen har hamnat på sniskan och fingrarna är blanka av räkspad. Någonstans i bakgrunden hörs Snowstorms "Sommarnatt". Vid bordet bredvid sitter en busslast grå pantrar från Hyltebruk. Tydligen fyller någon Siv 80 år. Solen håller på att gå ner och försvinner till och från bakom den gigantiska Lasse Brandeby-statyn av SKF-kullager som nyligen uppförts. Lisebergskaninen dansar med ett rågblont barn på Götaplatsen och skratten ekar i samma takt som fräckisarna levereras längs det av liv sjudande långbordet. Men Barnes-backen börjar känna ett visst vemod. Kanske är det all sprit han bälgat i sig, kanske insikten av att hans kropp helt enkelt inte rymmer fler räkor. Men Barnes-backen - vi kan kalla honom Anders - kan inte skaka av sig känslan. Visst, det är ju det perfekta livet. Ölen flödar och räkorna ("havets spittekagor") vill aldrig ta slut. Men. Det är ändå något som känns fel, något som äter upp honom inifrån. Med sängen och TV4 Play i sikte reser han sig från bordet, sopar bort de mest uppenbara räkresterna från kroppen och börjar lomma bort mot Kungsportsplatsen. Han har inte hunnit mer än hundra meter innan han hör en välbekant stämma.

"Men vafaaaaaan! Tjeeeeeeenare Anders! Vänta, ska bara fjöla!". Patrik vinkar glatt, gestikulerar "vänta" och springer raskt iväg mot ett proppfullt buskage. På avstånd hör han Patrik hälsa på praktiskt taget varenda person som samlats kring det av urin slokande buskaget; "Tjeeeeeeeenare Glenne….tjeeeeeeeenare Rudas……tjeeeeeeenare Ebbot". 

Helvetehelvetehelvete! Vad fan gör HAN här? tänker Anders och plockar snabbt av sig haklapp och kräfthatt, torkar munnen och gör allt för skaka av sig berusningen. 

- Så ja, tjeeeeeeeenare Anders, hur e läget, vad fan gör DU här?

- Jobbar.

- Åh fan. Skaru ha en Fernet? Man har ju resurser, vettu. 

- Njaoo…

- Kom igen, för tjyven! Botten upp! Här firas det föllsedag, serru! Pata klack-kung firar!

- Jajadå. Och grattis.

- *klunk*

-*klunkklunk*

- Häääääärligt! Men du - jobbar, säger du?

- Eeeeh…ja.

- Hö-hö! Häääärligt! Samma här vettu! Man "jobbar" lite på dan och sen är det all-in från lunch som gäller! Filmproducent nu, vettu… Hö-hö. Ah, vänta lite bara! Tjeeeeeeeenare Classe! Sorry. Fullt ös och Kalle på Finspången, vettu. En till Fernet?

 - Nä….jag ska nog….

- Kom igen! Det är ju fecke, ju!

- Jamen, VAFAN DÅ! Ok, så här är det. Jag jobbar SÅ KLART inte här. Och ja, jag är full som ett jävla troll. Jag är här för att bli hel i själen. Långt ifrån de smutsiga jävla grusplanerna i Abrahamsberg! Jag ORKAR inte vara stommen i det där förbannade korplaget längre. Vecka efter vecka tas man för given. Och får man någonsin nått tack för det? Va? Va? Va? Nej!  Aldrig! ALDRIG I HELVETE! De kan kämpa på bäst de vill med att försöka ragga avbytare sekunder före matchstart. Jag bryr mig fan inte. Jag har fan ställt upp i tio år och aldrig fått ett tack. Nu kan de känna hur det känns att spela vecka efter vecka utan sin själ, sin ryggrad, sitt hjärta!  Jag stannar fan här tills de fattat. Har hyrt en etta i Biskopsgården och tänker inte röra mig härifrån förrän jag är hundra på att de fattat. 

- ooook….såatte..…..Fernet?

- *suck* Visst.

Minnebergs Krogh - Barnes Utd 2-0