Simon & Garfunkel

Västra Sidan - Barnes Utd

Barnes uppställning:

Fredrik (mv)
Magnus, Robban, Anders (B)
Janis Speks, Jonas K, Kristofer, Kalle (mf)
Erik Speks (a)

Ponera att du ska gå och njuta av när stockholmssymfonikerna uppför ett verk av Bach. Du viker kavajen över knäna, sätter dig till rätta, bläddrar i programbladet och mumlar lite med din bänkgranne. Så knackar dirigenten med pinnen, allt blir tyst och sen ... Song 2 med Blur. Totalt kaos. Total chock. Ungefär så var det igår. Vi kommer till planen, småpratar, kisar i solen, någon jonglerar lite...domaren blåser för kick-off och vi blir så totalt tagna på sängen. Västra Sidan var skitbra! Snabba passningar direkt på fötterna, de breddade, de slog inlägg, de nickade, de sköt, de dribblade och sköt och sköt och sköt. Efter en kvart hade vi inte fått låna bollen. Försvarstrion Fredrik, Magnus och Anders var dock på just försvarshumör och redde ut anfallsvåg på anfallsvåg och när Robban med sedvanlig hjulbenthet styltade fram bakom vårt mål och snabbt bytte om fick Barnes försvar äntligen lite andrum. Robert syrliga kommentar då han tittat på matchen ett tag: "Du, det ser jämt ut, det här". Då presenterade sig Kristofer. Det verkade helt enkelt som om han blev less på Västra Sidans eviga finlir. Här krävs fysik, här krävs blodiga knän, tänkte han och började sätta in tacklingar. Och i samband med att våra motståndare gång på gång misslyckade med att ta sig förbi vår bredaxlade högermittfältare utan att de gjorde illa sig sjönk deras mod grad för grad...men som sagt, ännu hade vi inte haft ett skott på mål ens.

Inhyrde Janis hade med sig dotter och son. Dotter tittade på och sonen Erik förde en anonym tillvaro i Gobiöknen (eller om det var Västra Sidans planhalva? Det var ödsligt och det var torrt och dammigt hur som helst). Här trädde Jonas K in i handlingen. Så som bara Jonas kan hämtade han bollen, sju snabba steg och helt plötsligt var vi på deras planhalva! Janis lubbade längs vänsterkanten, en tveksam försvarare klev ut för att markera honom och Janis son, Erik möter upp Jonas. Passning till Erik, pass tillbaka till Jonas och pass till Erik igen som bredsidar...målvakt räddar. Men ändå, här hände något. Det var som om Jonas och Erik helt plötsligt märkte att ... fan, det här kan bli bli nåt. Några minuter senare händer det så. Exakt så här måste Paul Simon ha känt när han hörde Art Garfunkels stämma ovan sin för första gången. Total magi. Jonas driver upp bollen och väggspelar med Erik igen som omedelbart levererar tillbaka bollen. Inga hårda pass men otroligt vackra, otroligt exakta, otroligt känsliga. Västra Sidans försvar har inte en chans och vi leder med ett noll. Tre minuter senare (och ett par vänsterlöpningar från evighetsmaskinen Janis och ett par tacklingar från för dagen knallhårde Kristofer) är vi där igen. Paul Simon tar ton, Art Garfunkel tar överstämman och allting står bara still och är obeskrivligt vackert. Jonas till Erik, Erik till Jonas, Jonas till Erik och deras försvar är helt borta och vi leder med två noll.

Paus. Anders brister ut i ett skratt och säger "tja, 2 - 0 är väl ganska rättvist". Tre försvarare föreslås. Kristofer: "Va? Vi leder ju, varför ändra på ett vinnande koncept?" Och med den attityden stegade vi ut till andra halvlek.

Västra Sidans blitzkrieg-taktik från första kvarten i första halvlek tog ej i bruk här. De var lugnare, spelade mer metodiskt och förde spelet. Janis och Kristofer fick jaga och jaga på sina kanter. Kalle dök upp vid sidlinjen, kraftigt förkyld, men var ändå gudasänd för trötta mittfältare. Även Jonas och Erik fick chans att vila ett par minuter. Barnes försvar var otroligt stabilt. Kommunikationen mellan Robban, Anders och Magnus var fantastisk, små ord bara eller små vinkningar och Västra Sidans anfall kom inte fram. Bollinnehavet må ha varit 80-20 till VS fördel, men deras skott var enkel match för målis och deras dribblingar var för enkla för vårt försvar. Men så sprack bubblan. Ett inlägg som seglade över hela straffområdet och en kille som lappade till ur svår vinkel och när det var tio minuter kvar var det reducerat. Men den förväntade panikpressen kom aldrig. Barnes försvar gav sig fan på att det inte skulle bli fler mål, mittfältet stängde löpningarna och Erik jagade och jagade högst uppe på topp. När domaren blåste för full tid var det inte bara en befriande signal, det var också en stenhårt knuten näve och ett jävligt stort hjärta som nu hade bekräftats. "Äntligen!" sa domaren efter matchen, "fan va kul att ni fick vinna en sån här match". Försvaret och det defensiva mittfältet presterade över sin förmåga denna kväll, aldrig har de varit så pressade, aldrig har de varit så bra. Vi kunde ha haft fyra mål i baken efter en kvart. Mittfältet slet som djur, hur många mil sprang egentligen Janis och Kristofer?

Men mest av allt minns vi när Simon & Garfunkel sjöng...