Mats Olsson: Dagen då fotbollen dog.

Någonstans bland Abrahamsbergs lummiga trevåningslängor gömmer sig en mörk kraft. En mörk kraft som återigen påverkat en av de ljusaste av krafter - det kreativa undret Barnes United. Laget med Hjärtat. I måndagens match mot Jkppppsiikkianfallet eller vad de nu heter kom festen inte bara av sig – den heldog. Och någonstans i Sverige sitter en eller flera Barnessupportrar och sörjer hjärtat ur sig. Samtidigt gråter laget krokodiltårar och skyller på att det inte var deras dag, att planen var ospelbar och fan och hans moster. En gås av tyg, säger jag.

Redan innan matchen började var det något som var konstigt. Ett litet smutsigt barn på en för stor cykel hade placerat sig mitt på plan och vägrade lämna arenan trots uppmaningar från såväl domare som spelare. Barnes reslige libero Mattias Johansson försökte tala barnet tillrätta men utan resultat. Nu väntar dryga böter och eventuellt poängtapp för hemmalaget Barnes – tack varje en barnunges agerande. Dessa barn på cyklar är fotbollens fiende nummer ett. Klubbarna måste tydligt markera och sluta med daltandet. För min del skickar jag gärna Ralphie Cifaretto på dem.

Kvällen var sval men svettig.
Jkpppkskiisanfallet anföll. Barnes fäktade likt en mulletförsedd Mel Gibson i Braveheart för att hålla fienden borta. ”Freedom” skrek keepern. ”Adriaaaaan” skrek resten av Barnes när de sargade, plågade och utmattade låg utspridda över Abrahamsbergs tunga, blöta hånskrattande grus. Det omtalade hjärtat låg i någon papperskorg strax utanför tunnelbanestationen.

Det var en nödslakt jag inte sett sedan Pussy mötte sin skapare utanför Bada Bing. Jag började plötsligt tänka på Jonny Rödlund. Hade han gillat Bada Bing? Mycket möjligt. Hade Pussy gillat Barnes United? Knappast. Inte ikväll, åtminstone.

Klasskillnad på alla plan
Japppkkkiskifanfallet spelade briljant fotboll. Det var smörpass som sakta bryntes i Hackman-panna, pastejer som breddes över nybakta Focaccias från Bowery och inlägg skira som Reese Witherspoons June Carter i Walk The Line. Barnes var avslagen folköl och män som red på gäss av tyg. Ändå var det Barnes jag mindes när jag lämnade Abrahamsberg, hoppade in i en yellow cab och sa ”Mercer and first” till turbanen bakom ratten. I all misär fanns ändå en poesi tydlig som vilken som helst Steve Earle-rad. Det blir aldrig värre än att en rejäl Bourbon, en fullmatad Stax-jukebox och en Mando Diao-bootleg ställer allt i ordning igen. Jag älskar den tanken.

Och måtte Barnes göra en fågel Fenix och resa sig från den grusiga aska som är Olovslunds IP. Jag tror att de kan det. Men då måste gässen och barnen på cykel bort. Sedan kan vi börja bygga på nytt. I ren, jävla Brooklynbetong.

•Los Lobos på Knitting Factory och jag är i José Cervano-himlen.

•Jag har sagt det förr, men Borlänges finest har fått konkurrens. Av sina småbröder. Sugarplum Fairy har oanade Rockpile-kvalitéer.

•Bartendern på Great Jones gör det stora äpplets förnämligaste Tom Collins. I klass med Cappuccinon på saligt insomnade Kanel på Hantverkargatan.

•Little Steven! Jag säger bara det.

•Kenny Bräck är som Wasa knäcke. Hård och frasig. Oj, vad jag saknar Stefan Schwartz.

•Har jag förresten sagt Little Steven?

•Pudde i Gnarp mailar: ”Om Bobby Brown hade gift sig med Chicago White Sox, hade han hetat BobbySox då?”

•Slutligen anser jag att Emma Green borde göra sig av med Tregaro och ligga med mig istället.

Mats Olsson/Expressen