Ryska posten, den svenske konungen och ett spöke från Hallonbergen
”Spittekaga?” skrek Johan. ”Gausapaug!” svarade Anders (känd från TV4) och störtdök mot Johans perfekt slagna hörna. Om den gick i ribban eller till målvakten är svårt att minnas såhär i efterhand. Men i och med att ribban gång på gång räddade Petrograd Pistons från att hamna i ett 5-0-underläge, så var det säkert den som stod i vägen här också.
Det var helt enkelt en sådan där match som är omöjlig att förklara. I en senare situation gjorde Robin samma sak. ”Caffe Latte med foccaccia?” skrek han, och efter ett närmast maniskt ”Gaaaaausapaaaug!” språngnickade Anders (känd från TV4) bollen stenhårt i ribban. Tog hand om returen själv gjorde han också – i ribban. Innan dess hade Magnus (jurist/busschaufför/tapaskock) dragit på ett sjuhelvetes skott som smekt utsidan av krysset. Och både Jonas och Robin varit snubblande nära att trycka in varsitt friläge. Sen fortsatte det så där. Barnes trillade boll och vann så gott som varje närkamp. Men avsluten gick antingen via fläskiga motståndarlår till hörna eller i ribban. Hela tiden. Det var 75-25 i bollinnehav till Barnes fördel. De kontringar som kom var lika tandlösa som de åldriga motståndarna och avvärjdes lätt av Magnus, Fredrik och Fredrik. Barnes hade allt. Utom noteringar i målprotokollet. Ett viss paranoia började sprida sig och blickarna letade efter dolda kameror i buskagen.
”Var det inte Lennart Swahn som sprang där uppe i dungen?”
”Nej, det var nog bara löv. Är inte han död förresten?”
”Död? Nä, det tror jag inte. Eller, vänta nu...var det inte något med en termos? Och Bosse Hansson?”
”En hamster, har jag för mig. Eller en massa batterier?”
”Whatever. De kör väl inte Blåsningen längre?”
”Nä. Fan också, jag är rädd att detta är på riktigt.”
Herregud, det kanske blir 0-0, började Barnes tänka. Men tji fick de.
Enter den kärlekskranke norske domaren.
När Petrograd med några få minuter kvar av matchen fick en hörna kom Anders (känd från TV4) på det festliga med deras namn och kände sig manad att leka lite ryska posten med sin gubbe. ”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” sa Anders (känd från TV4). ”Hmmm.....eeeh....famntag?” sa motståndaren förvånat. Och Anders (känd från TV4) gav honom en riktig balookram, så varm och trygg att motståndaren slöt ögonen för en sekund och drömde sig bort. ”Låt det aldrig ta slut”, tänkte han. ”Vafalls!”, tänkte domaren, ”dette er akkurat ikke akkseptert på en fotbollsplan, naj!”. Pipan ljöd, och med den svenske konungens kritik av den för norrmän heliga sälslakten i färskt minne (det hade i ärlighetens namn inte gått en enda dag utan att han undrade hur man kunde vara så arrogant när man varken kunde stava eller känna igen vilken stad man var i, trots att man regerade över landet. Men sen brukade han tänka på vilka fina döttrar konungen hade, det hade ju han och Riise diskuterat tusentals gånger, och därifrån brukade tankarna alltid gå till Maud, vilket gjorde honom nedstämd och fick honom att känna sig otillräcklig, vilket i sin tur ledde till att han kände ett tilltagande hat så fort han tänkte på den svenske konungen och svenskar i allmänhet) så stod domen klar. ”Här ska det akkurat ikke kramas, här ska det avgöras match!”. Han var extra bestämd eftesom han tidigare nöjt sig med en tillrättavisning när liknande kärleksyttringar gjort sig gällande i Petrograds straffområde. Vilket lag det är som gör fel spelar ingen roll, tänkte han. ”Får inte jag kramas ska ingen annan få göra det heller”. Dessutom tyckte han ju att matcher som slutade 0-0 var riktigt tråkiga. ”En bra domare ser till att åtminstone ett lag vinner” brukade ju John-Arne säga och orden ekade i huvudet när den kärlekskranke norske domaren pekade på straffpunkten och avgjorde matchen.
Det var helt enkelt en sådan där match som är omöjlig att förklara. I en senare situation gjorde Robin samma sak. ”Caffe Latte med foccaccia?” skrek han, och efter ett närmast maniskt ”Gaaaaausapaaaug!” språngnickade Anders (känd från TV4) bollen stenhårt i ribban. Tog hand om returen själv gjorde han också – i ribban. Innan dess hade Magnus (jurist/busschaufför/tapaskock) dragit på ett sjuhelvetes skott som smekt utsidan av krysset. Och både Jonas och Robin varit snubblande nära att trycka in varsitt friläge. Sen fortsatte det så där. Barnes trillade boll och vann så gott som varje närkamp. Men avsluten gick antingen via fläskiga motståndarlår till hörna eller i ribban. Hela tiden. Det var 75-25 i bollinnehav till Barnes fördel. De kontringar som kom var lika tandlösa som de åldriga motståndarna och avvärjdes lätt av Magnus, Fredrik och Fredrik. Barnes hade allt. Utom noteringar i målprotokollet. Ett viss paranoia började sprida sig och blickarna letade efter dolda kameror i buskagen.
”Var det inte Lennart Swahn som sprang där uppe i dungen?”
”Nej, det var nog bara löv. Är inte han död förresten?”
”Död? Nä, det tror jag inte. Eller, vänta nu...var det inte något med en termos? Och Bosse Hansson?”
”En hamster, har jag för mig. Eller en massa batterier?”
”Whatever. De kör väl inte Blåsningen längre?”
”Nä. Fan också, jag är rädd att detta är på riktigt.”
Herregud, det kanske blir 0-0, började Barnes tänka. Men tji fick de.
Enter den kärlekskranke norske domaren.
När Petrograd med några få minuter kvar av matchen fick en hörna kom Anders (känd från TV4) på det festliga med deras namn och kände sig manad att leka lite ryska posten med sin gubbe. ”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” sa Anders (känd från TV4). ”Hmmm.....eeeh....famntag?” sa motståndaren förvånat. Och Anders (känd från TV4) gav honom en riktig balookram, så varm och trygg att motståndaren slöt ögonen för en sekund och drömde sig bort. ”Låt det aldrig ta slut”, tänkte han. ”Vafalls!”, tänkte domaren, ”dette er akkurat ikke akkseptert på en fotbollsplan, naj!”. Pipan ljöd, och med den svenske konungens kritik av den för norrmän heliga sälslakten i färskt minne (det hade i ärlighetens namn inte gått en enda dag utan att han undrade hur man kunde vara så arrogant när man varken kunde stava eller känna igen vilken stad man var i, trots att man regerade över landet. Men sen brukade han tänka på vilka fina döttrar konungen hade, det hade ju han och Riise diskuterat tusentals gånger, och därifrån brukade tankarna alltid gå till Maud, vilket gjorde honom nedstämd och fick honom att känna sig otillräcklig, vilket i sin tur ledde till att han kände ett tilltagande hat så fort han tänkte på den svenske konungen och svenskar i allmänhet) så stod domen klar. ”Här ska det akkurat ikke kramas, här ska det avgöras match!”. Han var extra bestämd eftesom han tidigare nöjt sig med en tillrättavisning när liknande kärleksyttringar gjort sig gällande i Petrograds straffområde. Vilket lag det är som gör fel spelar ingen roll, tänkte han. ”Får inte jag kramas ska ingen annan få göra det heller”. Dessutom tyckte han ju att matcher som slutade 0-0 var riktigt tråkiga. ”En bra domare ser till att åtminstone ett lag vinner” brukade ju John-Arne säga och orden ekade i huvudet när den kärlekskranke norske domaren pekade på straffpunkten och avgjorde matchen.
posted by Barnes United at 5/10/2007 11:32:00 fm
3 Comments:
Klichedax: Fotboll är sällan logiskt. Vad är grejen med Anders o Tv 4 förresten? Kan vi inte starta en insamling för snar repatriering av Hallonbergens risigaste hockeyfrilla?
som sagt, en besynnerlig tillställning, som rapportförfattaren lyckas fånga i sin berättelse. det är svårt med domaren, man vet inte hur man ska förhålla sig till honom. ska man ta honom på allvar? i sånt fall måste vi ju rapportera honom. eller ska vi ta det som ett norge-skämt? om så, varför är vi så irriterade? eller så är han bara en besynnerlig bi-figur i den lågmält absurda filmen om barnes (regiserad av Ettore Scola).
Inom journalistkåren ryktas det om att Lars Torngren och Beatrice Neugarten återkommer på Barnes blogg med ett avslöjande repotage om Anders förehavanden inom TV4-koncernen. Själv vågar jag inte sticka ner mitt skäggiga Örgryte-nylle i den härvan.
Skicka en kommentar
<< Home