Losing faith

Jag fick en diktafonkassett av domaren postledes idag. Jag satte i den i apparaten och lät spela upp inspelningen. Kassettens innehåll fick mitt blod att isas. Jag hörde hur Örtis lillpojk Åke och min Henry samtalade. I bakgrunden ekade det och man hörde hur bollspel pågick. Det var vår korpmatch. Det var deras röster, som man så väl känner igen, men orden var omöjligt en två- och en treårings. Hur var detta möjligt? De talade som två vuxna:

Henry: "Kolla han därborta. Jag ska märka den jäveln."
Åke: "Locka hit honom så spyr jag på honom. Jag har käkat banan som en hora. Står mig upp i halsen."
Henry: "Hehe..."

Eller förlåt...denna inledning på rapporten blev obegriplig. Vi börjar från början:

Kurfurstendamm, Tyskland 1922. Dr Ernst Gräfenberg knäppte stillsamt sin rock. Han var som vanligt den sista att lämna forskningssalen. Ute kom bussen omedelbart och han satt på sin vanliga plats tills han ensam klev av i närheten av sin systers villa. Det var ett lummigt område om sommaren, men nu i dystra november såg trädgårdarna mest bruna och trista ut. Tänkte Ernst Gräfenberg och klev in i husets värme. Han bodde bekvämt hos sin syster, han fick frukost och middag och en kammare att sova och läsa i mot en billig penning. Och mot att han privatundervisade hennes bastard till son, Helmüt, i anatomins vindlande korridorer. Dessa förhatliga lektioner planerade Ernst helst till lördagen, då han oftast inte hade några andra planer. Pojken, Helmüt, var 17 år och enligt Ernst fullständigt galen. Inte ointelligent egentligen, men Ernst fick hela tiden känslan av att allt han sa till bastarden omvandlades till oigenkännlighet i pojkens hjärna. Han upplevde en djup oro när han sneglade i smyg över sina glasögonbågar mot den glåmige och svettige ynglingen. Om vår gode Ernst Gräfenberg fått stanna hos oss på jorden fram till mitten av 60-talet hade han fått sina farhågor besannade. Nu slapp han det, ty han somnade stilla in 1957.

Efter urusla universitetspoäng och skandalöst uppträdande oräkneliga gånger fann Helmüt Gräfenberg det bäst att lämna sitt kära Tyskland och återuppta och vidareutveckla sin forskning i USA i början på 30-talet. Han bosatte sig i Miamis förorter och jobbade som bilmekaniker om dagarna och sysslade med sina vansinniga experiment om nätterna. Låt oss ta ett kliv fram längs tidsaxeln...

Miami, USA, 1965. Helmüt Gräfenberg satt för första gången på år och dagar helt stilla. Han stank. Han hade inte rakat sig på flera månader och tvättat sig hade han endast gjort inför besöket på järnhandeln...för två veckor sedan, trodde han. Han satt i sin källare omgiven av tusentals ritningar. Skruvar, kablar, svetstråd, transistorer, relän...allt du kan tänka dig, låg utspritt på golvet omkring honom. Mitt i rummet stod ett bord. Bordet var i stort sett tomt, men mitt på det stod en liten hjälmliknande pryl med ett femtiotal små kablar kopplade till lika många antenner. I anslutning till hjämen låg ett par Sennheiser hörlurar. "Mitt uppdrag på jorden är slutfört", sa Helmüt högt. Just innan han satte gevärspiporna i munnen slog det honom att det var det första han hade sagt högt på flera år. Men sen sköt han huvudet av sig och det vore oerhört lätt att förpassa Helmüt Gräfenbergs fruktansvärt misslyckade forskarkarriär långt långt bak i nåt avlägset register om det inte vore för en viss Gary Larson som i sin The Far Side Of från 1989 åter uppmärksammade Helmüt och hans besynnerliga uppfinning. Vi kanske ska passa på att flika in här att Helmüt Gräfenbergs hjälm omvandlade hundars skall till mänskliga röster, en inte helt ointressant idé, om det inte vore för att allt hundar sa när de skällde var "HÖRRU! HÖRRU!" Något definitivt inte Helmüt hade räknat med. Därav det tragiska skottet i Hemüts källare. Och därav Gary Larsons fnissande uppmärksammande 24 år senare. Och här tar historien en vändning tillbaka till vår vän Ernst Gräfenberg.

Manhattan, USA, 1957. Ernst Gräfenberg låg på sitt yttersta. Hans syster satt vid hans sida. Hon hade just erkännt att hon inte bara hade en oäkta son, nej - hon hade två. Dels tokstollen i som bodde i Miami, men också en hemma i Tyskland. Fadern var en sotare. Lång och stilig förvisso, men ack så tillfällig. En kvart närmare bestämt. Ernst, omtumlad av morfin, beslöt omedelbart att ändra sitt testamente och inkludera denna nya systerson i arvet. Pengar kunde han ju inte få, herregud, jag har ju aldrig träffat karln, tänkte Ernst, men han...han kan ju få ärva det som galenpannan Helmüt ska få. Ernst syster modifierade dessa förvirrade tankar en aning och lät arvet bestämmas så att sotarbastarden skulle få ärva den betydligt äldre halvbrodern Helmüt, när den dagen kommer. Och så fick det ske och Ernst somnade in och utanför, över Central Park, for en ängel upp mot himlen med Långeman och Gullibrand förgyllda i Guds ljuvaste ädelsten. Och vår absurda historia tar vid, om så blott för en kort sekund, i...

Bromsten, Sverige, 1989. "Hehehe...", skrattade Ernst-Stefan, nio bast. Han gillade Larson. Det var hans favoritserietidning. Ernst-Stefans farsa kom in i hans rum. "Öh, jag måste på muggen, får jag låna nya Larson?". Han låste om sig en minut senare och slog upp första sidan och hans ögon fastnade vid en serierutas undertext..."Helmüt Gräfenbergs uppfinning....va fan?". Han var en man med huvudet på skaft och omedelbart sökte hans minne upp kopplingen. "Farsan berättade en historia från hans tid som sotare i Tyskland...och på lantstället står det en låda med massa märkliga grejer efter nån halvbror han aldrig träffade...". Sen märkte han att papperet var slut och han skrek att Ernst-Stefan skulle leta reda på kräftservetterna i köket, varpå hans funderingar kring den fantasieggande lådan på lantstället ersattes av betydligt mer jordnära problem. Och såklart, sen glömdes allt av.

Vi avslutar denna vindlande historia i nutid, hos Ernst-Stefan. Vår vän har nu blivit 29 år och har spenderat helgen på landet, röjandes på vinden tillsammans med sin far. Vi alla vet vart historien ska landa: lådan. Och i lådan: hjälmen. Och därefter: en far som slår sig för pannan, kopplar hjälm till serietidning till arv till namn till...han tar ett djupt andetag. Betydligt blekare berättar han en lång och märklig historia för sin son, sittandes på en mjölkback under takbjälkarna.

Bromma, Sverige, 2008. Ernst-Stefan hade nu fått en förklaring varför han hade så udda namn. Han hade dessutom fått en hjälm. En hjälm som enligt sin far kan omvandla hundars skall till mänskliga röster. En sorts tolk-hjälm. Och alla hundar säger undantagslöst "HÖRRU!" till varandra. Han satt i bilen på väg mot Brommahallarna. Normalt när han har domartröjan på är han koncentrerad. Han tar sitt domarjobb på allvar. Men denna söndag känner han sig förvillad. Han kan inte sluta tänka på hjälmen i sin väska. Kafferast utanför Nynäshamn. Han tar med sig väskan in på vägkrogen. När han satt sig med sin kopp öppnar han försiktigt väskan och knäpper på en röd knapp, tydligt markerad med ON/OFF. Det sprakar i lurarna nere i väskan. Han tar på sig dem. Utanför vallas en schäfer och såklart skäller den och omedelbart hör Ernst-Stefan ett tydligt "Hörru!" i luren. Men i samband med hundens skall reagerar bordsgrannens lilla bäbis-flicka och ropar "Iiiiii, Vovve! mamma vovve vovve". Och här tappar Ernst-Stefan kaffekoppen rakt i byxan. I lurarna hör han lilla flickan säga: "Öh, morsan, det är en såndär hund snubben som du ligger med har va? När inte farsan är hemma, du vet?". Ernst-Stefan rusar chockad ut från vägkrogen. Sanningen slog honom som en blixt. Inte nog med att hjälmen översatte hundskall till mänskligt språk, den översatte även småbarns och bäbisars ljud till "riktigt språk". Och givetvis hade arme Helmüt Gräfenberg inte en aning om detta när han plockade fram bössan ur skåpet i sin källare. Stackarn träffade ju inte en levande själ utom de på verkstan. Ernst-Stefan började plötsligt frysa.

Endast framtiden kan utvisa vad Ernst-Stefan väljer att göra med Helmüt Gräfenbergs hjälm. Han själv har ingen aning. Faktum är att han närmast verkar rädd för den och förmodligen kommer den att återpassas till kofferten på lantställets vind. Vem vet? Han gjorde ytterligare en inspelning den dagen. Han lade en diktafon mot lurarna och riktade hjälmen mot Örtis lille Åke och Fredriks lille Henry under korpmatchen. Tyvärr blev inspelningen kantad av en rundgång, men mellan varven framgår fragment av de små pojkarnas häpnadsväckande samtal. Vad som i allas öron lät som härligt smågrabbs-joller var i själva verket en helt annan typ av konversation:

Nio minuter in i matchen:
Henry: "Din farsa, han är sjukt sopig".
Åke: "Och din är bög. Och sopig".

Tolv minuter:
Åke: "Seriöst, kolla vilken jävla fitta han är, backen i de svarta...han är så jävla dålig att jag fan spyr. Kommer han hit spyr jag på honom".
Henry: "Tagga ner, va fan går du på?"
Åke: "Bananer, du vet man pillar bort strängarna på skalet och ....(lång parti ohörbart pga tekn. problem)... i röven".
Henry: "Soft, mannen, soft".

Fjorton minuter:
Henry: "Kolla han därborta. Jag ska märka den jäveln."
Åke: "Locka hit honom så spyr jag på honom. Jag har käkat banan som en hora. Står mig upp i halsen."
Henry: "Hehe..."
Åke: "Va fan eru så lack på honom för?"
Henry: "Horan drog en boll i fejjan på mig. Som tur är lyckade jag dra med handen i hans ansikte när han kom och sa förlåt".
Åke: "Hahaha, handen som du hade dragit av skithålet med?"
Henry: "Japp. Löst och äckligt. Och farsan märkte inget. Luktar fan om handen".
Åke: "Klassiker, mannen".

Tjugoen minuter:
Åke: "This sucks, va fan ligger dom under med, 70 - 0 typ?"
Henry: "Vad räknade du med? Det finns ju ingen speciell liga för fjollor så de tvingas ju vara med här".
Åke: "Så jäääävla pinsamma gubbar!"

Tjugotvå minuter:
Henry: "Fan, jävla luder han är, han som hostar och snörvlar som nån tjackhora...(ohörbart).
Åke: "Jävla idiot, smittar han mig med sitt gubbslem ska jag spy på honom, jag svär, jag ska spy på honom".

Tjugosex minuter:
Åke: "Haru tänkt på att domaren snackar som en jävla bög? Kan ju inte säga S".
Henry: "Alla som inte kan säga S är horor".

Tjugosju minuter:
Åke: "Jag fick äntligen se Isabelles morsas sillisar i fredags, förresten. Jävvla strutar!"
Henry: "Nån i din dagisklass morsa? Fan sånt e najs".
Åke: "Visst serrö, hon böjde sig ner och skulle plocka upp Isabelle och jag satt brevé!"
Henry: "Down blouse e najs".

Tjugosju minuter:
Henry och Åke: "WOOOWW! Skott mot mål!"
Åke: "Synd att det var 17 meter över bara".

Och det var det sista av ljudfragmenten och även en lämplig slutpunkt för vår historia.

Anders, krya på dig.