Barnes United Redux
I den nya directors cut-utgåvan av Barnes United finns alltså alla de lyckliga slut som tidigare saknats, men här, i Christians version, är ständigt närvarande. Hjältarna är fler, intrigerna färre och dramatiken mjukare. Mindre misär, mer feelgood. Men Barnes spelar för folket, inte för recensenterna.
Där spelet tidigare varit välollat är det nu istället väloljat. Positionsspelet sitter som picken i Greta, alla gör sig spelbara, springer så det knastertorra grusdammet ligger som ett täcke över hela funkisbyn. Passningarna går rakt på fot och till och med Zidane-piruetten funkar (förvisso i slo-mo, men ändå!). Barnes står inte att känna igen.
Kan det vara de mindre planerna som gör oss bra? Eller är det rent av så att vi bara mött skrapet i serien hittills?
Svaret på båda frågor måste vara ett rungande "NEJ!". För första gången på mycket länge har Barnes ett spel. Ett tryggt, nyktert och kontrollerat spel. Förklaringen? Tja, det är nog helt enkelt så att Barnes med Christian eller KUNGEN är väldigt mycket bättre än Barnes utan Christian och KUNGEN. Nu håller vi tummarna för att den sistnämndes titthålsoperation går vägen. Då blir vi helt oslagbara.
Utöver Christians osannolikt starka insats känns det som att två andra Barnesare förtjänar en extra upphöjning i rampljuset. Hela laget stod förvisso för en synnerligen gedigen insats, men extrahylla dem som extrahyllas bör! Dels Anders, som upprätthåller en makalöst hög lägstanivå där han är lika farlig framåt som stabil bakåt. Dels Kalle, som inte bara sköter avsluten med iskyla utan även levererar offensiva smörpass i parti och minut. We salute you!
Enda smolket i den förgyllda segerbägaren är att vi behöll den gamla Barnes-traditionen att sumpa matchbollen. Men det var det väl värt, kanske. Den kanske gläder något litet smutsigt Vällingbybarn just nu. Och om det var så demonregissör Christian ville avsluta detta kapitel är det bara att huka sig för den konstnärliga friheten. I alla fall när slutresultatet blir så j-vla vackert.
FC Kadaver - Barnes United 1-4
Där spelet tidigare varit välollat är det nu istället väloljat. Positionsspelet sitter som picken i Greta, alla gör sig spelbara, springer så det knastertorra grusdammet ligger som ett täcke över hela funkisbyn. Passningarna går rakt på fot och till och med Zidane-piruetten funkar (förvisso i slo-mo, men ändå!). Barnes står inte att känna igen.
Kan det vara de mindre planerna som gör oss bra? Eller är det rent av så att vi bara mött skrapet i serien hittills?
Svaret på båda frågor måste vara ett rungande "NEJ!". För första gången på mycket länge har Barnes ett spel. Ett tryggt, nyktert och kontrollerat spel. Förklaringen? Tja, det är nog helt enkelt så att Barnes med Christian eller KUNGEN är väldigt mycket bättre än Barnes utan Christian och KUNGEN. Nu håller vi tummarna för att den sistnämndes titthålsoperation går vägen. Då blir vi helt oslagbara.
Utöver Christians osannolikt starka insats känns det som att två andra Barnesare förtjänar en extra upphöjning i rampljuset. Hela laget stod förvisso för en synnerligen gedigen insats, men extrahylla dem som extrahyllas bör! Dels Anders, som upprätthåller en makalöst hög lägstanivå där han är lika farlig framåt som stabil bakåt. Dels Kalle, som inte bara sköter avsluten med iskyla utan även levererar offensiva smörpass i parti och minut. We salute you!
Enda smolket i den förgyllda segerbägaren är att vi behöll den gamla Barnes-traditionen att sumpa matchbollen. Men det var det väl värt, kanske. Den kanske gläder något litet smutsigt Vällingbybarn just nu. Och om det var så demonregissör Christian ville avsluta detta kapitel är det bara att huka sig för den konstnärliga friheten. I alla fall när slutresultatet blir så j-vla vackert.
FC Kadaver - Barnes United 1-4
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home