Säsongens sista!

Torsdag. 19.30. Svart tröja.

Kommentera!

Hoping and Waiting

Målgörargänget kunde inte komma denna kväll, det var massa annat i vägen, så vi visste att det skulle bli en knepig kväll, vi som kom till Abrahamsbergs höstblöta grus. Ok, Kungen har gjort rätt många baljor och Anders ett par, men det känns som en övermänsklig börda att bära för blott två man, det där med att scora för Barnes. Fan, denna säsong har vi svårt att göra mål på vägkoner , hur ska vi göra nu när vi står öga mot öga med ett tabelltopplag? Men nä...Patrik måste repa med bandet och Christian måste på Djurgården och Tremåls-Janne måste på sitt...


Patrik repar med bandet...

...och Tremåls-Janne var hemma med ungarna.

Men Succé anslöt! Hans samarbete med Kungen satte ju spår i Barnes historiebok för några år sedan och nu skulle kanske det upprepas...det där snabba och kloka samspelet. Ungdom och vishet. Men åren har gått och Succé har lagt på sig massa kilon och även om Kungen förvisso fortfarande är vis så fattades det något denna kväll. Lugn och ro kanske. De jagade runt oss, verkligen, våra motståndare.

Men Johan var där i alla fall. Han fick vår bästa målchans i matchen, men tyvärr missade han öppet mål. Eller rättare sagt, han missade bollen. Om han hade träffat bollen hade han missat öppet mål. Rätt ska vara rätt.

Kort målkavalkad i arselet: Första var ett skott rakt framifrån intill stolpen. Fiffan låg som en magsjuk daggmask och sträckte sig efter det lösa skottet. Det var inget vidare skott, men som alla vet: korpmålisar är korpmålisar.

Fiffan försöker förklara sig efter sin tabbe.

Tvåan i arselet var snyggt. En av många långbollar på vindsnabb anfallare och en halv-volley i farten: Pang i nättaket. Snyggt! Och tredje målet mot oss var snarlikt, men denna gång lobbnickade samma snubbe över Fiffan.

Trots allt, det var en trevlig kväll. Motstånd var riktigt bra, men vi lät aldrig de få lugn och ro. Barnes anfallare jagade hela tiden och vi störde och avbröt massor av uppspel, bara genom att springa och vara sjukt dryga. Försvaret gjorde också en gedigen insats, trots målen. De två målen som föll i andra halvlek var ju kontringar när vi pressade på för reducering.

En okej torsk, för att understryka vår korpmentalitet ("Naj! Naj!", ropar Martin här, "Ingen torsk är okej!". Han är så allvarlig jämt! Jag tycker vi var rätt bra i alla fall).

Helgfotboll inomhus i höst och vinter

Vilka vill?
Anmäl er via kommentarer.

Barnes på torsdag

19.30. Svart tröja.

Kommentera!

Stortjabo och elva småtjabos på äventyr i bajslandet

Jämfört med hur det brukar se ut var det en tämligen händelserik hemresa från Olovslund. Efter den inledande jaktstugetystnaden och en suckande och stönandes Christians redogörelse för sina läkarbesök och ljumskproblem kände sig Martin nödgad att lätta upp stämningen. Citeringen av en klassisk barnförbjuden felhörning från sportradion fick i alla fall temporärt stämningen att stiga någon grad över katolsk dödsmässa. Tio sekunder senare var det emellertid lika tyst och modstulet igen. Detta höll i sig tills Fredrik noterade att faktiskt höll på att bli omkörda av Kungen. Inte Jonas K, alltså, utan det riktige Kungen - Tjabo den sextonde himself. Viss muntration spred sig åter, främst hos målis-Fiffe, som verkade glädjas oerhört av att ha sett denne livs levande ikon. På Tranebergsbron bytte vi fil och såg till att själva köra om Kungens ekipage - mycket bara för att få en skymt till. Och, jodå, nog var det han, alltid. Vi diskuterade var han varit (troligen slottet, enligt Anders), vad han läste i bilen (en post-it-lapp med de tre första bokstäverna i alfabetet i rätt ordning, trodde Christian) och konstaterade att han - av hans ansiktsuttryck att döma - troligen var i samma psykiska läge som vi. Djupt plågad av en bitande känsla av oförmögenhet.

Vad orsakade då detta kollektiva psykiska förfall i det annars så joviala Barnes-lägret? Jo, en sanslöst blek insats mot ett decimerat Tidsfördrif.

Med en elva man stark trupp mot motståndarnas sex var nog alla ganska övertygade om att detta skulle bli en baggis. Tre säkra poäng - frågan var mest hur stor segern skulle bli. Framför allt med tanke på att vi vann det senaste mötet med 2-0 samt att Tidsfördrif ligger på nedflyttningsplats. Och nog märktes underskattningen och den egna övertron redan vid matchstart. Det trixades och knixades och allt skulle vara snyggt och komplext. Nonchalant och chansartat. Men eftersom vi redan då hade usel rörlighet blev det inte mycket mer än några halvchanser. Tidsfördrif hade minst lika många farligheter och dominerade faktiskt stundtals spelet, vilket gjorde oss frustrationen började gro.

Halvtid och vi inser att precis allt bara är för uselt. Alla var ense om att vi måste styra upp det här. Oklart vad vi bestämde, men resultatet blev i alla fall att vi, efter att domaren åter blåst igång matchen, sprang ännu mindre, gav bort ännu fler bollar och nästan helt upphörde att byta in varandra. Allt att betrakta som kardinalfel när man har ett så stort numerärt överläge.

Dagens stora kudos tillfaller nästjumbon Tidsfördrif, som trots en man kort inte hade några större problem att hålla ett Barnes med fyra avbytare stången. Disciplinerat spel och rörlighet gjorde att det som borde bli storslakt i Barnes favör slutade med ännu en i raden av tragiska 0-0-matcher. Trots att det var sex ganska hyggliga korplirare i motståndarlaget måste detta utan större konkurrens klassas som vår sämsta match hittills den här säsongen. På precis alla sätt.

Här borde det så klart kommit en metafor, en passning till Anders TV4-karriär eller någon annan putslustighet, men det får stå tillbaka för lite peptalk á la P11 idag; nu glömmer vi allt det här och ser framåt. Två matcher kvar - mot de ohotade serieettorna och -tvåorna. Då springer, passar och byter vi som om det inte fanns någon morgondag. Vinner vi inte kan vi i alla fall se till att ha roligt. Det är en revansch i sig.

Kungen, då? Jo, han får väl också revanschera sig. På sitt sätt. Kanske genom att skjuta ett litet djur. Eller piska en tjänare.

Felhörningen: http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=171904
Kungen:

Veckans lag -the Barnes edition

Torsdag 17/9 kl. 18.00. Svart tröja.

Kommentera!

Cartoons and Macramé Wounds

Fem bilder. Eller sekvenser. Scener.

1. Först Barnes ledningsmål såklart. Efter ett litet, men väldigt tjusigt, pärlband av chanser och halvchanser tog vi välförtjänt ledningen. En offensiv raid signerad Kungen, avslutades supersnyggt av Tremåls-Janne. Ledningsmålet var välförtjänt. Kungen och Christian var sådär tokigt bra under första halvlek och de dirigerade bollen kors- och tvärs genom Persbrandts försvar gång på gång och till slut gav ett av många eleganta anfall resultat. Det är härligt med Tremåls-Janne också, fantastiskt vilket stim karln är i!

2. Persbrandts utjämning. Trots fortsatt bra spel lyckades inte Barnes försvara ledningen under andra halvlek. Anders, som i vanlig ordning var lysande, fick inte iväg en djupledsboll och helt plötsligt ställdes Fiffan mot fri Persbrantare. Han kom ur dålig vinkel dock, kraken, och det vore en smal sak för Fiffan att täcka stolpen, men spelar man mot Barnes i korpen har man också med en korpmålis i målet att göra och då lönar det sig att haspla bollen mot mål. 1 - 1 på ett jävligt fittigt sätt och trots goda möjligheter för båda lagen att avgöra slutade matchen med detta lakoniska resultat.

3. Kungen och domaren. Vad är det med de där två? Så fort Kungen snor bollen av motståndare blåser domaren. Det vore en sak om Kungen vore en buffel. En som både ger och tar. En som är inställd på att smälla på motståndet lite, så de lär sig. Men Kungen? Allvar. När han täcker eller bryter så gör han det med så små sensibla medel att han får en fjärilssamlare att kännas burdus. Tyst och listigt norpar han bollen. Motspelaren märker inte ens att bollen är borta först, det är först efter någon sekund han reagerar. Och reaktionen är densamma som för en turist som just drabbats av en ficktjuv. Ilska. På ficktjuven och på sin egen dumhet. Men domaren är ingen vän av vesslor. Det är ju uppenbart att han inte hajar hur det går till - en snubbe tar bollen från en annan och hjärnan börjar jobba: "Aha, då måste han ju ruffat. Jag blåser". Därefter Kungens blick. Ilskan, förvåningen och föraktet. Kungens och domarens relation är som om Steely Dan skulle bli recenserat av Ebba von Sydow.

4. Kalle. Som kokade över igen. Det började med att han kom fri. Trängd förvisso, men i stort sett fri. Därefter går versionerna isär. Kalle hävdar att han blev dragen i tröjan. Domaren det motsatta. Kalle vill ha straff. Domaren vill att spelet ska gå vidare. Det intressanta med denna ytterst alldagliga korpsituation var Kalles reaktion. Spelet gick, som sagt, vidare. Tror det blev inspark och Persbrant satte fart framåt. Och Kalle började skälla. När bollen transporterats 40 meter fram skällde han fortfarande. Barnes bröt, men Persbrant erövrade snabbt tillbaka bollen för ett nytt anfallsförsök. Kalle hade fortfarande inte skällt klart. Det var som om någon startade en gammal motorcykel på andra sidan planen. Matchen pågick, folk sprang och fintade och jobbade hem och tänkte bra och allt man gör. Hela tiden ackompanjerat av ett elakt oljud en bit bort. Och det pågick som sagt under två minuter! Försök själva skälla i två minuter, det är i stort sett omöjligt. Man slår sig på tummen med hammaren när man ska dunka in en tavelkrok i väggen hemma: "Aj som helvetes jävla hundkuk i röven, fy fan för fittbajs, va ont det gör, bögrunk också...ajaj, helvete va klumpigt...". En ganska omfattande ramsa. Den tar ca sju sekunder att dra igenom med vissa små pauser. Betänk därefter två minuter av detta. Det är ju en prestation! Och det är vår Kalle, det!




Bild: Kalle säger domaren ett sanningens ord efter dramatsik matchsituation

5. Martin och Fiffan. När kanske fyra sekunder av matchen återstod låg Fiffan och drog djupa andetag in i Martins nackhår. Ingen vet om Martin rös av välbehag när Fiffan smekte honom över ryggen, ingen vet om Martins stön berodde på Fiffans maskulina tyngd över sin rygg och stjärt eller om det var något annat. När Martin reste sig var hans kinder rosiga, men ingen vet om det berodde ett elektriskt pirr som måhända for genom hans kropp eller om han sprungit sig rosig.

Tre sekunder tidigare: Persbrantsanfallare dunkar boll mot öppet mål, förmodligen matchens sista spark. Fiffan är överspelad. Men från absolut ingenstans kastar sig Martin mot eget mål och gör en helt sinnessjuk målvaktsräddning. När han tumlar in i eget nät ser han hur bollen studsar bort från målet, han ser hur domaren lyfter pipan mot munnen för slutsignal, han ser hur Persbrantaren förtvivlat lyfter händerna i en uppgiven gest. Och känner något hårt och väldigt obehagligt mot röven.

Vi som äger gruset på torsdag

Match torsdag 10/9 kl. 18.45. Svarta tröjor.
Kommentera närvaro/frånvaro, bitte.

F***a!

Minns ni inomhussäsongen? Det där helvetet man brukar uppleva i Bromma Sporthallar. Det där man alltid åker hem från med känslan av att man bara kastar bort sitt liv på en massa skit som man egentligen inte borde syssla med. Och som man trott varit begränsat till just inomhusmiljö och vintertid. Där hela världen pissar en i ansiktet. Ja, då kan ni ana vart det här barkar.

Bara en avbytare. Ändå bra känsla inför matchen. Känns jämnt på pappret och motståndarna ser inte särskilt vassa ut på uppvärmingen. Avspark. Käftsmäll. Helvetets portar öppnar sig och i mitten står hin håle själv och småler. En, två, tre, ja, till och med fyra snabba i baken. Matchuret står på sisådär 10 minuter. Kul. Jävligt kul. Och inte beror det på att man egentligen är ett uselt lag - inte alls!. Det är bara det att motståndarna dels har marginalerna med sig, dels behärskar spelet sååå gudomligt mycket bättre.

Andra halvlek. Hur fan motiverar man sig med 0-4 i baken? Well, man kan ju inte lägga sig ned och dö även om det är det enda man egentligen vill göra. Man ökar pressen en aning och ber till gud. Men lyssnar han? Skulle inte tro det. För hade det funnits en högre makt med någon form av känsla för rättvisa hade han banne mig sett till att i alla fall skottet som tog ribba-stolpe-stolpe-ut hade letat sig in i mål. Men icke sa nicke. Istället straffas man med ytterligare en, två, tre måljävlar i baken. 0-7. Jäävligt kul med fotboll, serru. Nej, inte det minsta. Hela huvudet fylls med tankar om katastrofala tonårsfyllor, misslyckade raggningsförsök, brutala dumpningar, talande hundar, nedsketna elskåp och allsköns elände. Om man spelar i Rigor Mortis, det vill säga.

I Barnes-lägret var det betydligt muntrare. Gud log mot oss och Janne gjorde tre (alla snygga och alla i första, varav det sista av dem var bland det galnaste vi skådat - en klacklobb från höger straffområdeslinje som singlade ned klockrent i mål), Anders två (en snygg volleybredsida efter ett av många mönsteranfall, det andra mer åt Petter Hansson-hållet) och Jonas och Christian dunkade in varsitt välplacerat skott. Magnus, Martin och Fredrik gjorde inga mål - men släppte å andra sidan inte in några heller. Vinst med sju mål. Utan avbytare. Det var inte igår. Som Magnus sa; "Vi har blivit Häcken. Ett stabilt mittenlag med en rejäl formtopp". Detta firar vi med en bild på några göteborgare som ska trycka i sig langos och en dålig vits.



Kal och Ada satt uppe i sin lya i Masthugget. Ada försökte lösa Göteborgs-Postens korsord, men fastnade lite lätt på ett ord, så hon frågade Kal:
- Döö, Kal, här e ett ord som ska börja på f och sluta på a, det ska vara fem bokstäver. Vad kan det va: "ett nöje för karlarna"?

- Tja, sa Kal, det måste la va feska.

- Javesst ja, sa Ada och rodnade. Har du nåt sudde-gummi?

Rigor Mortis - Barnes United 0-7

Det är vi mot trollen!

Match torsdag 3 september. 18.45. Vita tröjor.
Fanimej.

Kommentera!