Stortjabo och elva småtjabos på äventyr i bajslandet

Jämfört med hur det brukar se ut var det en tämligen händelserik hemresa från Olovslund. Efter den inledande jaktstugetystnaden och en suckande och stönandes Christians redogörelse för sina läkarbesök och ljumskproblem kände sig Martin nödgad att lätta upp stämningen. Citeringen av en klassisk barnförbjuden felhörning från sportradion fick i alla fall temporärt stämningen att stiga någon grad över katolsk dödsmässa. Tio sekunder senare var det emellertid lika tyst och modstulet igen. Detta höll i sig tills Fredrik noterade att faktiskt höll på att bli omkörda av Kungen. Inte Jonas K, alltså, utan det riktige Kungen - Tjabo den sextonde himself. Viss muntration spred sig åter, främst hos målis-Fiffe, som verkade glädjas oerhört av att ha sett denne livs levande ikon. På Tranebergsbron bytte vi fil och såg till att själva köra om Kungens ekipage - mycket bara för att få en skymt till. Och, jodå, nog var det han, alltid. Vi diskuterade var han varit (troligen slottet, enligt Anders), vad han läste i bilen (en post-it-lapp med de tre första bokstäverna i alfabetet i rätt ordning, trodde Christian) och konstaterade att han - av hans ansiktsuttryck att döma - troligen var i samma psykiska läge som vi. Djupt plågad av en bitande känsla av oförmögenhet.

Vad orsakade då detta kollektiva psykiska förfall i det annars så joviala Barnes-lägret? Jo, en sanslöst blek insats mot ett decimerat Tidsfördrif.

Med en elva man stark trupp mot motståndarnas sex var nog alla ganska övertygade om att detta skulle bli en baggis. Tre säkra poäng - frågan var mest hur stor segern skulle bli. Framför allt med tanke på att vi vann det senaste mötet med 2-0 samt att Tidsfördrif ligger på nedflyttningsplats. Och nog märktes underskattningen och den egna övertron redan vid matchstart. Det trixades och knixades och allt skulle vara snyggt och komplext. Nonchalant och chansartat. Men eftersom vi redan då hade usel rörlighet blev det inte mycket mer än några halvchanser. Tidsfördrif hade minst lika många farligheter och dominerade faktiskt stundtals spelet, vilket gjorde oss frustrationen började gro.

Halvtid och vi inser att precis allt bara är för uselt. Alla var ense om att vi måste styra upp det här. Oklart vad vi bestämde, men resultatet blev i alla fall att vi, efter att domaren åter blåst igång matchen, sprang ännu mindre, gav bort ännu fler bollar och nästan helt upphörde att byta in varandra. Allt att betrakta som kardinalfel när man har ett så stort numerärt överläge.

Dagens stora kudos tillfaller nästjumbon Tidsfördrif, som trots en man kort inte hade några större problem att hålla ett Barnes med fyra avbytare stången. Disciplinerat spel och rörlighet gjorde att det som borde bli storslakt i Barnes favör slutade med ännu en i raden av tragiska 0-0-matcher. Trots att det var sex ganska hyggliga korplirare i motståndarlaget måste detta utan större konkurrens klassas som vår sämsta match hittills den här säsongen. På precis alla sätt.

Här borde det så klart kommit en metafor, en passning till Anders TV4-karriär eller någon annan putslustighet, men det får stå tillbaka för lite peptalk á la P11 idag; nu glömmer vi allt det här och ser framåt. Två matcher kvar - mot de ohotade serieettorna och -tvåorna. Då springer, passar och byter vi som om det inte fanns någon morgondag. Vinner vi inte kan vi i alla fall se till att ha roligt. Det är en revansch i sig.

Kungen, då? Jo, han får väl också revanschera sig. På sitt sätt. Kanske genom att skjuta ett litet djur. Eller piska en tjänare.

Felhörningen: http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=171904
Kungen: